För Armon Tadesse har fotbollen varit ett viktigt sätt att träffa människor i Finland.

Saknaden är alltid värre för mamman än för sonen, säger Mebrat Bekele och ser ut att brista i gråt. För tre år sedan åkte hennes son Armon Tadesse till Finland för att studera. I egenskap av kompisar till honom blev Markus Varjonen och Lotta Staffans bjudna hem till familjen i Addis Ababa.

Tårarna ligger nära ytan flera gånger under dagens lopp då vi sitter i familjens vardagsrum och får njuta av den etiopiska gästfriheten och pratar om familjens enda son, Armon. Mrs Mebrat springer av och an mellan kök och vardagsrum men stannar ibland för att konversera, medan de två döttrarna Salem och Aryam mera håller till i köket. Att ha sin son i en helt annan del av världen är inte enkelt för en mor.

– Jag är ofta orolig över hur han har det i Finland. Han säger att det är bra där, men jag vet inte. Här hemma var han kung, den enda sonen, han hade ett enkelt liv. Jag tror nog det här är värt det, för att han lär sig saker och för att han kan få ett bättre liv, men visst är det tungt ibland, säger Mebrat.

Hade ett bra jobb

Beslutet att åka till Finland var inte enkelt. Det säger Armon själv då vi pratar med honom i Helsingfors. Han berättar att han i tiden hörde om möjligheten att söka in till ett internationellt studieprogram vid Rovaniemen ammattikorkeakoulu via en nära vän som hade bestämt sig för att söka in till skolan. Tillsammans med henne gick Armon i april 2008 till inträdesprovet, som hölls i Addis Ababa och kostade 100 euro att delta i. När det sedan visade sig att vännen inte blev antagen medan Armon kom in blev beslutet svårare.

– Mitt liv var bra som det var, säger Armon. Jag hade blivit färdig med min utbildning 2007 och hade hunnit få ett bra jobb som byggnadsingenjör. Det var inte ett toppjobb, men ett bra jobb. Jag hade min familj och mina vänner. Men sedan pratade jag med en bekant som studerade i Tammerfors och han sade att det här är en bra möjlighet.

Också Armons mamma och pappa uppmuntrade honom.

– Mamma kollade på internet och såg att över 90 procent av befolkningen var lutheraner. Kyrkan mamma går i blev också grundad av finska missionärer. Vi är troende och det här var väldigt viktigt för oss. I augusti 2008 köpte vi flygbiljetterna och så åkte jag iväg till Rovaniemi.

Efter några månader i Rovaniemi fick Armon för första gången möjligheten att åka till Helsingfors, och han bestämde sig för att försöka få en studieplats i huvudstadsregionen. För att få visumet förnyat krävs det dock ett visst antal studiepoäng varje år, och under de första månaderna i Finland tentade Armon kurser för att få ihop de poäng som krävdes i Rovaniemi. 2009 flyttade han sedan helt och hållet till Helsingfors där han blivit antagen vid yrkeshögskolan Metropolia. Där studerar han nu informationsteknologi för snart fjärde året.

– Egentligen skulle jag vilja avlägga ett magistersprogram i byggnadsteknik, men för det finns det inget internationellt program i Finland. Så nu tänker jag försöka slutföra mina studier i informationsteknik. De senaste åren har varit så tuffa, och jag vill inte att de studier jag nu har avlagt skall ha varit i onödan. Men visst har det varit hårt, och jag tror inte jag skulle ha kommit hit om jag vetat hur det skulle bli.

I Etiopien väljer studerande inte själva vilket program de söker in till. Armon drömde som yngre om att bli läkare eller pilot, men nu säger han sig vara nöjd med att han fick börja studera till ingenjör. Det enda han var lite ledsen för gällande den studieplatsen var att han inte fick studera i hemstaden Addis Ababa. Istället måste han flytta till Bahir Dar i norra Etiopien, där han sedan bodde på internat. Flytten till Finland blev hans första resa utomlands.

Jobb vid sidan om

Armons pappa Tadesse Tesfaye hade som ung genomfört sina magistersstudier i datateknik i Köpenhamn, men han hade fått ett statligt stipendium och fick både lön och bostad bekostad under studietiden. Armon har däremot hela tiden tvingats jobba vid sidan av studierna för att kunna försörja sig. Det krävs också bevis på att man har ett jobb eller att man har tillräckligt med pengar på kontot för att visumet ska kunna förnyas.

