Axel Kronholm
Jag ser alltmer sällan på teve. Faktum är att jag inte längre äger någon teve. Några väl utvalda public service-produktioner kan jag se via playtjänster på nätet, men mer än så mäktar jag inte med. Alltmer av den så kallade underhållningen som produceras lämnar nämligen tittaren med en bitter eftersmak i munnen. Det gäller dokusåpor där simpla stackare får experthjälp med olika delar av livet: bantning, ekonomi, barnuppfostran – eller som i svenska Kanal 5:s nya satsning: arbetslöshet.
I Jobbjägaren, som hade premiär i mars, ska en jobbcoach hjälpa långtidsarbetslösa att få ett arbete. Coachens uppgift är att ”peppa” och motivera de arbetslösa. Kanal 5 tycks ha tagit efter den svenska regeringen som sammanlagt satsat 3 miljarder kronor på ett jobbcoachsystem – ett system som sågats sönder och samman av kritikerna. Många av de jobbcoacher som anställdes visade sig vara inget annat än nyandliga charlataner. Istället för att hitta jobb åt sina klienter (läs människor) erbjöds bland annat elektronbehandlingar. Att jobbcoacherna som regeringen sysselsätter skulle ha svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden gör, som Johannes Forssberg skrev i Expressen den 25 februari, inte fiaskot mindre.
Till Kanal 5:s försvar kan man konstatera att det ändå är reklam- och inte skattepengar som det rör sig om. Ändå finns det en väldigt tydlig och otäck parallell mellan regeringens coachsystem och Jobbjägarna, nämligen att det är individen som är problemet. ”Alla människor kan få ett jobb – det är inget snack om saken”, konstaterar jobbcoachen i trailern till programmet och förklarar vidare att det de arbetslösa saknar är ”ansvar och handling”.
Det är förstås inte Kanal 5 som skapat denna avart av individualism – den speglar bara samhället i övrigt. Borgerliga makthavare och särintressen har jobbat hårt och medvetet med att ändra problembeskrivningen och göra arbetslöshet till ett individproblem.
Arbetsmarknadspolitiken förs enligt samma mönster. Bidrag och annat socialt stöd måste utformas för att skapa incitament för arbete. Att arbeta eller inte beskrivs som ett aktivt val som måste uppmuntras för att den lata pöbeln ska ta sig i kragen och inte välja soffan – allt handlar ju i slutändan om motivation.
I ett samhälle där det är var individs ansvar att kämpa för sin anställning blir det plötsligt acceptabelt, ja till och med en dygd, att kringgå kollektivavtal och tolerera usla arbetsförhållanden. Man gör ju bara vad som krävs – visar att man verkligen vill jobba. Allra helst ska man ha F-skattsedel och befria arbetsgivaren från allt ansvar. Är man inte beredd att göra uppoffringar finns det alltid någon annan som är det.
Jag har inget otalt med individualismen som idé. Det som nu skett är att vissa intressen har kapat individualismen för att slippa ta ansvar för andra. Kollektivism och individualism är inte nödvändigtvis motpoler, utan kan i rätt balans ha en positiv effekt på varandra.
Kollektiv säkerhet och sociala skyddsnät är en förutsättning för vår möjlighet att utöva individualism och för att var och en ska kunna förverkliga sitt liv efter eget huvud. Kollektiva ideal och värderingar skapar ingen grå massa; tvärtom utgör de ett alldeles utmärkt gödningsmedel för en enorm variation av färggranna och unika livsformer.
Axel Kronholm
