Avkriminalisering

– Eller då beslutsfattarna gömde huvudet i sanden

av Janne Wass

Kriget mot drogerna har misslyckats. Forskare och vårdare världen över vill nu ändra kurs på narkotikapolitiken och avkriminalisera drogmissbrukarna. Men beslutsfattarna stretar emot.

I maj framfördes en motion i riksdagen om att utreda följderna av avkriminalisering av droganvändning. Förslaget sköts ner med överväldigande majoritet, 29–117. Orsakerna till denna kategoriskt negativa inställning till att ens utreda möjligheten till en kursändring i Finlands drogpolitik kan vara flera. Dels kan det hända att någon anser det vara slöseri med pengar att göra en utredning om något som knappast ändå kommer att förverkligas. Någon annan kanske redan tror sig veta att avkriminalisering är en dålig idé, och anser sig därför inte behöva någon utredning. Båda dessa alternativ är oroväckande, men mest oroväckande är det tredje: att flertalet riksdagdsledamöter vet vad den internationella forskningen säger om avkriminalisering, och är rädda att en utredning kan tvinga fram lagändringar som strider mot deras egna åsikter i frågan.

Mycket vatten har visserligen runnit under broarna sedan De Grönas riksdagsledamot Rosa Meriläinen kallades in på polisförhör och fick ta sjukledigt på grund av utmattning då en mediestorm rasade år 2004 för att hon i en Image-intervju berättat att hon hade testat på cannabis. Men ståhejet kring statsminister Sanna Marins festande visar att narkotika fortfarande är ett explosivt ämne i den offentliga diskussionen. Motviljan mot ens en utredning om en uppluckring av narkotikalagstiftningen visar även att det är ett ämne kring vilket många låter känsloargument gå före fakta.

Hälsopreparaten kokain och heroin

Den storskaliga importen av opium till Europa och USA från Asien, framför allt Kina, i mitten av 1800-talet ledde till en våg av dödsfall, och både Storbritannien och USA införde på 1860- och 1870-talen de första moderna lagarna som begränsade försäljningen och användningen av narkotikapreparat. Opiumet var såtillvida ett lätt mål, att det förknippades med kinesiska immigranter, och kinesernas koppling till opium användes i den rasistiska så kallade ”gula faran”-retoriken kring sekelskiftet.

Regleringen av opiumhandeln hängde också ihop med en bredare rörelse för att förhindra hälsoriskerna förknippade med försäljning av mediciner och dekokter. Tidigare kunde vem som helst sälja vilka som helst produkter, oberoende av hur farliga de var, men under slutet av 1800-talet startade i Europa och Nordamerika en rörelse för att ”professionalisera” läkemedelshandeln. Vissa produkter fick endast säljas på apotek, och i vissa fall fick de endast säljas i specifika mängder och under specifika omständigheter. Detta till trots kunde man ännu långt in på 1900-talet fritt köpa till exempel laudanum, morfin, kokain och heroin på apoteket i så gott som alla länder. Kokain användes för bedövning och anestesi, men såldes också som ett populärt läkemedel mot bland annat värk, depression och matsmältningsbesvär. Heroin hyllades som en mirakeldekokt och såldes som medicin mot tuberkulos, förkylning, huvudvärk och lite vadsomhelst för besvär. Ja, för att inte tala om till exempel radium, som marknadsfördes som en riktig hälsoprodukt. Unga i dag kan säkert ha svårt att begripa att tidningarna ännu på 1950-talet kunde publicera tobaksreklamer med läkare som uppmanade läsarna att ta en cigg för hälsans skull.

Detta innebär krig!

Uppfattningen om vad som är hälsosamt, ohälsosamt och acceptabelt i samhället har alltså varierat stort under de senaste 100 årens tid. Säkerligen var det många som protesterade högljutt mot ”förmyndarsamhället” då det hälsofrämjande kokainet förbjöds på 1920-talet. Ytterligare en sak som kan förvåna yngre läsare är att droganvändning, oberoende av substans, var fullt laglig i Finland ännu år 1966. Under det tyska varumärket Pervitin delades metamfetamin ut till finländska soldater under fortsättningskriget – bland annat Adolf Ehrnroth har uppgett att han käkade Pervitintabletter under Sovjetunionens storoffensiv 1944. Många soldater tog också med tabletter hem efter kriget: ”Flertalet frontmannahus har byggts och deras kök städats med kraft av amfetamin”, skriver Jussi Perälä i boken Ikuinen­ säätö – Helsingin huumemarkkinat.­ Metamfetamin skrevs också flitigt ut av läkare i Finland ända fram till 1968. Den första omfattande narkotikalagen i Finland stiftades 1972, två år efter att USA:s ”Comprehensive Drug Act of 1970” hade antagits, och ett år efter att Richard Nixon utlyst ”kriget mot drogerna”.

