I slutet av 1980-talet hade New York-graffitin just nått kulmen i sin vandring mot gallerierna. Kända namn som Lee Quinones, Fab 5 Freddy och Phase 2 hade omfamnats av konstvärlden. Många väntade sig att graffitin som konstart skulle tämjas, ”civiliseras”. Graffitin skulle följa motsvarande cykel som dadaismen och rockmusiken, dess formspråk och attityd skulle införlivas i den kommersiella varuproduktionen. Förväntningarna slog inte helt fel. År 1989 hade New York-metron rensats helt på graffiti och många ”writers” hade gått över till att måla på duk istället för på tåg. Men integreringen har varit allt annat än fullständig.

År 1991 gjorde litteraturvetaren Susan Stewart ett försök att förstå graffitins motstridiga status som konstform och brott. Hon gav graffitin ett eget kapitel i boken Crimes of Writing, som behandlar representation i gränslandet av det lagliga. Redan då var det klart att graffitins entré i gallerierna inte skrubbade bort den från väggarna i världens metropoler. Där övervakningen av tåg hårdnade tog målare istället över andra forum – ljudvallar vid motorvägar, husväggar och så vidare. Graffitins illegala skimmer har gett den status som politisk konst, ett brott av passion i tider av allt hårdare kontroll över både människan som produktiv kropp och staden som plats för trygga relationer mellan produktion och konsumtion.
Det är just inom ramarna av det redan lite slitna begreppet ”konsumtionssamhälle” som Stewart placerar sin analys. Konst är varor och graffitins motstridiga status som konst måste förstås i termer av varuproduktion. Stewarts utgångspunkt erbjuder än i dag verktyg för en typologi som förklarar graffitin som politisk till själva formen.

Bryter mot normer

Graffiti är vandalism och vandalism är avsiktligt smuts. Som klotter sänker graffiti värdet på ytan som den målas på. Ytan får en ny och förvrängd betydelse. Om porrindustrin bryter mot godkända normer av innehåll, så bryter graffitin uttryckligen mot godkända former av konstnärlig produktion, som ett slags varuproduktion. a Värdet på fastigheter och trafikmedel sjunker och känslan av institutionaliserad kontroll sinar.
Varors stabila värde och kontroll av arbetsfördelning mellan platser och personer är två sidor av samma mynt. Graffitin göder kriser i kapitalistisk arbetsfördelning och dualismer mellan konsument och producent. Graffitin är ett spår efter dem som inte ”hittat sin plats i livet”, som inte bara lämnar sitt märke på en avskärmad tid och plats. Om graffiti är konst och klotter är graffiti, så kan vem som helst plötsligt vara konstnär.
Inget under att den vrede som uttrycks mot graffiti ofta riktas mot målaren som individ, en ensam ligist och brottsling som tar sig friheter på andras bekostnad. Målaren har tagit det liberala samhällets löften om personlig framgång och anseende på orden, utan att underkasta sig den konsensus av diskurs och praktik som gemene medborgare anpassat sig till. Målaren uttrycker sig som individ utan att internalisera den för dagens kapitalistiska samhällen karakteristiska självkontrollen. Ändå är graffitivirtuosen en verklig renässansmänniska: en mästertjuv som kan stuva tiotals kannor med målfärg i sin jacka, en akrobat som kan ta sig vart som helst och ett visuellt geni som kan måla de mest häpnadsväckande konstverk med mycket krävande tekniska medel och under hård press. Målaren uttrycker mänsklig förmåga materialiserad utanför konsthögskolor och gallerier som bubblor för kreativ verksamhet.
Kanske det är därför graffitin omges av så många myter. Graffitin är spontan, fysisk och primitiv, heter det (i USA kunde man tillägga att graffitin främst ska utövas av svarta och latinos). Som en praktik mer eller mindre utanför varuproduktionen kan den endast hanteras som ett hot eller med ett romantiskt skimmer och genom stereotypiserade subjekt, precis som man hanterar alla former av motstånd mot kapitalistiska produktionsförhållanden. Graffitin lever därför mellan att å ena sidan vara något ”autentiskt” och därmed en bristvara som kan säljas och å andra sidan ett hot. Inte det ena utan det andra.

Offentlig konst?

Graffitin sitter inte bekvämt i kanoniserad konsthistoria, hur man än trycker och pressar. Graffiti målad för gallerier och försäljning är alltid en referens till galningar som klänger på tåg. Utan den referensen är graffitin helt värdelös, en tom synonym för vissa former av typografi.
Graffitin som typografi utan en viss praktik är konst som all annan konst: skapad av ett kreativt geni. Inget galleri rymmer alla de taggare och målare som smyger runt i varje storstad i dag. Graffitin kan inte greppas i borgerliga termer av offentligt och privat. Den är individens eller kollektivets märke reproducerat i det oändliga, men ändå ett hot mot skapandet som individuell och privat aktivitet. Inget gör graffitin så skrämmande som dess reproduktion på otaliga platser av otaliga personer.
Graffitin kan förstås vara offentlig konst. Den kan vara en protest mot anonyma monolitiska stadsstrukturer och privat egendom, mot absurda beslut att hålla gamla hus tomma och måla ljudvallar med grå latexfärg. Men det behövs inte en viss avsikt. När graffitin klampar över föreskrivna platser för konstnärlig produktion och reproduktion tömmer den konsten på dess upphöjda status.
För liberalismen återstår endast att förneka graffitin allt konstnärligt värde eller kräva att den anpassar sig efter god sed. Antingen måste varje målad yta bli grå – som i Helsingfors – eller så krävs målare på konstnärligt ansvar. De kan till exempel söka in på en konsthögskola eller börja måla landskap mot betalning. Beställda målningar på hjortar och enhörningar eller kanske minimalistiska bilder på bestämda platser kan vara ett sätt för en stad att visa att den nog är tolerant, bara man håller en viss standard.
Under inga omständigheter kan man tåla den fräckhet som endast kapitalet tillåts ha i staden. Att fara fram var som helst och klotta ner vad som helst precis som det behagar. Att ta reklamernas hyllning av individen på allvar och verkligen göra ett namn för sig. Det är ett privilegium endast för dem med pengar och fina vänner.
Visst kan graffitin klassas som en estetisk praktik. Vissa stadsdelar i Berlin kan anses vackra med sina väggar täckta av klotter i regnbågens alla färger. Banksys målningar kan ta ställning till dagsaktuella politiska ämnen och få högt betyg vid vilken som helst konsthögskola.
Men framför allt är graffiti antagonism. Och det finns ingen politik utan antagonism. Graffitin som fenomen är inget medvetet politiskt projekt med program och principförklaringar. Men som form är den konstumtionssamhällets omöjlighet återspeglad med ett fult grin.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.