Jenny Björklunds nyutkomna debutroman Vad jag gjorde en höst handlar om exakt det som titeln antyder. Romanen är skriven i dagboksform där huvudpersonen, som är en ung, studerande kvinna, både redogör för sina förehavanden och reflekterar kring sin tillvaro under 90 numrerade höstdagar, allteftersom mörkret och vintern långsamt kryper närmare.
Björklunds berättande flyter på i jämn takt, ungefär som någon av de lugna indiepoplåtar som citeras i boken. Utan vidare introduktion får läsaren ta del av en bit ur ett liv, där flödet av förbipasserande dagar binds samman genom huvudpersonens övergripande berättarröst som skapar kausalitet och kontext.
Vad jag gjorde en höst är en inblick i en ung persons tillvaro. En tillvaro som rymmer studier och funderingar, ångest och ifrågasättande, gitarrspel och festande, men framför allt tankar kring ensamhet och tvåsamhet. Det förekommer pendlande mellan hemstad och studiestad, och däremellan blir ett par andra städer också besökta. Välutnyttjade, effektiva dagar varvas med dagar av ingenting, dagar som inte blir som huvudpersonen tänkt sig och dagar då huvudpersonen mest går omkring och lyssnar på melankolisk popmusik eller tänker.
Huvudpersonens ensamhets- och tvåsamhetstankar kretsar till stor del kring ett du. Detta du står för den senaste kärleken med ett olyckligt slut, men läsaren får även ta del av andra avslutade kärlekshistorier. Relationsanalys varvas med bitterljuva minnen. Ensamhet, saknad och söndervittrad tvåsamhet, kort sagt en mängd (svikna) känslor processas intensivt. Björklund lyckas lyfta fram hur svårt det kan vara att våga låta någon annan komma nära, hur riskfyllt det är eftersom man samtidigt gör sig sårbar, och hur detta kan resultera i paradoxalt beteende:
”För varje gång vi sågs vågade jag inte ta på mig något som skulle verka ens lite uppklätt, för jag ville inte att du skulle tro att jag ville så mycket med dig som jag kanske ändå ville. Jag ville inte göra mig till för jag ville inte ens att du skulle ana att jag kanske hade börjat tycka om dig. För om du skulle göra det skulle du kanske behöva ta ställning och också jag och jag stod inte ut med tanken att du skulle gå.”
Språklig sett utmärker sig inte Vad jag gjorde en höst på något särskilt sätt. Det är korrekt och välskrivet, men Björklund skulle väldigt gärna få våga mer. Då och då dyker det trots allt upp fantasifulla textfragment som lättar upp den vagt formella språkliga stämningen och sprider välkommen oreda bland de välstrukturerade raderna: ”Jag skjuter ut alla tankar ur munnen i ord och melodier och jag sjunger om kaffe, fåglar, mindfucks, ambulanser, kaniner och allt tillägnat ett du som bytt namn genom åren.” Romanens dagboksformat kunde utnyttjas ännu mer som grund för språklig frihet och experiment.
Det relativt korta formatet gör mig nyfiken på ifall Vad jag gjorde en höst rymmer potential för mera. Hur skulle romanen te sig i en längre, mer utfylld version? Dock fungerar den helhetsmässigt i sin nuvarande form. Höstkänslan i texten är påtaglig och tillsammans med huvudpersonen får läsaren balansera på kanten av en tillvaro som ibland kan vara rätt bräcklig, men ändå uppleva sig vara på väg någonstans, utan att nödvändigtvis veta vart.
Jenny Björklund: Vad jag gjorde en höst. Schildts 2010.
Anna von Bonsdorff
