Up, up and away!

av Ida Sulin

Säg att det här skulle bli ohållbart för mig och min familj. Säg att någon rör om i trygga Finland och gör samhället till en oroshärd. Säg att vi tillbakadragna finnar själva lyckas ställa allting på sitt huvud, slopa de värderingar som vi nu tror är heliga.

I så fall behöver jag en plan, pengar och en hel del tur. Mina värderingar, min identitet och min bakgrund skulle knappast vara en tillgång, och om inte för min egen skull så för mina barns skull tror jag att jag, om jag kände rädsla, skulle försöka komma iväg, åtminstone tillfälligt.

Jag säger tror, för jag vet inte hur stark rädslan måste vara för att överge ett hem. Hur rädd jag måste vara för mina barns räkning för att rädslan skall väga mer i vågskålen än hela  deras bagrund, deras grundtrygghet, deras kamrater, deras hälsa och deras lugn. Jag tror att rädslan för något som kommer att ske, något helt abstrakt, väldigt sällan mäter sig med detta. Men rädslan för något man sett, något som är konkret och som finns i min närhet kan säkert väga mera än allt det där.

Jag säger också att min flykt skulle vara tillfällig. Hur krasst vi än har det, så kommer det att bli bättre, och när det är bättre kommer vi tillbaka hem. Självklart.

Om det går så långt att rädslan vinner måste jag fundera på praktiska saker. Pengar, vägen ut och vem som ska åka.

Först pengarna. Lönar det sig att lösa in de placeringar jag har och sälja huset, spara pengarna på kontot? Hur mycket behöver jag i rena kontanter under resan och hur ska jag transportera dem? Bostaden skulle ju vara bra att behålla, vi skulle ju knappast vara borta speciellt länge, men det finns nog inga garantier för att den är vår när vi kommer tillbaka. Och kan jag verkligen lita på banken om allt blir anarki, eller måste jag stoppa in kontanter i ungarnas mjukdjur? Om jag visste var vi hamnar kan jag ju skicka pengar på förhand, men det är nog risky business. Det blir väl att fördela risken på sätt eller annat, men bostaden säljer jag nog.

Och vem blir det som åker? Om rädslan vinner så är det nog mest mina barn jag tänker på, så åtminstone barnen. Jag, om det inte finns en anledning att stanna som överväger vikten av att finnas där för mina barn. Min man, barnens pappa. Jag tror att det är mer självklart att min man åker med barnen än jag, på samma sätt som det är självklart att om vi hamnar i trubbel så är det på grund av mig, inte honom.

Men sen blir det svårt. Våra föräldrar, barnens mor- och farföräldrar? Kan jag stå ut med att låta dem ta skulden för mina val, för det är nog vad som skulle hända? Kan jag stå ut med att ta med gamlingar på flykten, att tvinga dem iväg från sina rötter som avgjort är hundra gånger starkare än de rötter mina barn har? I slutändan är det ju deras beslut, men hur vi än gör så kommer det att bli fel och jag kommer att må dåligt över det resten av mitt liv.

Jag tror att förstahandsvalet för resevägen är rätt enkelt, ett eller annat grannland, beroende på hur landet ligger. Bara det är tillräckligt säkert har grannländerna klara fördelar i förhållande till länderna längre bort: det är lätt att återvända när allting lugnat ner sig, samhället fungerar på ett för oss bekant sätt och resevägen är inte svår. En så genomförbar reseväg som möjligt är viktigt, eftersom vi knappast kommer att komma ut ur landet utan problem och därmed inte behöver extra utmaningar i form av svåra transporter. Och eftersom vi säkert kommer att ha vår egendom med oss skulle det ju vara bra om vi kunde resa på ett sätt som ger oss möjlighet att ha koll på resegodset.

Om också grannländerna är osäkra blir det betydligt svårare att komma iväg – hur som helst säkert via ett grannland. I så fall går det knappast att planera resan speciellt långt, utan det gäller att bara ge sig av och se var man hamnar. Det finns säkert hjälp att få på vägen.

Ida Sulin
Foto: Rebecca Harms

1 kommentar

Christer 4 oktober, 2015 - 18:51

Det är stor skillnad om man lämnar sitt land frivilligt eller om man tvingas göra det t.ex. beroende av regering, som inte tolerera opposition!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.