Foto: Kristin LidellDavid Vikgrens poesi har aldrig varit lika tillgänglig och direkt som i Folkmun. Diktsamlingen är också författarens mest politiska alster hittills, konstaterar Nils Svensson.

I teveserien Ingen bor i skogen figurerar en bitter norrlänning som bor i en hundkoja, och som i självpåtagen askes väntar på att sonen ska komma hem från Stockholm och flytta in i huset, vilket han naturligtvis aldrig kommer att göra. Hos denne man finns någonting av den helige galningen som ser sprickor i verkligheten där andra ser blank yta. En skuggvärldens Candide vars planer på att ”skjuta av sommargästerna” bottnar i en genuin förvirring över sakernas tillstånd. ”Va’ fan är’e frågan om egentligen?”, är hans mantra genom serien. Men liksom flera av karaktärerna i Ingen bor i skogen representerar han inte så mycket en enskild individ som en gestaltning av en viss idé, ett tvärsnitt av det folkliga: i det här fallet idén om den ”lilla människan”.

Jag kommer att tänka på mannen i hundkojan när jag läser David Vikgrens senaste diktsamling, en till stora delar politisk bok med ett uppdrivet tempo. Som redan titeln antyder är Folkmun ett försök att ge röst åt idéer, tankemönster och (för att använda akademikernas favoritord) diskurser kring begreppen folk, identitet och historia genom ett slags kollektivt språk; såväl reklamens som de utstöttas språk. Ibland perforeras texten av av meänkieli – det språk som talas i Vikgrens hemtrakter i Övertorneå – ett numera officiellt språk i Sverige som påminner oss om det som alltid måste undanträngas i jakten på den nationella enheten. Ibland är dikten skriven på bruten svenska. ”te här är inte pråk, para tåli pråkpehantling”.

klichéer och återbruk

Vikgrens poesi är full av litterära återbruk, av utnötta fraser och generaliseringar som: ”Kanske prestera vi inte så många ord i minuten som andra människor, men de ord vi säger finns det mening i.” I ett återkommande prosaavsnitt med titeln ”Biografi” excellerar Vikgren i klichéer kring den svenska naturen och kulturen:

”I Stockholm är ju inte ens kranvattnet gott. Här säger man att man spelar musik, i Stockholm säger man att man är artist.”

”Man ska inte gå ån efter vatten. Det kan vara minst lika exotiskt.”

”Norrlänningen är rak. Sommar eller vinter har ingen betydelse, kontrasterna är en del av att lära här.”

Det är en märklig upplevelse att i poesins sönderfallande syntax översköljas av detta välbekanta språk. Att lyssna till det som man brukar ta för tomt prat, skval. Starkast upplever jag de första drygt hundra sidorna som suggererar fram två olika sätt att betrakta naturen och skogen på: å ena sidan en essentialistisk uppfattning av naturen som djupt förbunden med människornas identitet, upphöjd så till den grad att den förvandlats till yta, till en bild av sig själv; å andra sidan en materiell resurs i händerna på produktionskrafterna. Vikgren skriver sig bortom kategorier som äkta, naturlig, ursprunglig för att landa i den skrämmande tanken om att alla våra upplevelser bottnar i en kapitalistisk världsordning, där naturdyrkan bara är ett annat sätt att exploatera: där upplevelseindustrin visserligen räknar med andra värden men likväl ändå med värden.

Ett mysterium i sig skiftar ständigt

Du måste titta i en spegelblank sjö för att förstå

Tillsammans med en flock polarhundar

Och först då förstår du

Upphovsrätten

Folkmun låter en ana det djupt problematiska, för att inte säga tragiska i vårt förhållningssätt till omvärlden: den ständigt närvarande ekonomismen. Till och med naturen, det mest naturliga, framstår som fabricerad genom att marknadsföras som äkta. Landskapet blir till en bild som kan manipuleras, en turistbroschyr.

Björk Digitalbearbetning och Citat

Flåset från de vältränade hundarna är det enda som

Hörs, ägare av arbetslust utan slut

Slut citat

Det litterära återbruket av annan poesi, av insändare från lokaltidningar och reklam från Norrlandsmejerierna, liksom den återkommande tematiseringen av kopian och bilden, väcker frågor kring språkets och idéernas ursprung och funktion. Som Beckett formulerar det: ”’What does it matter who is speaking,’ someone said, ’what does it matter who is speaking.’”

Vem tillhör de välbekanta och ofta komiska utsagor som figurerar i Folkmun? Hur förhåller de sig till idén om nationen och folket som en ”föreställd gemenskap”? Vad är det som gör att vi kan känna en nationell samhörighet med människor vi aldrig kommer att träffa? ”Språket har en frånsida / ett uppdiktat förflutet att enas kring”.

Vikgrens poesi har väl aldrig varit lika tillgänglig och direkt som i Folkmun, och jag upplever att det finns en tydligare ambition att ge sig i kast med det politiska här. Samtidigt är det en mycket krävande text, med lika höga experimentella anspråk som de tidigare diktsamlingarna. Att ge sig i kast med Vikgrens poesi är att börja nysta i en oupplöslig härva av språk, natur och kultur. Man ska inte vänta sig några svar, för liksom mycket annan modern poesi är Folkmun snarast att betrakta som en språkturbin som framkallar ständigt nya frågor.

Nils Svensson

David Vikgren: Folkmun. Wahlström & Widstrand 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.