I Gösta Ågrens långdikt Centralsång är det tron på orden som upprätthåller och bär, en tro som hittar fram genom allt oegentligt, skriver John Swedenmark.

Gösta Ågrens nya diktsamling är uppkallad efter den långdikt som upptar ungefär halva boken, och det är den jag vill ägna mig åt i den här recensionen, eftersom Centralsång är ett så stort anlagt och ganska unikt projekt. De övriga dikterna håller också högsta Ågren-klass. Klara i detaljen, outgrundliga som helheter. En av dem, ”Not”, handlar till och med om huvudnumret: ”När långdikten är färdig, / har ingenting skett. Den / förändrar allt. Endast / händelser är instängda / i sin kedja.” En hårdspänd metadikt, som först väver ihop två varandra motsägande paradoxer och sen förkunnar poesins absoluta autonomi, genom att hävda att en dikt inte är en händelse, inte ingår i världens orsakskedjor.

Det där fristående hos dikten kan man förstås ha olika åsikter om. För läsaren kan ju en dikt mycket väl komma att bli en händelse, nånting som påverkar. Också författaren kan bli anropad, och därmed ruckad av sitt eget verk. Ja, mitt i ”Centralsång” påträffas följande resonemang:

 

Den,

 

som förbereder en dikt,

söker form, som är försvar,

inte budskap, som är anfall,

men när han läser den äntligen

färdiga texten, hör han

det växande ekot. En röst

 

har befriats.

 

För vad innebär det att ”allt” har förändrats, om inte att ett nytt förhållningssätt till världen har tillkommit? Att den där befriade rösten inte bara är en klang utan även en perspektivförändrare av bestående slag? Vilket desto mer gäller ett större anlagt arbete som ”Centralsång”.

Långdikten består av sju delar med kapitelrubriker. Men den grundläggande formprincipen är regelmässiga växlingar mellan strofer på åtta eller sex rader. Precis som i den klassiska sonetten. Men de är orimmade. Ja, mer än så: för Ågren är överklivningen regel snarare än undantag, detta att satsen – som i citatet nyss – fortsätter över radgränser och även över strofgränser, ofta med dramatiska rytmiska och semantiska effekter. Det införs en paus; och den pausen elektrifierar de omgivande orden och ordgrupperna.

 

Att bli föraktad är

tryggt, och skänker

frihet.

 

Särskilt verbet ”skänker” i detta exempel (ett bland hundratals möjliga) får tack vare pausen en klang som gör givandet till nånting extra handfast och instiftande.

Men mot grundval av de stränga formprinciperna (och med en vers som hela tiden lyssnar sig framåt, nästan nosande, utan att förfalla till fasta mönster) är däremot innehållet oerhört nyckfullt. De argumentationskedjor som byggs upp är mer underförstått insisterande än logiska. Det handlar om vissa särskilt öppna och sårbara medvetandetillstånd som ställs upp mot en mer repetitiv och beräknande och i grunden våldsbaserad vardag.

Det poetiska arbetet är således en motståndshandling – i synnerhet de ovan beskrivna pauserna i sårytorna mellan raderna.

 

Det finns

ingen vetenskap om

verkligheten, denna aning.

Kosmisk som en sömn,

meningslös som ett mål,

förvandlar den sakta

gester till dans, minnen

till orsak, kroppar till krig.

 

Observera den djupt ambivalenta statusen hos ”verkligheten” i detta avsnitt. Den skänker form åt strävanden, rörelser, kroppar; men detta är till skillnad från hos andra existenstänkare en process som ligger närmare ont än gott. En föraktlig förförelse snarare än en trygg grundval. På samma sätt som tiden karaktäriseras som ”en teori utan innehåll” och ”Alltet” som ”en sekunds storstädning eller glömska”, det vill säga som en livslögn eller ett falskt surrogat.

Exemplen på skoningslös kritik mot institutionaliserad nihilism är många i ”Centralsång”, medan alternativen är mycket mer svårgripbara, och knappast särskilt uppmuntrande. En strandad val; en genomskådande förnimmelse av alltings förgänglighet. Men framför allt orden. Det är tron på orden som är det enda som egentligen upprätthåller och bär i ”Centralsång”. Den tron hittar fram genom allt oegentligt. Långdikten slutar tvärt och överraskande, med de utopiska välkomstorden:

 

Här är ditt namn,

dess ansikte och

budskap.

 

Är detta plötsliga dop i språket grundat i diktens inre utveckling? Nej, inte riktigt. Men ”Centralsång” är verkligen inte en sån dikt som redovisar alla led i processen. Och den fundamentala oron och vantrivseln kvarstår lika skarpt, trots det lyckliga slutet. Ingenting har egentligen ordnat sig. Men allt är förändrat,

 

John Swedenmark

Gösta Ågren: Centralsång. Schildts & Söderströms, 2013.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.