Det sålda havet

av Ny Tid

Europeiska unionen är världens största marknad för fisk och samtidigt världens största biståndsgivare. Med sin fiskeripolitik har EU först förstört sina egna fiskbestånd och därefter berövat Västafrikas invånare på en viktig näringsgren genom att stöda den egna fiskeriindustrin. Men EU kan också vara en betydelsefull vägvisare i ansträngningarna att återuppliva världens fiskbestånd.

Solen har målat horisonten orangeröd vid en senegalesisk fiskarstrand. Handmålade träbåtar vilar i sanden, några förankrade båtar vaggar i strandskvalpet. Bara ett fåtal av båtarna åker numera ut på havet för att fånga fisk.

När skymningen sänker sig stiger sextiotre gestalter ombord en av de större båtarna. Året är 2006, och nästan 32 000 personer riskerar sitt liv i hopp om en bättre framtid för sina familjer. En av dem är 32-åriga Souleyman. På denna samma strand i södra Dakar har han hela sitt liv livnärt sig och sin familj som fiskare. Nu lämnar han förfädernas strand samt frun och fem barn, den yngsta är två månader gammal.

Ute på öppet hav lyser de utländska trålarnas ljus upp vägen mot slutdestinationen. Vägkosten består av lite mjölk och ris, riktningen är drömmarnas Europa.

 

Avtalsvälsignat rovfiske

Europeiska fiskefartyg har i långa tider haft de rika västafrikanska fiskevattnen som ett centralt fångstområde – genom decennierna har också ryska, östeuropeiska, kinesiska och andra asiatiska fartyg fångat västafrikansk fisk. Europeiska gemenskapen knöt det första bilaterala fiskeriavtalet med Senegal år 1979 och kort därefter också med andra länder i Västafrika.

EU:s bilaterala avtal med stater utanför unionen ger EU rätten att fiska på avtalspartens vatten i statens så kallade ekonomiska zon, som sträcker sig 370 kilometer från land. För det senaste avtalet betalade EU 16 miljoner euro per år till Senegal under perioden 2002-2006. EU:s för närvarande största fiskeriavtal, som knutits med Mauretanien, är värt 70 miljoner euro.

I enlighet med FN:s principer borde avtalen ge ensamrätt för fiske i närvattnen åt lokala fiskare som idkar småskaligt fiske. I bjärt kontrast till detta öppnar tiotals privata avtal, som knutits med europeiska, ryska och asiatiska fiskare, upp för fiske alldeles invid strandvattnen – mitt i de lokala fiskarnas fångstvatten.

Den allra största delen av de knappt 20 bilaterala avtal EU-kommissionen knutit har varit med en västafrikansk stat. Under 2000-talets första decennium fångade omkring 700 EU-registrerade fartyg fisk i vattenområden utanför unionen – kring 400 av dem i Västafrika.

Från år 1985 har kinesiska fiskefartyg spridit sig över världen – ända till den afrikanska kontinenten. I nuläget har Kina förhandlat fiskerirättigheter med sjutton afrikanska stater, främst i Västafrika. Idag har EU tretton bilaterala avtal, av dem åtta med en afrikansk stat. Uppgifterna om  EU:s fiskeriavtal finns att läsa på kommissionens webbplats, medan det inte går att få tag på offentlig information om Kinas eller privata kinesiska bolags avtal.

Trots att de avtal EU knutit är transparenta så har de kritiserats för att de är uppbyggda enligt principen cash for access. I klartext betyder det här att en fattig stats korrupta förvaltning är beroende av det ensidiga handelsavtalet och de miljoner det för med sig, oberoende av den allt djupare ekologiska och sociala kris som avtalet orsakar.

 

Trålarna skapar arbetslöshet

De utländska trålarna är den direkta orsaken till att Souleyman och tiotusentals andra västafrikanska migranter lever i Europa separerade från sina familjer. Trålarna berövar de lokala fiskarnas levebröd och slår den lokala matsäkerheten i spillror. Enligt miljöorganisationen Greenpeace fångar en europeisk trålare under en månad det 7 000 små kustfiskare fångar på ett helt år.

