Brace yourself for one hour of uncensored, bloodcurdling violence! Glitcher is back with another hair-raising whole-evening performance. Come and experience the unspeakable horrors from the minds of Glitcher. Torture, cannibalism, bloody murder and orgasmafantastic atraucities (Sic).
Så beskrivs föreställningen Blodbad i vilken scenkonstkollektivet Glitcher fortsätter utforska pornografins grammatik, våldsestetiken, kroppsligheten, horrorn samt könets och sexualitetens dimensioner i vår kultur genom splatter-genrens form och med en ironisk blick både på sig själva och på kulturen de utforskar.
Öppningsscenen lägger an en queer ton. På scenen som består av en glasbur i vit dekor, med kedjor hängande i taket, ser vi ett slags familjeporträtt: en barbröstad kvinna iklädd bara bommullsvita underbyxor ligger i famnen på en barbröstad man. Hon suger på hans bröstvårta. Brevid honom står en annan man. Kvinnan framstår som en gigantisk bebis. Vi hör bara ljudet av det repetetiva sugandet.
Öppningsscenen avslöjar vanemässiga kulturella blickar. Dessa kroppars närvaro och konstellation skapar en helt annan familj än den (homo-/hetero-)normativa sedliga mamma/mamma/barn eller pappa/mamma/barn-konstellationen. ”Mamma/baby” suger på ”pappas” bröstvårta. En scen som queerar representationer, fantasier, normer och begär, men som inte representerar något av dessa på ett entydigt sätt.
I följande scen möts vi av skådespelarna som bär trolliknande masker och är iklädda vita långkalsonger och förkläden. De trolliknande karäktärerna karvar ut pumpor med mekaniska rörelser, visserligen med vissa komiska inslag. Här är balansgången mellan horror och komik lyckad. Glasburen påminner nu om en sjukhusmiljö, ljuden och ljusen för tankarna till Netflix-serien Stranger Things. Blodet introduceras för publiken i denna scen som utvecklas till ett slags horrorspektakel av självtillfredsställelse som övergår i en blodig suverän enmansshow av Joel Forsbacka.
Därefter följer scener med ännu mer blod som sprutar, sex, kroppar som misshandlar och misshandlas. Våldet får i denna föreställning en märkbar roll och genom dessa scener av blodbad ställer verket också frågan: var går gränsen, när blir våld våld? När är våld en representation av våld och vad är det då?
Verket aktualiserar hur det subversiva fungerar, åskådarna möts av utdragna scener som gör upplevelsen av det våldsamma rörlig: från en bekant scen, till obehag och leda – men just därför griper scenerna tag i en. Hur impliceras jag som åskådare i det hypersynliga våldet?
Liksom i Porn Horror Musical tematiserar Blodbad sex genom ett slags anti-sex och jag associerar till Valerie Solanas SCUM Manifesto där hon skriver: ”Sex is the refuge of the mindless“. Även Blodbad kan ses som en kritik av knullande som ett självändamål. I en relativt moralistisk tidsanda är Blodbad en upplyftande föreställning som ställer frågor, är utforskande och undersökande snarare än att den ger oss några entydiga tolkningar eller svar.
Om man är bekant med Glitchers tidigare produktioner så framstår Blodbad som en lyckad, behärskad helhet. Ljuddesignern Oskar Fagerudd har skapat en fantastisk ljudvärld av olika stämningar som sätter tonen för de olika scenerna som bidrar till den sammanhållna helheten.
Det som tyvärr riskerar att urvattna upplevelsen av föreställningen är den ofta återkommande innehållsvarningen som inleder premiärafton och som Blodbad även marknadsförs med.
”Blodbad-föreställningens åldersgräns är 18 år. Föreställningen innehåller blod, extremt våld, vaginal penetration, pornografiskt material, nålar, självskada, starka ljud, blinkande ljus och teaterrök”.
Innehållsvarningen som upprepas både på programbladet, på Glitchers hemsida och på Facebook-eventet är svår att förbigå. Det pedagogiska greppet är klart, syftet är att markera att förställningen innehåller element som kan vara triggande: orsaka ångest, obehag, posttraumatiskt stressyndrom, eller obehag framförallt om åskådaren sätts att betrakta något som är oväntat och överraskande.
Syftet med innehållsvarningar är ofta att skapa så trygga rum som möjligt och ta i beaktande att folk lever med olika erfarenheter. Det handlar också om att befinna sig inom olika samhälleliga maktstrukturer. Människor kan därför reagera olika på teman som behandlar dessa (”triggas”), om än en föreställning görs i en kritisk anda. Medieforskaren Kata Kyrölä har noterat att innehållsvarningar oftas används och krävs av dem som redan antas bry sig om marginaliserade och förtryckta grupper och subjekt och deras känslor. Kyrölä poängterar vidare att innehållsvarningar även handlar om annat än själva varningarna och att de fungerar performativt: de skapar känslor och en atmosfär av omsorg, gemenskaper och attityder.
Som en performancegrupp som vill ”utmana konventioner och på ett normkritiskt och feministiskt sätt belysa problem och tabun i vårt samhälle” är det inte oväntat att Glitcher använder sig av innehållsvarningar. Glitcher-kollektivet utforskar konventionalitet och teman som är obehagliga eller obekväma att se på eller att beskriva. Samtidigt vill de göra detta på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr är risken med just det pedagogiska greppet i form av innehållsvarningar att dessa urtvattnar konstupplevelsen och potentialen i dess kritiska udd. Styrkan i det genuint utmanande normkritiska greppet avtar, som att vilja ha kakan och äta den. Utan, eller med en något modifierad innehållsvarning, tror jag Blodbad skulle utmana tittaren på andra sätt, och verkligen avslöja oväntade reaktioner, omedvetna förhållningsätt – ruska om en på bästa sätt som bara riktigt bra konst kan göra.
Viirus Guest: Blodbad.
Av och med: Emelie Zilliacus, Martin Paul och Joel Forsbacka. Ljuddesign: Oscar Fagerudd.
Urpremiär 16.10.2021
Föreställningar 16.10-29.10