Kriget mot drogerna drog snabbt över hela världen på 70-talet, inte bara med den följden att själva droganvändningen kriminaliserades, men också att straffen för innehav, försäljning, smuggling och tillverkning av droger skärptes avsevärt.
Att USA tog i med storsläggan mot drogerna var dels en reaktion på den utbredda droganvändningen bland amerikanska unga, och dels en reaktion på en utbredd oro över svårt heroinberoende bland många veteraner som återvände från Vietnamkriget. Men kriminaliseringen av droganvändning gav också den konservativa regeringen nya vapen mot den allt mer högljudda vänsterrörelsen, antikrigsrörelsen och medborgarrättsrörelsen, som till stora delar bestod av universitetsstuderande och representanter för motkulturen, bland vilka antalet droganvändare var relativt högt. Att kunna avfärda demonstranter och aktivister som kriminella knarkare passade naturligtvis högerhökarna utmärkt.

Drogkriget som geopolitiskt vapen

Det USA-ledda kriget mot drogerna har haft världsomvälvande geopolitiska följder. Då straffen för drogrelaterade brott stigit och åtgärderna för att förhindra försäljning och framställning av droger stramats åt, har priset på knarket skjutit i höjden, och produktionen av till exempel cannabis och opium har i allt högre grad koncentrerats till paramilitära drogkarteller, krigsherrar och maffia, som ofta använder sina inkomster för att finansiera organiserad brottslighet och bidra till politisk korruption i sina hemländer. Människorättsorganisationer har också upprepade gånger varnat för att amerikanskt stöd till latinamerikanska ledare i kampen mot drogkarteller används i politiskt syfte, och att specialstyrkor finansierade av USA gjort sig skyldiga till krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Vidare verkar det ibland som om drogerna är mindre farliga då det är högergrupper som producerar och smugglar dem än då vänstergrupper gör det. Medan USA har öst in både pengar och militär personal i Colombia för att bekämpa vänstergerillan FARC, som beskyllts för drogproduktion, har CIA beskyllts för att själv aktivt ha deltagit i droghandel i samarbete med de paramilitära Contras-grupperna som USA aktivt stödde i Nicaraguas inbördeskrig mot den marxistiska juntan på 1980-talet.

I dag är Mexiko i fokus för USA:s krig mot drogerna i och med det så kallade Merida-initiativet som inleddes 2007. USA har finansierat Mexikos regerings åtgärder mot drogkartellerna med flera miljarder euro sedan dess, men enligt statistiken har varken droghandeln eller det drogrelaterade våldet minskat under denna tid. Tvärtom, påstår bland annat sociologen Christy Thornton vid Johns Hopkins-universitetet. I en uppmärksammad artikel i New York Times 2014, anklagade Thornton USA för att ha militariserat kampen mot drogerna i Mexiko. Då polisen får amerikanska automatvapen, skaffar drogkartellerna granatkastare i stället. Polis och militär i Mexiko har också anklagats för hundratals mord, kidnappningar och försvinnanden som riktats mot bland annat politiska motståndare.

Enligt Betsy Pearl vid Center for American Progress (CAP), som arbetar för en reform av USA:s drogpolitik, har USA satt över en triljon dollar på kriget mot droger. Förutom att det haft förödande geopolitiska följder, har kriget inte heller haft någon synbar effekt på amerikanernas droganvändning eller minskat antalet drogrelaterade brott i USA – snarare tvärtom, uppger Pearl på CAPs webbplats.

Hälsa framom nykterhet

Nolltoleransen mot användning av olika narkotikapreparat är alltså ett relativt nytt påfund, liksom kriminaliseringen av droganvändare. Kriget mot drogerna har pågått i 50 år, ingenstans lika aktivt som i USA, där en tredjedel av fängelsekunderna sitter inne för drogrelaterade brott. Trots detta har droganvändningen alltså inte minskat. 2019 använde 13 procent av alla invånare i USA något olagligt drogpreparat – den högsta siffran på 40 år. Det var inte Albert Einstein som sa att det är galenskap att göra samma sak flera gånger och förvänta sig ett annat resultat: den tidigaste skriftliga källan för uttalandet är faktiskt Anonyma Narkomaners grundtext från 1981: ”Insanity is repeating the same mistakes and expecting different results”.

I dag råder en bred konsensus bland forskare och folkhälsoorganisationer om att den rådande globala drogpolitiken inte fungerar. Global Commission for Drug Policy är en panel som driver på en förändring i drogpolitiken – bland medlemmarna finns flertalet tidigare statsledare, FN-toppar, EU-toppar, kulturpersonligheter, företagare och fredspristagare. År 2011 offentliggjorde panelen en rapport som detaljerat lade fram fakta om hur kriget mot drogerna hade misslyckats, och i stället förordade avkriminalisering av droganvändning och satsning på rehabilitering. Rapporten blev startskottet för flera initiativ. Den kontroversiella punkten i GCDP:s åtgärdsprogram är kanske den första: GCPD uppger att tyngdpunkten i lagstiftningen inte borde ligga på att minska själva droganvändningen, utan på att minska på de negativa effekterna som droganvändningen har på befolkningens hälsa, säkerhet och välfärd.