Bottentrålen är det mest destruktiva fiskeredskapet med tanke på naturens diversitet – trålen drar allting med sig. Enligt flera olika miljöorganisationer kan bifångsten som värst uppgå till 80 procent av hela fångsten. I trålens nät fastnar många utrotningshotade arter så som havssköldpaddor, delfiner, valar, hajar och fåglar. De arter som inte går att sälja på marknaden slängs död tillbaka i havet. Senegalesiska fiskare har beskrivit hur det ofta flyter tonvis med död fisk på vattenytan. Liken från havens massmord driver ofta till byarnas strandvatten.

Den största delen av värdefisken fångas i de västafrikanska vattnen och landar på de europeiska och asiatiska marknaderna. Samtidigt som konsumtionen av fisk ökar i Europa och Asien minskar användningen av fisk som djurproteinkälla i Afrika. I många fattiga länder är det småskaliga fisket en av de centrala näringsgrenarna och fiskens betydelse som djurproteinkälla är överlägsen. Fisket sysselsätter 600 000 personer i Senegal, men om man räknar in alla sektorer som berörs indirekt sysselsätter fisket enligt endel bedömningar uppemot en miljon människor. I hela Västafrika handlar det om miljontals människor. Förlusten av levebrödet påverkar inte enbart den enskilda fiskaren utan hela släkter och byar.

Enligt Souleyman började verkningarna av de försvagade fiskbestånden kännas år 2000. För varje år som gick blev fångsten mindre i samma takt som färderna ut till havs blev längre. Ännu på 1990-talet fiskade man 5-10 kilometer från stranden. Nuförtiden måste fiskarna åka ut 30-40 kilometer och inte ens det är en garanti för en fångst och alla pengar går åt till bränsle. Båtarna är proppfyllda, för man försöker hjälpa de släktingar och grannar som blivit arbetslösa. Den försämrade fiskfångsten delas inom ett ännu större matlag.

 

EU och Kina roffar åt sig fisk

Västafrika är känt för sina rika fiskbestånd, medan man i Europa tömt sina havsområden på fisk: 75 procent av EU:s fiskbestånd är utsatt för överfiske. Av den här anledningen ökar importen av fisk ständigt. Nästan 70 procent av den fisk som konsumeras inom EU är importerad.

Vår största importör är Norge och den mest typiska importfisken är lax. Den norska odlade laxen kräver stora mängder fiskfoder – ett kilo odlad lax innebär 2-5 kilo fiskfoder. Fodret består av liten fet fisk som ofta fiskas i utvecklingsländernas vatten, som i Västafrika. Enligt FN:s livsmedels- och lantbruksorganisation FAO fångas eller odlas hälften av världens fisk i utvecklingsländerna.

En fjärdedel av värdet på den fisk EU-fiskare själva fångar härstammar från länder som har ett fiskeriavtal med unionen. Kina är världens största fiskproducent och -exportör och den näst största exportören av fisk till EU. Kinas fiskexport växer årligen med omkring 14 procent och försäljningen till marknaderna utanför Asien, till USA och EU, har fördubblats på sex år.

Enligt FAO:s bedömning har Kina på ett konstgjort sätt skruvat upp siffrorna för det inhemska fiskeriet för att gömma utländska fångster som annars vore olagliga. I kinesiska fiskfabriker förekommer så kallad fisktvätt i väldigt hög grad: laglig och olaglig fisk blandas medvetet.

