Antonia Wulff

Antonia Wulff

Jag blev glad när jag sent omsider öppnade Ny Tids temanummer Vär(l)den i skolan och såg att redaktionen hade bestämt sig för att skriva ett helt temanummer om utbildning utan att så mycket som nämna PISA-undersökningen. Sedan gick det inte mer än nån timme förrän jag kände mig lite purken. För hur mycket man än kan hata PISA-undersökningens snäva fokus och deras plötsliga tolkningsföreträde i den utbildningspolitiska debatten, så är skadan liksom redan skedd.

PISA-undersökningen har redan länge utgjort en automatisk referensram i diskussionen om vad som kännetecknar en kvalitetsutbildning i OECD-länder, men håller i allt högre grad på att bli det också i resten av världen. Med hjälp av försökskaniner som Brasilien och Vietnam lanserar OECD nu något som de kallar PISA for development (PISA för utveckling), det vill säga en form av PISA-undersökning som sägs vara ”mer relevant” för u-länder. Vilka skillnaderna är mellan vanliga PISA och u-lands-PISA är än så länge oklart, åtminstone för mig, men bland annat Zambia, Senegal och Sri Lanka har redan bestämt sig för att delta i projektet.

Konceptet är på många sätt genialt. Tack vare tidigare års undersökningar kan OECD lova total insikt i vad som krävs för att garantera goda skolresultat och erbjuder samtidigt en referenspunkt för länder som fortfarande utvecklar sina utbildningssystem. PISA sätter en viss standard för utvecklingsländerna och OECD får privilegiet att diktera villkoren och de slutresultat som kännetecknar en kvalitetsutbildning.

Sedan är det klart att PISA-undersökningen också erbjuder vissa välkomna – och rätt oväntade – slutsatser om offentligt finansierad utbildning och högutbildade lärare, men allt handlar i slutändan om inlärningsresultat. Och inlärningsresultat har kommit att bli synonymt med kvalitet i den globala utbildningsdebatten, alltså kretsar jakten på kvalitetsutbildning kring jakten på inlärningsresultat. Också biståndspolitiken kretsar kring resultat, alltså vill bidragsgivarna se inlärningsresultat som berättigar bistånden till skola och utbildning. Allt detta passar som hand i handske och häst och vagn, och Världsbanken & co myser. Det stora problemet är att det blir närmast omöjligt för de länder som är beroende av ekonomiskt stöd utifrån att sätta sin egen agenda och nationella målsättningar – eller att lägga grunden för ett starkt offentligt finansierat utbildningssystem.

Jag kunde fortsätta i all oändlighet, men min poäng är att man, också om man är emot det ständiga mätandet, inte kommer ifrån att globala utvecklingsmål kan vara nåt enormt positivt och att det då krävs någon form av riktning och gemensam uppfattning om hur vi skall mäta framsteg. Och det är den diskussionen som jag önskar att någongång kunde vara PISA-fri.

 

Antonia Wulff


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.