Forskningen är överväldigande enig

 

 

Hårda straff verkar i ljuset av forskningen inte avskräcka från droganvändning. Världshälsoorganisationen WHO publicerade år 2008 en rapport som jämförde droganvändning i 18 olika länder med olika typer av lagstiftningar. Konklusionen var att lagstiftning inte har någon korrelation med hur utbrett drogmissbruket i landet är. En kommission tillsatt av den medicinska tidskriften The Lancet och Johns Hopkins-universitetet publicerade 2016 en rapport som konstaterade att den nuvarande globala drogpolitiken inte bara har misslyckats med att minska på droganvändningen, utan dessutom orsakat mycket skada och lidande, samt bidragit till en stor ökning av Aids och andra sjukdomar som sprids via använda injektionssprutor. Liksom GCDP uppmanade kommissionen beslutsfattare att omvärdera drogpolitiken så att den baserar sig på forskning och fakta om vilka åtgärder som verkligen minskar på lidandet förknippat med droganvändning.
CEB, som samlar ledarna för alla stora FN-organ, publicerade 2019 en rapport som konstaterade att kriget mot drogerna varken minskat på droganvändningen eller droghandeln, och kriminaliseringen av droganvändning har negativa effekter både för droganvändarna själva och för samhället i stort.

I en undersökning bland 300 jurister i Finland 2012 var avkriminalisering av droganvändning den lagändring som juristerna helst av allt ville se. A-klinikstiftelsen, som arbetar med missbrukarvård, sällade sig till juristernas syn, och uppgav i ett uttalande att organisationen stöder en avrkiminalisering.

Institutet för hälsa och välfärd, THL, skrev år 2018 ett öppet brev till Finlands regering, där institutet uppmanade regeringen att driva på en lagändring om avkriminalisering av droganvändning.

Ökar inte användningen

 

Flertalet länder har under 2000-talet avkriminaliserat droganvändning helt eller delvis. Det mest kända exemplet är Portugal, som 2001 avkriminaliserade användningen av alla typer av droger. Efter 20 års uppföljning står två faktum klara: för det första har det inte gått att uppvisa någon tydlig minskning i användningen av droger – däremot har antalet droganvändare inte heller stigit. För det andra: antalet drogrelaterade dödsfall och allvarliga hälsoproblem har däremot minskat signifikant.

Fallet Portugal har synats i kanterna, och bland annat president Barack Obamas Vita hus noterade att en Cato-rapport om Portugals drogpolitik innehöll vissa oklarheter, bland annat att de drogrelaterade dödsfallen under vissa år efter avkriminaliseringen uppvisade en stigande trend, och att rapporten förutsatte en korrelation mellan minskningen i drogrelaterade dödsfall och avkriminaliseringen, utan att utreda om det fanns andra orsaker till de färre dödsfallen.
Men trenden går igen i så gott som alla fall av avkriminalisering, noterar rapporten ”A Quiet Revolution: Drug Decriminalisation Across the Globe”: ”Avkriminalisering har inte utmynnat i den katastrof som många befarat och fortsätter att befara. Som denna rapport visar, verkar ett lands drogpolitik ha väldigt liten inverkan på mängden bruk och missbruk i sagda land.”

Tröga beslutsfattare

Forskningen talar alltså sitt klara språk. I dag ställer sig så gott som alla stora hälso- och människorättsorganisationer bakom en avkriminalisering av droger. FN, WHO och till och med (långsamt) EU förespråkar ett skifte i drogpolitiken som skulle avkriminalisera användare och istället satsa på förebyggande, vård och rehabilitering. Flera initiativ har genomförts, men lika många har fastnat på vägen. Irland verkade 2015 vara på väg att bli det andra europeiska landet efter Portugal att helt avkriminalisera droganvändning, men initiativet har inte gått framåt. Norge gjorde 2020 en stor utredning, som också den förespråkade avkriminalisering. Erna Solbergs högerregering presenterade ett lagförslag om avkriminalisering av användningen av alla typer av droger, men Arbeiderpartiet och Senterpartiet motsatte sig det, och kom med ett motförslag om avkriminalisering av endast personer med allvarliga missbruksproblem – unga och ”festknarkare” skulle fortfarande straffas. Ingetdera förslag vann majoritet, och reformen sitter därför, som man säger på engelska, ”dead in the water”.
I Finland är De Gröna och Vänsterförbundet de enda riksdagspartier som stöder avkriminalisering. SFP:s justitieminister Anna-Maja Henriksson har sagt att det är ”en mycket knepig fråga”.

