Kan man verkligen arrangera litteraturdagar med temat godhet?! Är det för pretentiöst? Blir det för mesigt och jolmigt? Det är trots allt så att godhet är svårare att gestalta litterärt än ondska. Ondskan fascinerar, medan godheten lätt lockar fram våra klyschor.
Det fanns vissa farhågor inför årets upplaga av Mariehamns litteraturdagar. I tre dagar framträdde ett tjugotal nordiska författare. Som vanligt var Mariehamns stadsbibliotek fullsatt från morgon till kväll. Jag blir rörd till tårar bara av det faktum att biblioteket tidigt en lördagförmiddag är fullsatt med sorlande människor. Trots en uppsjö av litterära evenemang både i Sverige och Finland har Mariehamns litteraturdagar i nitton år lyckats behålla både stilen och publikens intresse. Hemligheten ligger delvis i en kompetent bibliotekspersonal, som lyckas fånga in teman som ligger i tiden, som har förmågan att plocka fram både de stora affischnamnen som lockar den breda allmänheten och mindre kända namn som har något angeläget att komma med. Det är en ständig balansgång mellan populism och konstnärligt mod. Med åren har publiken i Mariehamn lärt sig att lita på evenemanget, det är oftast riktigt, riktigt bra även om man inte ens hört talas om alla författare.
I år hoppade Lars Sund på kort varsel in som ersättare för invigningstalaren Marcus Birro som fått förhinder i sista minuten. Lars Sund lyckades famna både kärnkraft, vårfåglar, högerpopulism, litteratur och människans yttersta bevekelsegrunder. Han ville hävda att den sanna godheten kräver anonymitet, att den helst vill dölja sig för världen, att dess uttryck kan vara så små och obetydliga att de i förstone tenderar att undgå oss. Han konstaterade att i naturen finns ingen godhet eller ondska, att man kan ifrågasätta om godhet överhuvudtaget finns någonstans, men tillstod också att en sådan syn blir outhärdlig i längden: ”Vi behöver godheten inte minst för att bevisa för oss själva att vår stund på jorden inte har varit helt utan värde.”
En annan författare som många kommit för att lyssna till var den svenska teologen och etikern Ann Heberlein, känd som författare till självbiografiska boken: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om livet med bipolär sjukdom. Hon har också skrivit En liten bok om ondska där hon bland annat skriver att den moraliska relativismen fått vika på foten för ”moralisk realism” efter 11 september-attackerna. Hon problematiserar också att människor i den offentliga debatten allt oftare använder ”ondska” som förklaring till grymhet och inhumanitet. Att försöka förstå bakgrundsfaktorerna till ondskefulla handlingar bortförklarar dem inte. ”Varje steg vi tar mot en förståelse av ondskans motiv är ett steg mot en bättre värld, en värld med mindre ondska.” Hon påminde även litteraturpubliken om det inte alldeles oviktiga: ”Det finns trots allt oändligt mycket mer godhet än ondska i vår värld.”
Birgitta Boucht fick applåder när hon på scenen sade att godhet inte är en talang man föds med, utan en förmåga man kan träna upp.
Kanske det är omöjligt att tala om godhet om man inte också talar om ondska och om likgiltighet. Tveklöst går det i alla fall att arrangera ett litterärt evenemang på temat godhet utan att det blir tråkigt.
Katarina Gäddnäs
är författare
