Ann-Helen Attianeses roman Vågbrytarna är ett helvete av vardagsångest som förvandlas till en katastrofspiral. Familjevåld, mobbning, alkoholism, pengaproblem, självmordsförsök, polisproblem och fängelse: man hinner med riktigt mycket hemskheter på bara 200 sidor om man anstränger sig.
Då jag var yngre fick jag regelbundet rikssvenska ungdomsböcker i mina händer då mina föräldrar, släktingar eller skolan ville uppmuntra mig till läsning. Jag lärde mig snart att innerligt tröttna på genren. Precis som skandinaviska deckare använder extremt råa beskrivningar av våld och brottslighet för att skapa en effektfull kontrast till det trygga och tråkiga folkhemmet, försöker nämligen den svenska ungdomsromanen ofta skapa samma kontrasteffekt mellan den grådaskiga skolkorridoren och den raffinerade sadism som huvudpersonen utsätts eller, i sällsyntare fall, utsätter andra för.
Flickor blir våldtagna eller sextrakasserade, pojkar misshandlade. Från Jonas Gardells Ett UFO gör entré till John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in till otaliga andra exempel, är den svenska ungdomsromanens käraste och viktigaste ämne de otaliga sätt som ungdomar kan behandlas illa på, både av vuxna och av andra ungdomar. Det tog ett tag innan jag insåg att det rör sig om medvetna överdrifter, eller unika livsberättelser utvalda för just sin hemskhet. Innan jag förstod att skildringarna var avsedda att skapa samma kittlingar i den trygga folkhemsmedelklassens maggropar som Sjövall&Wahlöös smetiga mordplatsskildringar gjorde dessa böcker mig livrädd för att inleda mina egna tonår. Deras verklighetsbeskrivning fick mig att tro att trakasserier, grov fysisk och psykisk misshandel, en och annan skendränkning eller tablettöverdos var obligatoriska initiationsriter som alla unga människor måste genomgå innan de fyllde 15. Att säga att mina egna tonår förlöpte helt utan alla former av mobbning, lidande eller destruktivt beteende skulle vara en överdrift, men döm om min lättnad och förvåning då jag gick ur sjuan på högstadiet utan att jag eller någon av mina jämnåriga skulle ha dött av en limöverdos efter att ha testat analsex – som det gick till exempel för Moni Nilsson-Brännströms jämnåriga romankaraktärer.
I Vågbrytarna, en fristående fortsättning på Attianeses prisbelönta roman Post till Vintergatan, kommer detta lidandefrosseri till Finland och placerar sig i en liten by i närheten av Vasa där mamma Maggan och barnen Saga och Krille samt Maggans sambo Jyrki inrättat sina liv. Sorgen över pappa Pasi, som dött i en bilolycka då Krille var riktigt liten, ligger kvar som en tunn men tydlig skugga över familjen. Maggan försöker bota sin sorg genom att supa med Jyrki som slår henne då han tappar humöret. Maggan lånar pengar och sedan försnillar hon dem i allt snabbare takt för att försöka skapa artificiell lycka åt familjen genom konsumtion. Detta försätter henne i en omöjlig skuldspiral. Krille är en spinkig och svag pojke utan vänner som drömmer om att få sjunga och uppträda på scen men blir mobbad av klassens populäraste kille för att han ”inte ska tro att han är något”. Äldsta dottern Saga drömmer om att skapa sitt eget liv med vänner, kärlek och ett eget jobb men sitter fast i familjens problemträsk.
Romanen är välskriven och språket löper smidigt, och med tiden inträder psykologiska nyanser i de till en början klichémässigt utformade karaktärerna som gör dem intressantare och mindre endimensionella. Attianeses trick att växla mellan olika huvudpersoner och deras perspektiv är effektivt: mamma Maggan berättar genomgående i första person medan hennes barn skildras i tredje person. Denna kontrast blir ett raffinerat sätt att beskriva de psykologiska effekterna som lögner och missbruk har på en familjekultur.
Trots att romanen är kompakt och effektivt utformad känns den dock för kort för att ge läsaren tillräckligt med tid att fundera på allt som händer. Om man ska hinna beskriva tre olika huvudpersoner med tillhörande sidokaraktärer som alla tvingas kämpa med flera livsomstörtande problem på under 200 sidor blir det hafsigt även om man lämnar många trådar oknutna. Slutet är avsett att vara i alla fall delvis hoppingivande och även om det, som boken genomgående gör, lyckas bra med att skildra människors komplicerade psykologiska gråzoner och livets brist på entydighet lämnar det ändå läsaren med en viss frustration och förvirring.
Otto Ekman
Ann-Helen Attianese: Vågbrytarna. Marginal, 2016.