I klarspråk, vilka är då fördelarna med avkriminalisering? Amerikanska Drug Policy Allience listar i en rapport från 2015 de huvudsakliga fördelarna:
– Färre människor i fängelse, i stället i vård.
– Tröskeln för att söka sig till vård blir lägre.
–Utgifterna för rätts- och polisväsendet minskar, och resurser kan överföras till missbrukarvården.
– Risken för marginalisering, brottslighet och obehandlade hälsoproblem minskar då missbrukare upphör att vara brottsliga och känner att de utan risk för rättsliga följder kan uppsöka hjälp och tala om sitt missbruk.
– Förbättrar relationerna mellan missbrukare, polis och myndigheter.
– Motverkar risken för en nedåtgående spiral som inkluderar missbruk, brottslighet, fängelse, fattigdom, arbetslöshet, dålig hälsa och isolation från resten av samhället.

Ett djupare samhälleligt problem

Om då forskningen är enig och de flesta stora internationella organisationer ställer sig bakom en avkriminalisering av droger, varför är det då så svårt att komma till skott i nationell lagstiftning? En av orsakerna är att vi blivit indoktrinerade av över 50 år av åsiktspåverkan, kampanjer och upplysning. Bilden av ”knarkaren” som en farlig och oberäknelig brottsling utan moral eller skrupler har spridits flitigt alltsedan kultfilmen Reefer Madness från 1936, som varnade föräldrar att hålla koll på om deras tonåringar rökte på.

Vidare verkar det finnas ett utbrett missförstånd om vad avkriminalisering betyder, och många förväxlar det med legalisering och avreglering. Se faktarutan i början av denna artikel för en förklaring på skillnaden. Ett annat problem är att många naturligtvis inte är bekanta med vad forskningen säger om avkriminalisering.

Summa summarum av allt detta blir att det ofta är känslorna och moraluppfattningen som får råda då vi diskuterar drogpolitik. Att knarka är ju livsfarligt och omoraliskt – hur skulle vi kunna tillåta det? Men verkligheten och forskningen förändras inte av våra moraluppfattningar, tvärtom borde vi klara av att rucka på våra föreställningar utgående från vetenskapen. Att Finlands riksdag i ljuset av all forskning och alla uppmaningar både från inhemska och utländska experter vägrar att ens låta utreda en avkriminalisering är skamligt. Moralismen frodas och motståndarna mot en avkriminalisering sätter hellre huvudet i sanden än befattar sig med forskningsrön som talar emot deras egna moralism.

En annan sak är sedan att avkriminalisering inte kommer att råda bot på samhällets drogproblem. Alissa Greer som är biträdande professor i kriminologi ved Simon Fraser University varnar i en artikel i The Conversation 21.6. 2021 för att förvänta sig för mycket av avkriminalisering. Avkriminalisering, skriver hon, kommer inte att lösa de geopolitiska problemen med den internationella droghandeln, till exempel – för det krävs legalisering och reglering av produktion och försäljning. Avkriminalisering minskar inte heller på droganvändning.

Hur ska då själva droganvändningen åtgärdas? Så här skriver författarna till rapporten ”A Quiet Revolution”: ”Socioekonomiska faktorer som inkomstklyftor och sociala skyddsnät verkar ha en tydligare korrelation med droganvändning än droglagstiftning och -politik. Preliminär forskning antyder att länder med större inkomstklyftor också har mer utbredd droganvändning. Det skulle gynna påverkare och beslutsfattare som försöker minska på kostnaderna och problemen [förknippade med drogmissbruk] att acceptera att droganvändning ofta är ett symtom på sociala och ekonomiska faktorer, snarare än orsaken till dem.”

**

Faktaruta: Legalisering och avkriminalisering

Vad betyder avkriminalisering av droganvändning? I den offentliga diskussionen syns ofta missförstånd, som att avkriminalisering skulle innebära att det skulle bli lagligt att köpa och sälja droger. Vi reder här ut begreppen.

Avkriminalisering. Avkriminalisering skulle innebära att droganvändare inte skulle straffas för användandet av förbjudna narkotikapreparat. Försäljning av droger skulle fortfarande vara olagligt, liksom innehav av större mängder droger. Även användningen skulle i teorin vara olaglig, men i stället för straffrättsliga påföljder, skulle användaren åläggas att uppsöka vård och rehabiliering. Portugal har till exempel avkriminaliserat droganvändning.

Legalisering. Legalisering betyder att en viss drog inte längre skulle vara olaglig att producera, sälja och använda. Legaliseringen kan ändå komma med reglering, på samma sätt som alkoholkonsumtion och -försäljning och -produktion regleras i Finland. Kanada har till exempel legaliserat cannabis.

 

Foto: Wikimedia Commons

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.