På basis av fiskens europeiska eller kinesiska ursprungsmärkning går det inte att lista ut var fisken i verkligheten fångats eftersom fiskprodukterna i enlighet med EU:s livsmedelslagstiftning märks efter det land där fisken förädlats. Fisken kan med andra ord vara fångad i världens fattigaste människors fiskevatten

 

Fiskbestånden töms, fiskarna flyr till Europa

Enligt WWF:s uppskattning fångas hälften av utvecklingsländernas fisk olagligt. Orsaken till detta är de fattiga ländernas korrupta regeringar, brist på resurser för effektiv övervakning samt ett hänsynslöst utnyttjande av bristen på övervakning. Många fartyg har inte tillstymmelsen till fiskeriavtal. Fisken kan ha fångats utanför de definierade kvoterna, den fångstanmälan som krävs kan ha uteblivit eller så kan det handla om att fångstmetoderna inte följer avtalen. Även de fartyg som köpt fiskerilicens kan göra sig skyldiga till illegalt fiske om de verkar utanför gällande fiskeriavtal. Västafrika är världens största område för illegalt fiske.

WWF kom år 2002 med det alarmerande beskedet att hälften av de västafrikanska fiskbestånden hade försvunnit. Redan år 2005 uppgav de senegalesiska fiskarna att områdets fiskbestånd hade rasat samman, de lokala fiskarna blev utan fångst och fiskarnas familjer utan inkomst. Samma år styrde omkring 5 000 personer iväg mot Kanarieöarna i de fiskarbåtar av trä som det inte mera fanns någon annan användning för.

Situationen gränsade till total desperation; på ett år sexdubblades migrationen till Kanarieöarna, från EU:s största fiskeripartnerländer Senegal och Mauretanien tog sig på den tiden en fullastad båt av arbetslösa män mot Europa – varje dag. Enligt spanska myndigheters bedömningar dog över 6 000 personer i den farliga havsfärdens stormar.

EU reagerade på migrantmängderna år 2006 med att skärpa kontrollen, med målsättningen att förhindra illegal inresa till EU uttryckligen från de länder som EU i decennier köpt fiskerirättigheter från. Man har tagit i bruk ett flygplan som dagligen patrullerar ovanför Västafrika, ett massivt satellitsystem, internationella polisoperationer och polissamarbete samt övervakningsbåtar som patrullerar havsområdena utanför Senegal och Mauretanien.

Souleyman vistades först en månad fången i ett flyktingförvar på Teneriffa för att sedan med polisflyg föras till spanska fastlandet. I några år jobbade han på ett spanskt trålfartyg tills den spanska regeringen år 2008 inledde en jakt efter papperslösa migranter. Arbetsgivare utsattes för påtryckning och arbetsplatser fick påhälsning under razzior – många sade upp den papperslösa arbetskraften.

Souleyman blev arbetslös och hamnade på gatan. Senare lyckades han få jobb som säsongsarbetare på en tomatplantage i södra Spanien: utan jobb i Spanien skulle han inte ha råd att skicka sina barn till skola i Senegal. För många är fattigdomsspiralen ändlös.

 

Från industrins intressen till hållbart fiske

Sedan 1970-talet har Europeiska gemenskapen drivit sin fiskeripolitik främst ur fiskerinäringens synvinkel – och med förödande resultat. Den gemensamma fiskeripolitiken förnyas med tio års mellanrum och i februari 2013 röstade Europaparlamentet för en reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Parlamentet ställde sig bakom kommissionen som förespråkade ett skyddande av fiskarna.

Medlemsländerna har å sin sida i decennier drivit framför allt fiskeriindustrins intressen – utan att bry sig om att bevara fiskbestånden. En central orsak till att fiskreserverna försvagats så drastiskt är staternas starka stöd till fiskeriindustrin, som i sin tur bidragit till uppkomsten av alltför effektiva fartyg. På grund av de statliga stöden är Europas fiskeflotta två till tre gånger större än naturen tål. En av de viktigaste stödformerna är skattelättnaden på fartygsbränsle. Tack vare den kan fartygen fiska allt längre bort och under allt längre tider – fartyg har också uppmuntrats att fånga fisk i fjärran länder. De största mottagarna av fiskeristöd är EU, Kina och Japan – samma aktörer som leder överfiskeriet i världen.

