Det är ofta melankoliska, drömska stråk som glider genom Mavis Gallants noveller om exil och rotlöshet – och texterna är rasande skickligt skrivna, anser recensenten.
På pärmen till Mavis Gallants Från det femtonde distriktet står det att boken består av en kortroman och åtta noveller. Efter läsningen konstaterar jag att det känns som att ha sträckläst nio romaner – så intensivt tvingar berättelserna läsaren att investera sig själv i var och en av de vindlande handlingarna och alla huvudpersonernas inre liv.
När kanadensiska Mavis Gallant i slutet av 1930-talet var femton år gammal berättade hon för en vän att hon en dag skulle bo i Paris och publicera sina texter i New Yorker. Det kom faktiskt att gå precis så. Författarinnan har bott i Paris i över sextio år nu, och endast John Updike och S.J. Perelman lär ha publicerat fler historier än hon i New Yorker.
Mavis Gallant föddes som Mavis Leslie Young i Montréal, Quebec, i augusti 1922. Många har tolkat den rotlöshet och vilsenhet som står att finna i nästan alla hennes texter som ett utslag av det kringflackande liv hon till stor del själv levt. Efter att fadern dog och modern gifte om sig kom Gallant att gå i hela sjutton olika internatskolor innan hon fick jobb som journalist. Som frånskild 28-åring bestämde hon sig för att flytta till Paris för att pröva på att skriva skönlitterärt på heltid. Hon gav sig själv tre år – om hon inte lyckades försörja sig på skrivandet innan dess skulle hon slänga allt och börja ett nytt liv. Lyckligtvis gick det vägen – under drygt sextio år har Gallant nu bott i Paris och försörjt sig själv som novellist. Inte förrän i år utkommer den första samlingen av Gallant på svenska, skickligt översatt av Ulla Danielsson. På engelska utkom den redan 1979.
Exil och rotlöshet är teman som genomsyrar hela Gallants produktion. De tre första novellerna i den nyöversatta samlingen belyser alla brittiska familjer som av en eller annan orsak flyttat till den italienska rivieran. ”De fyra årstiderna” handlar om familjen Unwins rätt naiva och aningslösa liv i Mussolinis Italien ur den 12-åriga hemhjälpen Carmelas perspektiv. I novell nummer två, ”Den muslimska hustrun”, ligger fokus på familjen som äger ett med tiden alltmer förfallet hotell, medan ”Respiten” behandlar familjen Webb som flyttat ner till Medelhavet för att den sjuke fadern Alec ska få dö där. Historien kretsar kring det obarmhärtigt långsamma döendet, väntan, och familjen vars verklighet rör sig allt längre och längre från faderns sjukbädd. Personskildringarna är mångbottnade när Gallant skärskådar människors egenheter:
Alecs nya läkare var ung och ful och bet på naglarna. Han talade bra engelska och kände större delen av den brittiska kolonin, vars förkylningar, allergier och ständigt återkommande magsjukdomar han skötte om. Brittiska sjukdomar var enkla som barnsjukdomar; det hans patienter egentligen ville var att bli daltade med, nedbäddade i närheten av en öppen spis och matade med mjukt bröd och varm mjölk. Han hade trott att hon var ungefär som han – en medbrottsling. ”Min make är allt annat än barnslig”, sa hon vänligt.
Alla berättelserna kretsar också på sätt eller annat kring andra världskriget. Kriget ger upphov till ett annat slags exil, för att inte tala om efterkrigstiden då gatorna som borde kännas hemvana, människorna man borde återförenas med, allt ter sig främmande och de återvändande känner sig vilsekomna. Novellen ”Hemkomlingen” inleds med att en tysk krigsfånge kommer hem och finner att hans mor gift om sig och nu lever ett helt annat liv.
Visserligen är de flesta av Gallants noveller mycket långa till formatet, men det är ändå förvånande hur hon lyckas gjuta in så mycket liv i berättelserna och skapa så komplexa personskildringar. Gallant är de facto känd som en ivrig förespråkare av novellformatet som hon hållit fast vid trots att förlaget, kanske menande, sänt henne romaner på posten. Gallant själv ger inte mycket för de nyutkomna romanerna: ”A lot of it is just stuffing between the important things. In between is nothing.”
Det är ofta melankoliska, drömska stråk som glider genom Gallants noveller. Texterna är rasande skickligt skrivna – det enda som tidvis irriterar mig är metaforerna och liknelserna som återkommer lite för tätt och har en tendens att tynga ner meningarna, oftast är de dessutom konstruerade enligt samma mall: ”Under en period kom hennes brev likt spåret efter ett barn som vandrar allt djupare in i skogen”. Eller: ”På den tiden trodde Gabriel fortfarande att allas liv måste vara ungefär likadana, ungefär som ett till hälften löst korsord”.
Trots sina drygt sex decennier i Frankrike är och förblir engelskan Gallants skönlitterära språk. Uppvuxen som hon är i Montréal har franskan alltid varit närvarande, men berättelserna som fortsätter att välla fram trots att Gallant på grund av ålder och sjukdom inte längre förmår hålla i en penna dyker alltid upp på engelska. ”Eller egentligen”, åskådliggör författaren i en intervju, ”när en berättelse kommer till mig är det ofta i form av en stillbild, som en film man plötsligt pausat, och givetvis stum. När ljudet kommer är det alltid på engelska.”
Heidi Johansson
Mavis Gallant: Från det femtonde distriktet: En kortroman & åtta noveller, Atlas, 2011. Översättning: Ulla Danielsson
