Häromdagen kunde BBC World i bild visa hur deras utsände korrespondent greps av civilklädd polis i Kina. Jag vet inte om han avsiktligt uppträtt provocerande men han måtte hela tiden ha haft fullt klart för sig att han blev filmad för han såg glad och triumferande ut. Uppenbarligen släpptes han också hastigt eftersom han själv nästan omedelbart kunde kommentera incidenten för TV-tittarna.

Under de veckor revolutionen i Nordafrika pågått har jag utvecklat ett intensivt nyhetsberoende och just BBC World knäpper jag begärligt på flera gånger om dagen. Men samtidigt har jag blivit allt mera betänksam inför den blandning av estetik och ideologi som är bolagets budskap. Å ena sidan förmedlas världen som en räcka intressanta affärsmarknader och njutningsfyllda turistmål. Den här dimensionen symboliseras allra bäst av meteorologerna som omsorgsfullt stajlade står och smeker en jordglob som förefaller vara under fullständig kontroll – som om det i Afghanistan och Irak lika litet som i Beijing fanns värre problem än temperaturväxlingar. Å andra sidan finns katastrofplatserna och oroshärdarna som levererar spänning, breaking news. Här poserar reportrarna, inte sällan dramatiskt, i slöja, hjälm eller skottsäker väst beroende på vad situationen kräver och pratar, pratar, pratar. Demonstrationerna i Tunis och i Kairo kunde man som tittare följa med i realtid, timme efter timme och ganska snart insåg man i hur hög grad demonstranterna demonstrerade för reportrarna och TV-kamerorna. Medan reportrarna i sin tur ingalunda bara beskrev det som hände utan också tolkade det, och – framförallt – skapade en berättelse – en berättelse som (framförallt för Egyptens del) mycket snart också kom att rymma en mer än antydd otålighet över att det under flera dagar inte hände mer än att folk samlades och myllrade omkring på Frihetens torg. Reportrarnas förväntningar på att det skulle hända mer måste i sin tur rimligen ha påverkat demonstranterna. Och inte nog med det: det fanns också interaktiva program i vilka tittarna kunde kommunicera sina synpunkter och åsikter direkt till demonstranterna. Dagen innan Mubarak till slut avgick – den dag stämningen på torget var som mest frustrerad – var det någon som mejlade eller messade med frågan: ”Varför nöjer ni er med fredliga demonstrationer? Varför stormar ni inte presidentpalatset?”

Uppvigling till våld från TV-soffan, alltså, kanske från nån som satt med en ölburk och en chipspåse.

I varje fall från nån som var uttråkad, som ville att spänningen skulle trappas upp.

Och som naturligtvis inget ansvar hade.

Följande dag avgick sedan Mubarak. Följande dag blev också Lara Logan, en kvinnlig reporter från ett annat TV-bolag, amerikanska CBS, omringad av en folkmassa och våldtagen. En på alla sätt avskyvärd händelse, självklart – ännu mer avskyvärd än våldet mot manliga reportrar eftersom det här är fråga också om kvinnoförakt, om att låta förstå att också en kvinnlig reporter bara är en fitta. Men kanske det samtidigt är en händelse som tydligare än de manliga reportrarnas potentiellt mer heroiska skott- och knivsår påminner om att revolutioner inte är äventyrsberättelser.

Inte heller för medierna.

Merete Mazzarella

är författare

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.