Det våras för sverigefinnarna, efter många decennier av osynliggörande. Sveriges största invandrargrupp skildras nu i litteraturen av Susanna Alakoski och Sofia Rapp Johansson samt på film, bl.a. av Nanna Huolman i Aavan meren tällä puolen.
Svinalängorna är Pernilla Augusts regidebut. Filmen som bygger på Susanna Alakoskis roman är mörkare än boken.
Leena (Noomi Rapace) lever ett lyckligt liv i Stockholm med Johan (Ola Rapace) och deras två söta döttrar. En dag får hon ett telefonsamtal från Ystad. Hennes mor (Outi Mäenpää) ligger för döden.
Så börjar Leenas djupdykning i det förflutna som hon förträngt. Tillsammans med sin familj kör hon genom Sverige för att återse den kvinna som hon minns som stolt och stark – men samtidigt som självisk och ansvarslös.
Leena förflyttas till 70-talet. Hennes far Kimmo (Ville Virtanen), enligt egen utsaga Sveriges bästa svarvare, är lycklig: en ny lägenhet, en fru, två barn, en hund. Finns det något mer att önska?
”Det här är min balkong!” förklarar Kimmo stolt för sin svenska granne. Kimmo är full. Det är också hans fru Aili. Mitt under flyttkalaset grumlas Leenas glädje av oron för lillebrodern: fadern leker alldeles för vilt med honom.
Svinalängorna består av flashbacks som varvas med scenerna på sjukhuset där den vuxna Leena umgås med sin mor. Kontrasten mellan ”då” och ”nu” är stark: en gång var Leena (Tehilla Blad) en ovanligt snäll flicka, som vuxen är hon misstänksam och avvisande.
Visa mig den som vågar döma henne. Leenas föräldrars drickande tilltar – och de ljusa stunderna blir allt färre. Likväl dröjer hon vid minnet av dem: moderns skratt, solrosorna som fadern odlat.”Titta på grodorna!” (= groddarna) säger han på sin rådbråkade svenska. Drömmen om framgång är alltjämt närvarande. Hans solrosor ska bli ”Sveriges största”. Leena, ”pappas idrottsflicka”, ska bli en duktig simmerska.
Det blir hon, men det räcker inte till.
Ingenting räcker till. Leena tar hand om sin lillebror, städar upp skit efter fadern, är flitig i skolan. Ett ledmotiv i filmen är de nya svenska ord som Leena jämt antecknar i sitt skolhäfte. Ett av dem är att gruva sig.
Dansken Thomas Vinterbergs Submarino handlar om samma slags problem. Barn som tvingas att ta hand om andra barn. Som har ett omänskligt ansvar.
I Svinalängorna finns varken någon politisk dimension eller någon förklaring till föräldrarnas beteende. Visst är de invandrare, men skulle de inte ha supit på samma sätt i sitt hemland? Modern Aili är mera bitter och frustrerad än fadern. Outi Mäenpää är mycket autentisk som Aili.
”Visst hade vi också trevligt tillsammans?” säger hon till Leena på sjukhuset. En vägran att se sanningen i vitögat, så kännetecknande för en missbrukarförälder.
Kan man tänka sig en försonande final på en sådan historia? Knappast, men ett försök är väl på sin plats. Slutet känns lite abrupt. En del upprepningar kan upplevas som överflödiga, men annars berör Augusts regidebut starkt. Hela skådespelarensemblen är värd en eloge, för att inte nämna det skickliga fotot.
En viktig film, en bit av den gemensamma historien.
Zinaida Lindén
Svinalängorna. Regi: Pernilla August. Manus: Pernilla August, Lolita Ray, efter en roman av Susanna Alakoski. Foto: Erik Molberg Hansen. I rollerna: Noomi och Ola Rapace, Tehilla Blad, Outi Mäenpää, Ville Virtanen.
