De svenska väljarna gick högerut, vilket leder till att landet kan ta ett steg till vänster. Situationen är smått paradoxal och har därför tolkats på olika sätt.
Röstspärren är såpass hög i Sverige, 4 procent, att det nya partiet Feministiskt initiativ inte lyckades komma in i riksdagen, vilket innebar att den röd-gröna oppositionen fick nöja sig med ungefär oförändrat resultat. Den borgerliga alliansens huvudparti moderaterna förlorade däremot så många röster till ytterhögerns Sverigedemokrater att Fredrik Reinfeldts regering måste meddela om sin avgång – alliansen utesluter allt samarbete med SD.
Seger för rasisterna?
Den starkaste reaktionen efter valet har gällt extremhögerns frammarsch. Den kom blixtsnabbt: tusentals mänskor samlades dagen efter valet på Sergels torg för att demonstrera sin motvilja mot den främsta valsegraren Sverigedemokraterna och marschera till riksdagshuset.
I praktiken kommer SD:s frammarsch knappast att ha någon större betydelse, det finns ingen i riksdagen som vill samarbeta med dem. Men i Sverige tar man hårdare på främlingsfientlighet och högerextremism än man gör i Finland, där sannfinnarna ses mera som ett kuriosum. Det har också lett till att disciplinen är mycket hårdare inom SD än bland sannfinländarna. Främlingsfientliga inlägg av det slag som Timo Soini rycker på axlarna åt skulle hos SD leda till uteslutning.
Journalisten Anna-Lena Lodenius (en avlägsen släkting till mig) är kanske den i Sverige som skrivit mest om högerextremismen både i Sverige och i Europa och hon citerade på Facebok på måndagen sig själv: ”Denhär sortens partier kan plötsligt damma till och vara tredje största parti”. Det hade hon skrivit redan 1999! Hon konstaterade också i ett annat sammanhang att SD fördubblat sitt väljarstöd i varje val sedan 1988.
När jag träffar henne dagen före valet i Kulturhusets takrestaurang ovanför Sergels torg berättar hon att hon ägnat sig åt att skriva om högerextrema partier sedan 1985 och att hon som bäst tittar på dem ur ett EU-perspektiv. Hon delar in dem i fyra grupper:
1) populistiska missnöjespartier, som sannfinländarna och norska Fremskrittspartiet,
2) partier som börjat som vanliga borgerliga partier,
3) regionala partier, som italienska Lega Nord och Vlaamse Belang i Flandern,
4) partier som från början varit nazistiska, som SD och British National Party.
Hon konstaterar att SD hittills haft franska Front National som sin förebild med dess främlingsfientlighet och populistiska bakgrund. Men efter EU-valet föredrog SD den grupp i Europaparlamentet som leds av brittiska UKIP.
– Man tror antagligen att de svenska väljarna skulle se Front National som alltför extremt.
Partiet grundades 1988 som en fortsättning på Sverigepartiet, som i sin tur stiftats 1986 genom en fusion av den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt och en fraktion av det populistiska Framstegspartiet.
Partiet har sitt främsta stöd i södra Sverige och har rötter i olika missnöjespartier i Skåne. Störst är stödet fortfarande i Sjöbo, som i tiden blev känt som Sveriges mest främlingsfientliga kommun.
Nuvarande partiordföranden Jimmie Åkesson gjorde karriär i studentkåren vid Lunds universitet och det finns fortfarande studiekompisar till honom i ledningen för SD.
Anna-Lena Lodenius konstaterar att Skåne fortfarande är starkt vänt mot Danmark och hämtar ideologisk inspiration där. Det har rätt mycket handlat om ekonomisk liberalism, man har velat sälja vin och sprit fritt och man har krävt reklam i TV, innan det infördes.
Anna-Lena Lodenius konstaterar att SD nog brett ut sig uppåt i landet, men att det skett ganska långsamt. När valresultaten kommer in under natten visar det sig ändå att SD fått fotfäste i norr – till exempel i Kiruna har partiet blivit näststörst, efter Socialdemokraterna. Här verkar det som man skulle ha tagit röster från vänstern, de gamla kommunisterna. Knappast handlar det om direkt främlingsfientlighet (utom möjligen i Haparanda), snarare om utanförskap, maktlöshet och marginalisering.
I diskussionen efter valet har man pekat på detta som en allmännare orsak till SD:s framgång: det finns inte längre någon som representerar utkanterna, sedan Centerpartiet efter det senaste ordförandebytet förvandlats till ”Stureplanscentern”.
I Stockholm hade SD ingen större framgång, till och med Feministiskt initiativ, med gamla vänsterordföranden Gudrun Schyman i spetsen, fick fler röster. Men Stockholm är inte representativt för hela Sverige.
I ett internationellt perspektiv är valresultatet inte så märkvärdigt. Snarare innebär det att Sverige nu blivit ett normalt europeiskt land med ett högerpopulistiskt parti som är ganska stort. Det säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö.
Framgång för vänstern?
Valet kunde i sakfrågor bli en seger för de rödgröna – Moderaternas röstförluster har lett till att den borgerliga regeringen avgår. Därmed kan det bli ett slut på den extremt nyliberala politik som Fredrik Reinfelt och hans finansminister Anders Borg lett under de senaste två valperioderna. Den har baserat sig på att starkt sänkta arbetslöshetsersättningar (”a-kassa”) ska tvinga folk till arbeten, där den eventuellt låga lönen kompenseras av sänkta löneskatter.
Frågan är bara i vilken mån socialdemokraternas ledare Stefan Löfven slår in på en ny linje när han bildar regering. Den socialdemokraterna närstående statsvetaren Ulf Bjereld sade i en kommentar i Dagens Nyheter på måndagen att S och M närmat sig varandra mycket den senaste tiden.
– Jag tror att väldigt många medborgare har funnit svårt att hitta skillnaden mellan S och M. Löfven och Reinfeldt debatterade som om det var ett svenskt mästerskap för revisorer. Det kan ha bidragit til att många tyckte att det var samma skrot och korn, och att SD var det enda egentliga oppositionspartiet som var kvar.
I den avslutande debatten i reklam-TV verkade Löfven och Reinfeldt verkligen eniga om det mesta, också i den tredje frågan som ställdes, om man skulle tillåta utvidgad vargjakt. Också här var herrarna av samma åsikt, men Reinfeldt förklarade att Löfvens eventuella regeringspartner, Miljöpartiet, skulle ha en annan åsikt.
Kalla handen
Löfven har under hela tiden sedan han valdes undvikit utfästelser. Han har svävande talat om om en röd-grön majoritet, men noga undvikit ett sådant reglerat samarbete som alliansen jobbat med. När de röd-gröna räknas ha fler mandat än alliansen har man räknat in vänstern (FI skulle också ha räknats in om partiet kommit över rösttröskeln.) Men när Löfven bildar regering tar han inte in V, bara MP. Han friar också till Folkpartiet och Centern, men det verkar inte sannolikt att de ställer upp.
V-ordföranden Jonas Sjöstedt fick kalla handen när han på måndagen besökte Löfven för att framföra partiets intresse att medverka i en rödgrön regering.
– Det var ett blankt nej. Vi sträckte fram handen. De tog den inte, sade Jonas Sjöstedt besviket.
Han hade hoppats på ett samarbete för en starkare arbetsrätt, en feministisk politik och en välfärd att lita på. Vänsterns krav på stopp för vinster i välfärden hade fått ett brett stöd i valkampanjen, men det tycks Löfven inte ställa upp på.
Vad slutresultatet bli tycks ingen veta, inte ens Löfven själv.
Peter Lodenius
