När jag skriver det här, den 12 juni, murar tyske förbundspresidenten Joachim Gauck grundstenen till det nya slottet i Berlin. Evenemanget ingår i den tioåriga följetongen om huruvida de preussiska kungarnas och de tyska kejsarnas väldiga slott överhuvudtaget skall byggas på nytt och om det skall se gammalt, nygammalt eller nytt ut. Slottet – utåt något krokanartat, men med fina interiörer från 1700- och 1800-talen – stod i Berlins absoluta centrum vid huvudgatan Unter den Linden och skadades svårt i bombangreppen 1945. Fem år senare sprängdes de återstående ruinerna för att inte påminna om den i DDR förhatliga preussisk-kejserliga tyska historien och dess första uppgångstid efter år 1700. Ett arv som man länge avsade sig både i öst och väst.

Slottstomten stod länge öde och tom, medan man i grannskapet sakteligen under DDR-tiden började återställa de andra gamla landmärkena i östra Berlin. Och reste nya, som det eleganta TV-tornet alldeles i närheten. Det syntes långt i väst, på samma sätt som en stor Mercedes-reklamstjärna för östberlinarna visade vägen till lycka och välstånd över muren.

 

Under Erich Honeckers tid som partiledare skred man 1973–1976 till att på det före detta slottets plats bygga ett nytt jättepalats, Palast der Republik, i stål, betong och bruntonat glas för DDR:s högsta styrelseorgan och för mångahanda andra aktiviteteter, trevliga barer bland dem. Palatset blev Honecker-epokens första och sista stora symbol. I oktober och november 1989 fattades här de allt mer desperata beslut som ledde till Berlinmurens fall och Tysklands enande.

Därefter blev palatset en politisk och arkitektonisk  ruin. Först plockades det jättelika DDR-emblemet ner från fasaden, och småningom plockades hela huset isär bit för bit och jämnades med marken, som slottet 1950. Man hänvisade till att det var livsfarligt på grund av riklig asbestisolering. Rivningen skedde i den allmänna förintelseyra som drabbade DDR-minnena, utan att någon visste vad som skulle komma i stället. Här började problemen. År 2002 beslöt Förbundsdagen efter omröstning att slottet i princip skulle återuppbyggas.

Men hur? Och var det verkligen motiverat? Och var rivningsbarbarismen mot Palast der Republik nödvändig? Tyskland och Berlin delades på nytt i slottsbyggnadsfrågan, för och emot en återuppbyggnad, för och emot en helt modern version. Det fanns dessutom ingen kejsare som kunde återinsättas på tronen, även om man i  övrigt restituerade hela Berlin och återinsatte Bundestag i det gamla riksdagshusets elegant ombyggda ruin.

 

Kommittéer och arkitekturtävlingar följde. Segrare blev den italienske arkitekten Franco Stellas förslag, som gick ut på att bygga exakta kopior av tre historiska fasader i slottskvarteret och en fjärde ny, med helt nyskapade inre rum, salar och gårdar. För att blanda bort kritiken började projektet kallas ”Humboldt-Forum”, efter den tyska vetenskapens stora namn, bröderna Wilhelm och Alexander von Humboldt, som grundläggare till en modern världsuppfattning. När slottet blir färdigt  2019, till en kostnad på närmare 600 miljoner euro, skall det rymma en mängd kulturinstitutioner; Humboldt-universitetets vetenskapshistoriska samlingar, Berlins Landesbibliothek och de fina museerna för etnologi och för asiatisk konst, som hittills varit i landsflykt långt borta i stadsdelen Dahlem.

 

Slottsbyggandet i Berlin väckte frågan om varför retroarkitekturen plötsligt har blivit politiskt populär i så många tyska städer – och också i andra länder. Allt offentligt byggande är gester för Makten: med höghus behärskar man himlen, med metro- och biltunnlar underjorden, med historiska rekonstruktioner det förflutna. Det pågår en märklig kombination av nybyggnads- och förstörelselust, tillsammans med en ständig antikrunda i arkitekturen. Den nya arkitekturen är inte knuten till utopiska eller påbörjade samhällsprojekt som ännu för 30–40 år sedan, utan står närmare underhållning och upplevelser (Wau! Guggenheim!), här och nu.

 

Retroarkitekturen i Tyskland har sin särskilda bakgrund i försöken att restaurera bort två hela samhällsskick ur nationens åsyn, Hitler och socialismen, och ett mentalt och materiellt sett katastrofalt krig, därtill en ångerfullhet inför 1950-60-talens modernistiska byggnadsutopier i väst lika väl som i öst. ”Väl menat, men illa tänkt” säger man i Tyskland om slottsföretaget i Berlin och hänvisar till Karl Marx, som konstaterade att historien upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars.

Den nya arkitekturen och attityderna till minnena av det gamla återspeglar ett förändrat förhållande till själva tiden och tidsuppfattningen. Framtiden är inte vad den var förr, inte heller det förflutna med sina pålitliga minnesmärken. För samhällseliterna pågår en ständig, digitalt flytande nutid, med historiska dekorationer, klick-valda efter tycke och smak.

Historien har blivit form och underhållning, inte betydelse eller förståelse. Historiska inslag i de offentliga byggnaderna skapar inte nationellt självmedvetande som på 1800-talet. Nyhistorismen blir en futtig fråga om rekonstruktion, citat eller plagiat. I Berlin hade funnits en möjlighet att för en gångs skull lämna gipsornamenten och våga något nytt. Men nej, det nya slottet blir Walter Ulbrichts och Erich Honeckers hämnd på det nya Tyskland, som förstörde en del av sin historia.

 

Stadsförstörelsen går vidare. I storstäderna har den historiska arkitekturen till stor del blivit kvar enbart som fasader – innanför, i köpgallerierna döljer sig en efemär H&M- och boutique-värld. Helsingfors går starkt åt detta håll. Stadens ledning verkar helt förvirrad när det gäller nya projekt som ingriper i stadsbilden och historieuppfattningen: än Guggenheim, än ett 32 våningar högt hotell, än ett monument över vinterkriget på Kaserntorget. Allra säkrast är just nu den efemära underhållningen: ett jättelikt pariserhjul byggs snart vid presidentens slott, med tillhörande swimming-pool. Och med bastu, säkerligen.

 

Rainer Knapas

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.