Politiska beslut om EU:s fiskeripolitik påverkar på ett omfattande sätt också i vilken grad fiskbestånden världen över försvagas. Isabella Lövin, grön Europaparlamentsledamot från Sverige och fackboksförfattare, är trots allt optimistisk:

– Många klagar på det EU gör, men EU kan också vara en viktig aktör, säger Lövin, som var en av de parlamentsledamöter som i parlamentets fiskeriutskott aktivast arbetade för beredningen av en gemensam fiskeripolitik.

Enligt Lövin är den EU-förordning om illegalt fiske, som varit i kraft sedan januari 2010, det bästa som finns. Förordningen var startskottet för den ursprungslandsgranskning som fisk som importeras till medlemsländerna nu utsätts för. I december 2012 visade EU gult kort åt åtta länder som misstänks för att gjort sig skyldiga till olagligheter. Om länderna inte gör bot och bättring till sommaren kommer EU att förbjuda import till EU-länder från Belize, Kambodja, Fiji, Guinea, Panama, Sri Lanka, Togo och Vanuatu.

Fiskerikommissionären Maria Damanaki har inlett ett samarbete mot illegalt fiske med USA och de regionala fiskeriorganisationerna (RFMO). Isabella Lövin berättar att en första kontakt gällande samarbete med Japan också tagits. Trots att skapandet av en kontakt till exportjätten Kina löper trögare, tror Lövin att samarbetet mellan de största fiskmarknaderna EU, Japan och USA kommer att göra också ett bredare samarbete möjligt, med målet att harmonisera spelreglerna.

Isabella Lövin understryker vikten av att fiskens ursprung ska kunna spåras.

– Teknologin som gör det möjligt att reda ut fiskens DNA finns redan, men den används bara i enstaka fall – i rättegångar. Jag har själv krävt detta, men saken finns inte ännu på bordet. Vi behöver en världsomspännande databas för att övervaka fiskeriet och ett samarbete mellan polisen i olika stater.

Interpol ordnade i februari 2013 sin första konferens med fokus på övervakningen av fisket och ämnar med hjälp av sin nyss startade grupp sätta sig in i det illegala fisket särskilt i Västafrika.

Lövins röst blir ännu ljusare än förr när hon talar om en färsk framgångsberättelse. EU:s största bilaterala fiskeriavtal med Mauretanien förnyades i juli 2012. Överenskommelsen godkänner inte bläckfiskfångst och strandnära fiske är enligt det nya avtalet förbjudet – syftet är att skydda de lokala fiskarnas levebröd och matsäkerhet. Kort därpå ändrade Mauretaniens regering det fiskeriavtal man knutit med Kina med EU-avtalet som förebild.

– Med hjälp av den här policyn respekteras EU:s fartyg och med detta exempel följer andra efter, säger Isabella Lövin hoppfullt.

– Om EU går med på avtalen så kommer även andra att förhandla med likadana villkor.

text & foto Kukka Ranta
är journalist, fotograf och den ena författaren till fackboken Kalavale – tyhjenevä meri ja ihmiset sen rannalla, en bok som handlar om följderna av rovfiske.

översättning från finskan
Marcus Floman

1 kommentar

Det sålda havet | KUKKA RANTA | Journalist | Photographer | Author 13 januari, 2015 - 02:30

[…] NytTid nr 25-32 20.6.2013 | Tema: Världens vatten | Text & foto Kukka Ranta Europeiska unionen är världens största marknad för fisk och samtidigt världens största biståndsgivare. Med sin fiskeripolitik har EU först förstört sina egna fiskbestånd och därefter berövat Västafrikas invånare på en viktig näringsgren genom att stöda den egna fiskeriindustrin. Men EU kan också vara en betydelsefull vägvisare i ansträngningarna att återuppliva världens fiskbestånd. […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.