Virpi Suutaris dokumentärfilm Hilton! är full av nödrop som visar hur mycket som krävs för att bli uppryckt från botten, skriver Zinaida Lindén.
I Ville Jankeris Pussikaljaelokuva har de tre utslagna unga männen varken något förflutet eller någon framtid. De är dagsländor som lever i nuet.
Annat är det med de utslagna ungdomarna i Virpi Suutaris film Hilton! Det är nuet de har svårast med.
Filmen handlar om ungdomsstiftelsens bostadskomplex, det ironiskt så kallade Hilton, i östra Helsingfors. Den dystra byggnaden kan betraktas som en metafor för hur vi genom historien gång på gång vägrat kännas vid alla som hamnat på botten.
Osökt tänker jag på Maxim Gorkijs drama På botten, även känd som Natthärbärget (1902), men i Hilton! saknas stolta monologer om Människans värde. De unga finländare vi möter här har aldrig förstått att de har något värde. Deras bakgrund är så hemsk att det gör ont att höra dem berätta.
Janne, 27, lärde sig som sjuåring att sova med en lappkniv bredvid sig. Hans far drack och hotade att döda honom.
Den 21-årige Tonis mamma var alkoholist. Toni gick genom ett antal barnhem, fosterhem, allsköns ”hem” – ändå kände han sig lyckligast då han fick lov att komma och hälsa på sin mamma i vars hem han gärna dammsög. Hilton dödar själen, menar Toni. Samtidigt är han inte karl nog att lämna den här tillvaron.
Pete, 27, drömmer om att få träffa sin lilla dotter Pinja oftare, men efter skilsmässan har det blivit allt glesare mellan besöken.
Mira, 21 år, kom inte överens med sina föräldrar och led av psykiska problem som resulterade i självdestruktivt beteende. När vi möter Mira drömmer hon om kärleken och lyssnar på romantiska låtar. Hennes nynnande blir ett viktigt ledmotiv i filmen. Musiken står för den solidaritet som hyresgästerna känner med varandra.
Olycksbröder
Denna gemenskap blir desto mera artikulerad efter att Mira fött ett barn. När hon ska lämna sjukhuset får hon hjälp av några olycksbröder. Det är rörande att se den 44-årige cancersjuke Make pyssla med bilbarnstolen.
”Döden är inget problem”, säger han. Det han oroar sig för är trasslet med begravningen som hans mamma kommer att stå för. I övrigt är Make ett slags fadersgestalt för ”natthärbärgets” invånare.
Alla dessa hyresgäster har saknat moderskärlek under sina uppväxtår. Tonis mormor kommer på besök, hans annars rätt så egotrippade fästmö försöker ruska liv i honom, en och en annan socialtant visar engagemang – men någon riktig modersgestalt finns inte på Hilton.
En viktig scen finns i slutet av filmen. Toni och Janne möter en grupp invandrare från ”Mogadishu Avenue” som undrar varför ”finnar som har finsk utbildning” går utan jobb. De här invandrarkillarna är långt mera livsdugliga än Toni och Janne, trots att deras finska lämnar mycket att önska.
Virpi Suutari (tidigare känd bl.a. för Auf Wiedersehen, Finnland) och filmfotografen Heikki Färm har skapat en berättelse som berör – ett nödrop från samhällets bottenskikt. I finalen ser vi Janne jogga genom det tröstlösa Östra centrum. Det känns symboliskt. Att rycka upp sig och försöka skaffa ett nytt liv kräver god fysik.
Zinaida Lindén
Hilton! Manus och regi: Virpi Suutari. Foto: Heikki Färm. Dokumentär.
