Explosiv elegans

av Tatjana Brandt

Zadie Smith är den prisbelönta romanförfattaren, essäisten och skrivarkursläraren som de senaste åren seglat upp som en allt viktigare samtida intellektuell. Man kan se henne i många intressanta snuttar på Youtube, alltid lika briljant i sin språkhantering, vare sig hon reflekterar över samtiden, analyserar romankonsten eller intervjuar författare som Karl Ove Knausgård eller Chimamanda Ngozi Adichie.  Men framförallt kan man läsa hennes texter i mängder av olika välrenommerade engelskspråkiga publikationer.  Nu kommer hennes andra samlingsvolym med essäistik. Den förra, Changing my mind från 2009 var djupt rotad i det som man på engelska brukar kalla criticism, det vill säga i ett bildat och reflekterat skrivande om litteratur. Den nya boken är spretigare, kanske lite ytligare men också på ett märkligt sätt friare och mer på väg att ta för sig, våga språnget ut ur konventionerna.

sätt och vis är Feel Free en utmärkt titel på denna 450-sidor tjocka klippbok. Alla bokens texter har tidigare publicerats och nu breder de ut sig, på nytt, inför läsaren i sin vindlande mångfald. Det titeln däremot skickligt döljer är att de mängder av kontexter och sammanhang som texterna ingår i ställer rätt höga krav på läsaren, på hennes anpassningsförmåga, inlevelse och koncentration. Det är inte helt lätt att ta för sig när texterna tilltalar så olika publiker: ibland en priskommitté i Tyskland, ibland studenter i USA, ibland brittisk medelklass och ibland evigheten. Också de ämnen som Smith tar upp har en lika underbar som svårhanterlig bredd. Jag får googla allt från klassiska ryska balettdansörer och framgångsrika men för mig okända bildkonstnärer till skådespelarna och komikerna Keegan-Michael Key och Jordan Peele (mer kända som Key och Peele).

Smith är inte poetisk i sin stil, men hon skriver en djupt konstnärlig lödig prosa. Länge letar jag efter det rätta ordet för den. Subversiv är helt fel, dramatisk likaså. När jag läser hennes essä om dans faller bitarna på plats. Plötsligt förstår jag hur hon så ledigt kan hantera genreklivningarna och ta sig från Key och Peeles psykologiskt intelligenta humor till Rudolf Nurejevs sublimt arketypiska, närmast avindividualiserade konst.

Smith närmar sig skriften, i sin skönlitteratur liksom i sina essäer, med en förhöjd förståelse för att rösten också kan förstås som kroppens väg genom rummet (längs med gatan, över scenen). Utsattheten, den enskilda kroppens exponering, är just det som gör hennes texter så starka. Det är mer än attityd. Det är en lek med risk och sensibilitet och uttryck som kommer dansen väldigt nära. Smiths forte är en särskild form av explosiv elegans.

En av sektionerna i Feel Free består av recensioner som Smith under en kortare tid regelbundet skrev för Harper’s magazine. Med ömhet och klarsyn tar hon sig an böcker från världens alla hörn och kanter. Som kritiker är hon så långt från aggressiv som man kan komma och hon gör precis det som jag alltid beundrar hos goda kritiker: hon låter texterna slå ut, hon lever sig in i dem så långt hon någonsin kan, hon tänker ut deras existentiella implikationer och kritiserar dem först efter detta, på andra sidan sin ansträngning. Hon kritiserar dem i sin storhet, eller i frånvaron av en storhet som gavs möjlighet att visa sig.

Jag kan inte helt utesluta misstanken att hon recenserar så mycket översatt litteratur av samma orsaker som alla andra, nämligen att kretsarna, till och med i den stora vida anglosaxiska världen, är små. Översatta eller döda författare har den goda smaken att mer sällan dyka upp på förlagsfester.

I recensionsdelen är hennes tonfall som mest brittiskt. Dels är det brittiska explicit, hon spelar helt konkret på brittiska erfarenheter och leker med konventionerna. Men delvis är det frågan om en implicit utflykt, hon letar efter och träffar tonen, hon tar bollen och ger traditionen en skruv som visar på total kontroll och samtidigt lekfullhet. Det här skapar en intressant kontrast till de många texter i den här boken som låter omisskännligt färgade av ett amerikanskt idiom, eller de som är skrivna i ett försök att tala till mer europeiska sammanhang.

Det brittiska tonfallet stannar inte vid ett hanterande av traditionen utan blir en lek, en utveckling, en upptäcktsfärd. Smith är orädd som skribent och minst av allt pryd. Varför skulle hon behöva väja för det politiska, det erotiska eller det subtila när hon behärskar alla kategorierna med en så sprittande ledig säkerhet?

Recensionen av Nancy Devonshires självbiografi är paradigmatisk. Denna 90-åriga hertiginnas tillbakablick på sitt liv blir ett slags monument över en tid och en typ av kvinnoöde och Smith skriver med en modern, svart kvinnas hela sensibilitet och politiska nerv. Mildheten och lättheten i anslaget dominerar utan att någonsin förlora medkänslan eller kritiken:

”This dark period – and her husband’s lifelong alcoholism – she dispatches in only a few pages, demonstrating those once-general British qualities, discretion and stoicism, whose disappearance she elsewhere laments, along with elbow-length gloves and that bit in Harrods where a fellow could leave his country hounds while he went to his club.”

En av bokens starkaste texter är den lite längre essän om Hanif Kureishis The Buddha of Suburbia. Det är en intrikat och mångbottnad essä som återvänder till en bok som betytt mycket för Smith som ung. Genom sin tonårsläsning och sin vuxna läsning reflekterar hon över litteraturens relation till samhället, över konstens obändiga kraft och sanning och över sin uppväxt i en av dessa förorter som i dag ofta blir så bespottade och föraktade trots att de inom sig bär globaliseringens framtid och dynamik.

En annan essä som gör stort intryck på mig är den långa analytiska reflektionen kring Lynette Yiadom-Boakyes bildkonst. Här utvecklar Smith ett slags romanseende, inte en narrativ inställning utan snarare ett slags drömseende som öppnar dans- och kroppsdimensionen i målningarna. Det är en intressant söndersmulning av dikotomin abstrakt-figurativ med ett vaket öga för den västerländska skolbildningens blindhet för sitt eget perspektivs begränsningar.

Jag har genom läsningen känt mig frustrerad över att Feel Free är en klippbok. Ja. Eftersom en klippbok förlorar sig i sitt myller, i de olika brännande tillställningar och situationer som gett upphov till texterna men efterhand vikit undan och förvandlats till bagateller. Hellre hade jag läst en essäsamling som tagit ett grepp om sig själv, som reflekterat kring vad den vill med världen och sitt uttryck, med sitt här och nu, med sin läsare. Men detta är också min enda invändning.  För i hela sin rätt ohanterliga spretighet och vildsinta lust till allt mellan himmel och jord är Zadie Smiths essäer en genuin källa till inspiration och tröst i samtiden.

Text Tatjana Brandt
Foto Chris Boland

Zadie Smith.
Feel Free: Essays.
Hamish Hamilton/Penguin Books, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.