En ny era av humanism, naturnärhet och samarbete – då Finlands framtid diskuterades under Helsingfors festspels sokratiska bastu var detta visionerna Men vägen till utopin förblev en aning dimmig.
Den sokratiska bastun håller på att bli en trevlig tradition i samband med Helsingfors festspel och i år tacklade man inget mindre ämne än Finlands framtid. Här är grundtanken: En bunt experter eller debattörer bjuds in för att först hålla varsitt föredrag på cirka 15 minuter om ett givet ämne, varefter det är paus. Under den andra akten blir det paneldiskussion, men på sokratiska villkor. Detta betyder alltså att ingen debattör får anklaga en annan för att ha fel. Istället måste man bejaka alla inlägg och antingen bygga vidare på dem eller komma med konstruktiva invändningar. I praktiken betyder det att man helt enkelt byter ut ”nej, utan …” till ”jo, men å andra sidan …”
För diskussionen stod filosofen och innovationsexperten Antti Hautamäki, Sitras kommunikationsdirektör Teppo Turkki, filosofen Pekka Himanen, kommunikationskonsult Kirsi Piha, samt politikern och aktivisten Rosa Meriläinen. En rolig och överraskande praktisk detalj var att grafikern Timo Berry under hela diskussionen stod och gjorde tankekartor över centrala begrepp och samband som dök upp, med tuschpenna på ett stort vitt papper.
Kontentan av inläggen var att Finland i dag står vid slutet av en era och har börjat leta efter en ny väg. Enligt Hautamäki är nu tillväxtparadigmets tid över. Finanskrisen har slutgiltigt visat att den eviga tillväxtens filosofi inte fungerar och nu måste både Finland och resten av världen söka nya vägar framåt. Himanen betonade humanism, balans mellan natur och ekonomi och positivt tänkande. Den gröna teknologin kan bli ny business för Finland. Turkki slog fast att tron på det auktoritära styret är över, industrialismens strukturer fungerar inte längre. Finland har länge styrts av rigida hierarkiska modeller som har ursprung i storindustrin, vilket också avspeglats i politiken.
– I resten av världen har man redan gått vidare från det här systemet, men i och med Nokias uppsving har tron på industrialismen fått en extra frist på tio år i Finland. Allt prat om att hitta det nya Nokia är onödigt. Finland kan inte längre stå och falla med ett storföretag.
Moralism
Ett centralt tema i alla debattinlägg var vikten av en människonära politik och livsfilosofi. Enbart de mekanisktiskt-ekonomiska aspekterna kan inte längre dominera den allmänna diskursen, utan människans välmående måste sättas i centrum. En intressant diskrepans som man gärna hade fått spinna vidare på var att trots att alla satte individen i centrum och betonade frihet och valmöjlighet, lade man också stor vikt vid kollektivism, samarbete och talkoanda. Det här påminner oroväckande mycket om den samlingspartistiska linjen där medborgaren snarare ska bindas till moraliska än juridiska förpliktelser.
Ur en rent politisk-filosofisk synvinkel är det intressant att alla inblandade var så ense om att samhället nu måste gå in i en klart mer humanistisk, balanserad och naturvänlig era, och om att framtidens samhälle måste födas ur en gemensam gräsrotsrörelse. Det som tyvärr inte togs upp är att samhället, och inte bara det finländska, för tillfället är på väg åt alldeles motsatt håll. Marknadskrafternas och finanskonglomeratens hållhake på samhället verkar inte nämnvärt ha minskat i och med finanskraschen, däremot har många stater gått in för att stöda just de aktörer som fick ekonomin att rasa. Samtidigt försvinner allt fler företag upp i megafusioner på samma gång som deras arbetsplatser flyttar till låglöneländer. När frågan ställdes om hur vi ska nå det nya idealsamhället, blev svaren allt mer flummiga och svävande. Visserligen behövs personer som drömmer fram visioner, men lite mer susbtans än ”vi måste vara modiga och våga satsa med gemensamma krafter” skulle ha varit välkommet.
Janne Wass
