”Du kör längs en mörk skogsväg och ser en ung flicka stå och lifta och du tänker: hon kommer ändå att bli våldtagen så det är lika bra att jag gör det”, sa sossarnas Erkki Tuomioja under Paasikivisamfundets och Kepas stora utrikespolitiska valdebatt på Gamla Studenthuset förra tisdagen.
Tuomiojas point var att det är lika dumt att tänka som ovan som att tycka att man själv kan förstöra miljön eftersom nån annan ändå gör det. Men analogin var inte helt lyckad, publiken skrattade generat och SFP:s Björn Månsson replikerade snabbt att Tuomioja kan se fram emot att hamna på You Tube i välklippt, nerklippt format.
Till Tuomiojas försvar ska sägas att han annars gjorde en gedigen insats, kunnig och engagerad.
Åtta personer från åtta partier satt alltså under två timmar och svarade på frågor kring fyra utrikespolitiska teman: ekonomi, säkerhet, bistånd och klimatförändringen.
Konsensusen var stor och det kändes egentligen mer betryggande än beklämmande. Finlands utrikespolitik kommer inte att svänga 180 grader med de gamla partierna vid makten: alla var överens om att biståndet ska höjas till 0,7 procent av BNP och att det gäller att se till kvaliteten i hjälpen, klimatförändringen är ett hot och medel för att bromsa den ska högprioriteras både nationellt och internationellt, Finland ska inte gå med i NATO och en transaktionsskatt ska införas för att minska risken för framtida finanskrascher. (Konsensus kring sistnämnda var kanske den största överraskningen. Transaktionsskatten, förr kallad Tobinskatten, har hittills inte varit omtyckt av andra än vänstern. Ok, också nu blev det lite kinande mellan dom som tyckte att EU borde agera pionjär och dom som menade att skatten bara blir ett fiasko om den inte införs globalt.)
Alla för alla goda saker? Ja, alla utom Sannfinländarnas representant Vesa-Matti Saarakkala som lyckades profilera sitt parti som käringen mot strömmen. Där de övriga tyckte att man ökar Finlands trygghet genom att försöka minska de ekonomiska klyftorna i världen var sannfinländaren sant finländsk och tyckte att satsningar på försvaret är det som ökar tryggheten. Biståndet ska skäras ner och åtgärder som bromsar klimatförändringen ska inte ske på finländska eller europeiska företags bekostnad.
Sannfinländarretoriken var i sig inte överraskande men replikerna om att ”världsförbättrarna sitter här och pratar och bara en vågar säga hur det är på riktigt” såg inte ut att gå hem hos publiken. Det kunde ha varit annorlunda om debatten förts på ett torg i en finsk landsortsstad. Då hade kanske fler än de två herrarna bakom mig muttrat: ”Hyvä puheenvuoro!”
Det bästa med Vanha-debatten var att sannfinländaren fick mothugg av de övriga, i synnerhet av Paavo Arhinmäki (VF) och Björn Månsson, men också av Tuomioja och Anni Sinnemäki (som nog imponerade allra mest).
Synd att TV inte var på plats för det framstod så tydligt att Sannfinländarna är populister med svag sakkunskap. Det är förstås onödigt att påpeka det i Ny Tid men låt gå: rösta på vilket annat parti som helst men aldrig på Sannfinländarna!
Tapani Ritamäki
är förläggare
