Om jag fick välja mellan tusenmiljarder norrsken och en enda val så vet jag vad jag skulle välja, säger Vilja.”
Fyra uppslag in i Sanna Tahvanainens och Emelie Gårdelers Vilja och valen är det lätt att gissa vilket. Vilja är på resa med sin moster, texten ger ingen geografisk angivelse men i bilderna finns ledtrådar: havsvikar, fjäll – och Tromsøs Ishavskatedral.
De ska vara där bara ett par dagar. Morgondagen är vikt för mosters intressen, följande dag för Viljas. Då ska det skådas val. Väderprognosen för den dagen ser nog hotfull ut men de håller fast vid dagstilldelningen ändå. När valsafaridagen gryr är det oväder, sikten är usel och valarna har med all säkerhet dragit iväg utåt havet. Kapten Skipper erbjuder pengarna tillbaka eller fjordkryssning med skaldjursbuffé i stället. Vilja och moster hänger på. I buffén tar Vilja tabberas på sillsmörgåsarna, inte för att de är så goda utan för att vissa valar käkar sill. Brickan ut på däck och smörgåsarna i sjön, och där – där kommer knölvalen! Den gör en lodrät piruett och försvinner.
Vuxna läsare, liksom de vuxna i boken, antar att valen är en produkt av Viljas fantasi. Dess osannolika dansuppvisning tycks signalera det. Men på sista uppslaget, medan Vilja, Skipper och moster gissar gåtor, får de två vuxna syn på en valstjärt som bryter havsytan. Okommenterad av texten tycks den ändå ge barnet rätt.
Boken kan läsas så, som en trevlig och trygg berättelse där stormar inte är våldsamma, vuxna är snälla och förstående, och saker och ting ordnar sig om man bara är envis och tar lite eget initiativ. Det här understryks av Emelie Gårdelers bildvärld, där färgerna oavsett motiv genomgående är havets och fjällets. Vattnets och himlens blå och gröna nyanser smälter samman med från algfloran lånade gulgröna och rödbruna toner. Alltsammans är så milt melerat, konfliktfritt, mjukt och lagom varmt – inte alls vått och kallt som en senhöst vid Nordatlanten – att jag vill svepa in mig i landskapet som i en yllefilt.
Men de där sillsmörgåsarna ger ingången till en annan läsning. Hallå, är det faktiskt okej att kasta en massa mat överbord? Resursslöseri, kvider knäreflexen. Å andra sidan, vad är en bricka sillsmörgåsar jämfört med själva resan. Vilket mått av resursanvändning är rimlig när en person, eller ett samhälle, ska förverkliga sina drömmar? Man hoppas att äldre och yngre läsare resonerar om det här en stund och inte oreflekterat låter smörgåsarna sjunka.
Hösten är stormsäsong, egentligen inga ugglor i mossen där, men med de senaste årens extremväder och vilsna ishavsvarelser i minnet är det lätt att associera till klimatförändringen. Porträttet av en bister Vilja som nyss fått bekräftat att valsafarin är inställd är en uppenbar hommage till Greta Thunberg, gul regnrock och allt.
Också i den tolkningen förmedlar Tahvanainen och Gårdeler förtröstan till sina läsare. Tiden är visserligen kort men med fantasi är ingenting omöjligt. En stark (och olydig) vilja kan ur djupen mana fram stora visioner och förvandla dem till verklighet.
Sanna Tahvanainen och Emelie Gårdeler:
Vilja och valen.
Schildts och Söderströms, 2022.
