Rättegångsdrama är en tacksam amerikansk genre som har finslipats i flera decennier.
Rob Epstein och Jeffrey Friedman är kreativa ättlingar till denna tradition. Tillsätt ett sofistikerat, engagerande ämne: litteraturen och censuren samt Gus Van Sant som producent – och så får ni Howl, en läckerbit för art house-vänner.
År 1955 skrev Allen Ginsberg sin diktsvit Howl. Två år senare anklagades han för att vara obscen och fallet gick till rätten. Filmen är en halvdokumentär där olika linjer avlöser varandra: Ginsberg (en suverän James Franco) läser sina dikter inför en entusiastisk beatnikpublik, Ginsberg berättar om sina värderingar i en intervju. Rättegången mot hans förläggare (Andrew Rogers) hålls. Animationer illustrerar dikterna.
Den sistnämnda biten är problematisk. Ginsberg var en arvinge till Walt Whitman, William Blake, Arthur Rimbaud. Ginsbergs poesi är en ohämmad ström av sällsynt intensiva metaforer: ”Jag såg min generations största begåvningar förstörda av galenskap, svältande hysteriska nakna, släpande sig fram längs negergatorna i gryningen på jakt efter en våldsam injektion”. Aron Kantors grafiska inslag är i sig bra, men de har inte samma styrka. Här skulle det behövas visuella citat av Goya, Bosch – eller något annat geni. Samma problem har jag med musiken.
Idag verkar Ginsbergs dikter knappast hädiska, men så upplevdes de av etablissemanget år 1957. En enorm smärta och oro för en hel generation – mer än så, för hela mänskligheten! – lyser igenom.
För Ginsberg fanns inga förbjudna ord. Han kamouflerade varken sin homosexuella läggning eller sitt intresse för droger, han var maximalt frispråkig.
Sex år senare hölls en liknande rättegång i landet på andra sidan Atlanten. Ginsberg chockerade allmänheten med ”fula” ord, Josif Brodskij gjorde det med ordet Gud. Likväl kan den som är bekant med Brodskij-processen konstatera att USA och SSSR hade en del gemensamt i attityderna. Ginsberg beskylldes för att ”inte ha någon samhällelig betydelse”, en formulering som gott skulle passa Brodskijs förföljare. Den amerikanske åklagaren vädjar till ”mannen på gatan”: skulle denne förstå Ginsbergs poesi? På samma sätt behandlades Brodskij (som inte nämns i filmen) i rätten.
Dessa två processer slutade på olika sätt, men de framkallade var sin opinionstorm som bidrog till det fria ordets försvar.
Intervjusekverserna i Howl är intressanta, men i längden kan de lämna en viss känsla av otillfredsställelse: poeten berättar t.ex. en del om sin sinnessjuka mor, men hans far (som han tydligen var rädd för) hamnar i skymundan.
Howl är ett ömsint generationsporträtt. De halvdokumentära vinjetterna i början ger ton. Ginsbergs författarkolleger Jack Kerouac och Neil Cassady gestaltas skickligt av Todd Rotondi och John Prescott.
Zinaida Lindén
Howl. Regi och manus: Rob Epstein, Jeffrey Friedman. Foto: Edward Lachman. Animation: Aron Kantor. I rollerna: James Franco, Todd Rotondi, John Prescott. Drama. USA. 2010.
