På Linn Henrichsons pärmbild till Elsa Kemppainens debut Riesling och mjölk finns ett timglas, genom vilket löper tjocka linjer i labyrintiskt mönster, upp och ner. Timglaset – som också kan tolkas som ett glas vin eller ett mjölkfyllt bröst – är en träffande bild av en roman där tiden obönhörligt går framåt, men huvudpersonens inre mörker inte viker trots glimtar av ljus.
Riesling och mjölk är skriven ur den unga kvinnan Iris perspektiv och rör sig på tre tidsplan: 2000-talets högstadietid och studentliv i Berlin, och slutskedet av en graviditet tio år senare. Trots tidens gång förändras inte nyanserna i Iris liv; det som skildras är en lång väg mot vuxenblivande, en ung kvinnas hudlösa sökande efter plats i en ogästvänlig tillvaro där du definierar och definieras genom din kropp.
Romanen visar hur den destruktiva dynamik som stadfästs i högstadiet kan prägla ett liv. Det är en flickerfarenhet som skildras i all sin råhet: Iris nedvärderande blick på sig själv och sin kropp, den ständiga jämförelsen med andra. Att vilja höra till och bli sedd, om det så handlar om att utstå övergrepp av skolans populäraste pojke eller förnedras av sin dominanta väninna Vanessa.
I Berlin under ett utbytesår som förvandlats till ett ändlöst festande vid bardiskar med överfulla askkoppar och glas fyllda till brädden med riesling, består mönstret från högstadiet. Berlinväninnan Louise är en kopia av Vanessa, och Iris har än en gång rollen som sidekick. Tillvaron går ut på att söka bekräftelse i relationer där allt går på andras villkor och ingen kommer jaget nära. Senare, i en tom lägenhet i Helsingfors med ett ofött barn i magen, är jaget lika osäker som tidigare, nu oförmögen att förtränga ångesten med festande.
Riesling och mjölk är en levande tidsskildring av ett mindre prestationsinriktat 00-tal vars lukt av inrökta barer och vinångor sticker i näsan, en tid då det var mainstream att lyssna på Ville Valo och Nick Cave som sjöng om döden och studerande kunde åka på utbyte och bara drischa. Framförallt är det dock en skildring av ett specifikt skede av ungdomen. Kemppainen är fenomenal på att skildra känslan av sökande ungdom, så bedövad av den starka livsviljan att man blir oförmögen att sätta gränser. Dem som det samtida finska rockbandet Tehosekoitin sjöng om i ”Niin nuori, niin kaunis”: ”Sä kuulut niihin joilla ei oo mitä menettää, sukupolveen jota ei saa töitä tekemään, musiikkia seksiä ja värivaloja, niistä kyllä lohdun saat, on niin helppo olla”. ”Jag vill ha klart och hårt, jag vill ha brinnande stormar och gränslösa nätter”, tänker Iris. Den här känslan fångar Kemppainen på kornet.
Samtidigt finns det en pendlande rörelse mot självinsikt, när det tonåriga jaget tar en näspiercing och känner hur självkänslan växer, när hon i Berlin äntligen sätter sig upp mot översittarkompisen och dörren som öppnas mot en egen integritet får henne att inse hur hon mår: ”som om jag utan att märka det gått och burit på tunga sandsäckar”. Men sedan skymmer sikten, jaget ser sig återigen utifrån och sjunker ner i bedövad ångest.
Att som läsare dela den alienation från det egna jaget som uttrycks är en klaustrofobisk upplevelse, och skildringen av mörkret är både romanens styrka och svaghet. Ljusglimtarna är så undflyende – även om slutet öppnar för en förändring – att Iris som karaktär närmar sig gränsen för statiskhet: hur kan tio år gå utan att livsperspektivet ändras det minsta? Romanen är som en anti-utvecklingsroman där ett steg framåt innebär två steg tillbaka. Samtidigt är just stillaståendet romanens poäng. Kemppainens debut ger prov på en skicklig skildring av ett intensivt livsskede.
Foto: Niklas Sandström
Elsa Kemppainen:
Riesling och mjölk.
Förlaget, 2021.