Därför har Armon jobbat flitigt. Ibland har han till och med lyckats skicka pengar hem till familjen. På somrarna har han jobbat som städare på Sverigebåtarna medan de är i hamnen. På vintrarna har han haft olika jobb, förra vintern ganska ofta på Hartwall Arenan i samband med olika evenemang.

– Det är kanske det som har varit tuffast under min tid här. Förutsättningarna att klara studierna känns ibland svåra då jag efter skolan måste åka iväg på jobb. Det har inte alltid funnits tid att plugga eller vila. Det har varit tungt, och det är inte så här jag vill leva mitt liv. Jag drömmer om att kunna bilda en familj i framtiden, men med det liv jag lever nu så är det inte möjligt.

Vinterns mörker och kyla har varit svåra att vänja sig vid och stå ut med, och under åren i Finland har Armon ofta lidit av hemlängtan. Många saker har känts konstiga. En stor chock var att finländarna inte utövar sin religion trots att så många hör till kyrkan. Även finländarnas alkoholvanor och de friheter barn ofta verkar ha har överraskat honom.

Alla saker har han inte velat att hans mor skall få veta, och innan vi åkte iväg för att träffa hans familj fick också vi noggranna förhållningsorder. Vi skulle undvika att prata om saker som kunde göra mamman orolig. Vissa saker kunde Armon inte kontrollera, som att vi som kvinna och man reste tillsammans utan att vara gifta. Andra saker var så osannolika och konstiga att han egentligen inte behövde oroa sig för att mamman skulle få reda på dem, som att vi båda är ateister. Det viktigaste var ändå att vi skulle lugna mamma så hon inte skulle oroa sig så mycket för sin son.

– Det hon inte vet om skadar henne inte. Jag vill inte att hon skall ifrågasätta det beslut vi gjorde om att jag skulle komma hit, och jag vill inte att hon oroar sig, säger Armon.

Mamman ändå orolig

Hemma i Addis Ababa verkar Mebrat Bekele dock ana att sonens liv inte alltid varit så värst lätt. Att finländarna inte är så religiösa som familjen trodde har hon också fått reda på. Men hon har fått höra att finländarna är ärliga, och för henne är Armons studier i Finland en investering i hans framtid.

– Pengar är inte det viktiga, utan det att han lär sig. Han skall investera i sin framtid och bli en stor man. Armon har alltid varit så duktig och begåvad, och han fick högsta vitsord i alla ämnen i skolan. Jag vill att han gör någonting nyttigt av sitt liv, säger Mebrat.

Besöket hos Armons familj blir åtta timmar långt och vi sitter i vardagsrummet medan nya matskålar hela tiden dukas upp. Den etiopiska gästfriheten är berömd i norra Afrika, och då vi tar avsked har vi händerna fulla av presenter. En sista gång vill Mrs Mebrat ännu försäkra sig om hur sonen har det.

– Var ärliga nu, mår han bra där?

Helt övertygad ser hon inte ut då vi berättar att han är social och har många vänner, men att han går i kyrkan varje söndag lugnar henne lite.

Tacksam
över möjligheten

Fast Armon själv kanske inte igen skulle fatta beslutet att åka till Europa för att studera så har han efter nästan fyra år i landet börjat tycka mera om Finland. Han har enbart gott att säga om de finska myndigheterna, och om han efter studierna skulle lyckas få ett bra jobb i Finland så tror han nu att han skulle stanna här. Motivet bakom det är det samma som hans mamma hade då hon uppmuntrade sonen att åka iväg.

– I Finland skulle mina barn ha bättre möjligheter till ett framgångsrikt liv. Om jag får ett bra jobb så att jag inte behöver leva som nu så tror jag att jag skulle vilja att mina barn växer upp här. Nuförtiden tror jag att jag också i Finland skulle kunna ge mina barn en sådan uppfostran som jag tycker är god.

Då jag läser upp artikeln om Armon och hans familj för honom är det två saker han funderar på. Den ena saken är att han av respekt för mamman inte vill att hon är med på foton i tidningen. Den andra är att han för läsarna vill betona hur tacksam han är över att ha fått möjligheten att studera i Finland.

– Jag hade andra alternativ än det här och skulle kanske inte fatta samma beslut igen. Jag ångrar ändå inget för jag har lärt mig mycket. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att för andra, som inte har lika många alternativ som jag hade, är studier utomlands kanske den enda möjligheten till ett bättre liv
text&foto Markus Varjonen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.