Tankebilder, liv

av Hanna Riisager

Författarskap kan vara som vänskaper. Man känner en grundläggande samhörighet med böckerna som förlåter ältanden eller störiga egenheter. Man fylls av lycklig förväntan inför nästa möte; en oläst eller nyutkommen bok. Man omläser regelbundet delar av författarskapet i olika grader av tummat skick, återvänder som till ett samtal man hade häromdagen med en ny tanke; men du, vad säger du om det här … och ja! Duras, Lispector men nu tänker jag på … Inger Christensen, faktiskt … Man upplever läsningen på något vis läkande, att den öppnar upp världen, livsmöjligheterna, erfarenhetssfären och för ett ögonblick dämpar den allra mest ensamma ensamhetssmärtan.

Jag vet inte om jag är i färd med att skriva en recension eller inleda ett samtal med en vän, men jag är säker på att den samtidigt enkla, outgrundliga och helt ackurata titeln på Ulrika­ Nielsens senaste verk, Korta texter om det öppna och ouppklarade, spänner en uppmärksamhetens båge för det som sedan följer. Min motorvägshjärna tror sig i förstone läsa en tautologi – som om det rörde sig om texter om det öppna och oavslutade. Det som är oavslutat är ju per definition också öppet, medan tanken på något ouppklarat snarast producerar bilder av vägs ände i mitt medvetande; knutar som inte går att lösa upp, gåtor ännu höljda i dunkel, vänskaper som gått i stå. Och så uppstår en spricka i bilden i kraft av hur den är sammansatt.

Tankebilder, kallade Walter Benjamin den typen av dialektiska bilder och jag tänker att det är en genrebeteckning som passar många av texterna i boken. Nielsens njutbara, modigt avvägda prosa avtäcker överallt motsägelser, interna spänningar och konflikter som kalibrerar läsningen mot det som inte i första hand manifesteras på representationens nivå. Det som undandrar sig en symbolisk tolkning men efterlämnar en kroppslig respons: ”Ett litet nära obehag som krafsar på psyket” som en av texterna heter. Eller: ett sug i maggropen, en plötslig, vardaglig och himmelsvid epifani.

I texten ”Till Blaise Cendrars” beskrivs hur huvudpersonen upplever folks besatthet av vackra solnedgångar – i synnerhet den egna släktens hängivna solnedgångskult – som ett mysterium: ”Med tiden drog hon sig allt oftare undan dem. […] Ibland gick hon en trappa upp och betraktade skeendet inifrån huset. Rummet var varmt, badade i det sena ljuset. Hon stod vid fönstret och lyssnade till ljudet av kamerorna.”

Här vill man kanske utbrista något om känslans eller upplevelsens reifikation, det som ”hon” i texten drar sig undan, massproduktionen av tecken för lycka. Och det är så, att sprickorna i Nielsens korta texter formerar sig som en attityd av motstånd hos litteraturen gentemot det samhälle som den oundvikligen är en del av. Men det är ingen kategorisk kritik som upprättas, det är milt upproriska gester i språket som både gör halt inför och överskrider det internaliserade förbudet, tabut.

Detta: att uppleva intensiv livskänsla, inte genom att betrakta en vacker solnedgång, utan genom att dra sig undan det sociala, det förväntade, och lyssna till ljudet av kameror som fotograferar en solnedgång. Eller detta (vilket alltså, bortsett från det parentetiska tillägget, är en exakt kopia av en dikt av Ernst Jandl):

NATURDIKT

hav

(Tack till Ernst Jandl)

Får man göra så? Ja, för litteraturens syfte är liv, intensivt, upphöjt liv, och man får leva. Det är därför jag inte vill sluta prata med den här boken.

Ulrika Nielsen:
Korta texter om det öppna och ouppklarade.
Schildts & Söderströms, 2019

Bild: Steve Johnson/Pexels. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.