Varje människa har haft en mamma. Men när börjar en mors berättelse? Vad ger våra mödrar oss? Och vad blir kvar?
Antologin Mor mamma morsan är en mycket känsloladdad skildring av mödrars liv. Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger har samlat ihop tretton berättelser om mammor, skrivna av tretton framstående författare och kulturpersonligheter.
”Mödrar, är det er eller mig själv jag beskriver?” – genom att beskriva sin mor beskriver skribenten också sitt eget liv, på gott och ont. Mor mamma morsan innehåller berättelser om minnen, om lycka, problem, dåliga minnen, ljuva minnen, liv och död; alla berättelser om förhållandet till modern och följderna av det. Spektret går från ”vanliga” familjeförhållanden till Nour El-Refais berättelse om trebarnsmamman som lämnar sitt hemland och offrar allt för sina barn.
När det talas om mödrar finns det naturligtvis också en berättelse om fadern, om fäder av olika slag. Och givetvis får vi ta del av den traditionella berättelsen om pappor som lämnar sina hem. ”Han kom hem sent om kvällen. Om han alls kom hem”, ”Mamma stod ut med hans drickande, med bråken som vi barn led av, lögnerna och hans frånvaro som pappa”.
Frågor om orättvisor mot kvinnor och barn är återkommande. Det beskrivs hur lite krav det ställs på fadern, på männen i samhället, medan mödrarna alltid stannar hos sina barn och uthärdar. De flesta kan identifiera sig med personerna i boken, såväl mödrarna som barnen: ”Mammas gråt har jag fått leva med hela livet”, ”Jag var 11 eller 12 då min mor insjuknade i schizofreni”, ”Jag skulle överge allt, allt jag har, för er. Och jag skulle göra det om igen.”
Berättelserna är känsloladdade på alla fronter. En del av dem handlar om en annan tid, då kvinnans plats var hemma med barnen medan mannen arbetade, eller gjorde vad han ville – söp och slogs och stack sin väg. Det händer förstås ännu.
De olika författarna har olika sätt att skriva och deras tankar kommer poetiskt fram i minnena, den enas minne olikt den andras. Men en sak har de gemensamt: personen de berättar om är ett helt liv. Deras liv. De korta berättelserna för boken framåt, från den ena modern till den andra. Alla skribenter har en litterär utstrålning och en berättarglädje, vilket gör boken njutbar.
Som läsare kan man känna att man genom de andra mödrarna får en närmare relation till sin egen mamma, och kanske till sig själv. ”Personen där kunde vara vem som helst, men det är min mor.”
De sanna berättelserna är ibland så känsloväckande att man kan se situationerna framför sig. Exemepelvis Augustin Erbas Kära mamma tar in oss i en värld där mamman är instängd i sig själv, och ändå är hon mamma. Huvudpersonen gör allt för att få kontakt med sin psykiskt sjuka och frånvarande mor. Mor mamma morsan vill säga att hur hemsk och omoderlig en mor än är så är hon ändå en mor – vår mor. Det kommer man inte ifrån.
Daniel Lindblom
Foto George B. Petty
