1,1K

För oändligt många afrikaner är Senegal den första anhalten på deras väg till Europa. Migration var därför föga överraskande den gemensamma nämnaren då en mängd olika medborgarorganisationer möttes på Världssocialforumet i Dakar i februari.

Tänk dig Världen i byn i Kajsaniemi: diskussioner, workshops, mat, försäljare, musik, en mängd medborgarorganisationer som informerar om sin verksamhet och en massa mänskor som strömmar till. Multiplicera detta med 100, lägg till fyra dagar, sol och hetta, och en god portion kaos – då får du en aning om Världssocialforumet i Senegals huvudstad Dakar 6–11 februari.

Här fanns diskussioner och forum om allt: gender, nerväxt, mat och hunger, homofobi, kvinnokamp, demokratirörelser, vetenskap och demokrati, rätten till vatten, andlighet, revolutionen i Nordafrika, ekologiskt byggande, ekologiskt odlande, rättviseprodukter, antitrafficking, bekämpande av barnarbete, pedagogik, rasism, skulder, handikappades rättigheter, landgrabbing, teknologi i folkets tjänst, social ekonomi, klimatförändring…

I början var det svårt att hitta i kaoset – med tiden blev ordningen bättre och man lärde sig var på det stora universitetscampuset folk höll till. Bäst organiserade var kvinnogrupperna som stod för matserveringen i jättetält. Grupperna var lokala senegalesiska och (nästan) all mat var framställd av lokalt odlade produkter. Visst såg jag en och annan coca-cola men mest drack man ingefärs-, hibiscus- och apbrödträdsaft eller lokalt öl: Gaselle.

Precis som på Världen i byn var kärnområdet reserverat för organisationer som deltog i forumet. I utkanten samlade sig, som det verkade, alla Dakars gatuförsäljare med smycken, tyger, kläder, statyetter, djembe-trummor (bl.a. tillverkade av återanvänt plast, djembeexporten från Senegal är en allvarlig orsak till den enorma skogsavverkningen i landet), musik CD:n (modell pirat) med mera.

Utvandrarnas mötesplats

Här i Finland fick inte World Social Forum i Dakar mycket publicitet. När jag i förväg studerade den meterlånga deltagarlistan hittade jag en organisation ”Science and democracy” som var registrerad i Finland. Kanske var det för att årets forum hölls i det franskspråkiga Västafrika som det främst samlade deltagare från franskspråkiga länder och från Afrika.

Det mest dominerande temat var migration. En av de största migrationsvägarna från Afrika till Europa går via Senegal och Dakar är för oändligt många afrikaner den första anhalten på deras väg till Europa. På forumet möttes en mängd olika medborgarorganisationer vars gemensamma nämnare var just migration. NGO:s som arbetar för illegala immigranter i Europa, stora franska organisationer som Caritas, Secours Catholique, nätverket Crid, Emmaus International, CIMADE, Enda thier monde, Utopia som arbetar för ett universellt pass.

Eftersom jag representerade Emmaus International, som under de senaste åren arbetat för rätten till fri rörlighet, försökte jag speciellt följa med diskussionerna om migration.

Vägen från Afrika till Europa är inte precis en motorväg – den går genom Sahara eller över havet, immigranter blir ofta tvungna att vända om, söka sig en ny väg, vänta i månader. De blir ofta sjuka, överfallna, berövade det sista de har. Kvinnor måste prostituera sig, våldtas, blir gravida, föder barn. Det är hela liv från födelse till död som levs på vägen till – som emigranterna hoppas – något bättre. De som försvunnit och de som av en eller annan orsak dött på vägen är många, vilket bland annat de långa dödslistor som under socialforumet bars i demonstrationen mot Frontex (Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser) visade.

Gao i norra Mali är en stad där många immigrationsvägar möts, härifrån kan man ta sig genom öknen till Mauretanien, Algeriet och Libyen – hit kommer man också tillbaka när ovannämnda länder avvisat en med hjälp av Frontex – som också Finland är med och finansierar. Hit leder vägar både från Niger, Burkina Faso, Tchad, Senegal och hela resten av den afrikanska kontinenten söder om Sahara. I dag går en tät ström med flyktingar från Nordafrika tillbaka till hemländerna i söder, en stor del av dem passerar Gao. Största delen av de mänskor som nu flyr från Nordafrika kommer nämligen inte till Europa utan till andra afrikanska länder. I Gao finns migranternas hus – ett samarbete mellan flera olika organisationer. Här kan man i bästa fall få första hjälp om man är sjuk, vila ut några dagar, för att sedan ge plats åt nya behövande.

”Afrikas stjärna”

En workshop om utvandringen till Europa bjöd på ett tärningsspel som påminner om vårt populära Afrikas stjärna. Deltagarna får välja om de vill emigrera från Asien, Mellanöstern eller Afrika. Sedan väljer man en pjäs som avslöjar vem man är. Jag var 22 åriga Moussa från Bamako. Jag ville prova min lycka för att rädda min familj (tolv personer) som blivit utan försörjare sedan min far dog. Som Moussa hittade jag inga diamanter och inget guld men nog rövare: jag reste till Gao och rånades, jag reste till Mauretanien och sattes i fängelse, jag utvisades till Mali men tog mig tillbaka till Gao. När två år gått stod jag vid utgångspunkten, utan pengar och med ganska lite hopp. Här tog spelet slut för min och Moussas del. Mina medspelare mötte liknande öden på sin väg till Europa. Alla spelets berättelser bygger på autentiska historier.

En diskussion handlade om rätten till ett universellt medborgarpass, andra om kopplingen mellan utveckling och immigration. Man diskuterade lagar som inte följs, lagar som borde skapas, brist på information för och om migranter, migration och ekonomi, sanningen om emigrationens orsaker, migrationens positiva följder – nätverk skapades och band knöts. Ibland var diskussionerna självklara, ibland intressanta, ibland uppstod kollisioner som när europeiska sociologer diskuterade med de senegalesiska universitetsstuderandena, men också med ungdomar från gatan som samlats till migrationsforumen för att ge uttryck för sin frustration. Eller för få nyttig information inför sin planerade utvandring. Organisationen Utopia delade generöst ut sina universella pass åt alla och jag hade god lust att dra fram det när jag några dagar senare lämnade Senegal.

Demonstrationer & presidenter

Inne i Dakars centrum ordnades en stor öppningsmarsch och några dagar senare en demonstration mot Frontex, den europeiska ordningsmaktens förlängda arm. På själva campuset såg jag också flera spontana demonstrationer: kvinnor från Kongo mot mobiltelefonjättarna, egyptier för revolutionen, palestinier, västsaharier, buddhister och en dag en mängd trötta, svartklädda unga män som tyst vandrade fram med plakat på vilka det bara konstaterades: vi har fått nog!

”Un autre monde est possible”, sjöng Youssun Dour på sin överraskningskonsert medan expresident Lula ironiserade över de rika länderna som vill undervisa Syd i ekonomi, men som själva gett upphov till den kris som nu drabbar hela mänskligheten. Vad Senegals president Wade gjorde på Forumet förblev en gåta för de flesta, i sitt tal passade han på att ifrågasätta hela Socialforumet, gräla med Lula och sedan avlägsna sig ut till höger …

Vad resultatet av hela denna mötesplats och folkfest blir vet jag inte. Åtminstone kommer en del unga i Dakars förorter att bära T-shirts på vilka det står ”Un autre monde est possible”….

text&foto Margherita Zilliacus