I sin nya bok om vittnesmål i rättsfall framställer Julia Korkman minnet som formbart och opålitligt.
”Min förhoppning är att läsaren får en insikt i minnets bräckliga natur, ny insyn i de egna minnena och eventuellt större förståelse för andras fallerande minnesbilder”, så inleder rättspsykologen och forskaren Julia Korkman sin bok Minnets makt: berättelser från rättssalen. När det kommer till minnets bräcklighet i rättsfall infrias förhoppningen med råge.
Korkmans läsvärda bok visar genom granskningar av ett stort urval rättsfall – från 1600-talets häxprocesser till Auerfallet och Palmemordet – hur människans minne i traumatiska och våldsamma sammanhang är formbart, oberäkneligt och allt annat än pålitligt. Med säker hand redogör Korkman för hur vittnen kan minnas samma händelse på helt olika sätt, samt hur metoderna för att förhöra vittnen har avgörande betydelse för minnesbildernas utformning.
Minnet är ingen videokamera
Genom att blottlägga minnets formbarhet visar Korkman varför lögn inte per automatik är den mest plausibla förklaringen till vittnets osanning. Boken har en uttalad agenda: rättens orimliga krav på att minnet ska registrera händelser likt en videokamera borde reformeras i enlighet med vad empirisk psykologisk forskning visar om minnets funktionssätt. En i sig lovvärd agenda, och Korkmans faktaspäckade bok erbjuder folkbildning inom såväl minnespsykologi som rättspraxis för vittnesförhör.
Den starkaste sidan av boken berör förhörsmetoderna i allmänhet och diskussionen om barnvittnesmål i synnerhet. Metodfrågans angelägenhet bottnar i rättsväsendets orealistiska förväntningar på formen av den information minnet förmodas kunna leverera. ”En av bedömningsgrunderna då man utvärderar tillförlitligheten hos vittnen i rättsprocesser är om deras vittnesmål innehåller motstridigheter eller är konsekventa. Vår perception och vårt minne är dock generellt sett illa rustat för denna typ av bedömningar”.
Enligt Korkman borde utvärderingarna i större utsträckning beakta att minnesbilder omformas med tiden, att trauman och tabun är svåra att tala om, samt att minnesbilder, speciellt hos barn, mycket lätt formas av suggestion och ledande frågor från förhörsledaren. Som reform föreslår Korkman att förhören bandas, att förhören använder öppna frågor och äger rum i en atmosfär utan social press och suggestion, samt att förhörsledaren tar i beaktande vittnets kognitiva förmågor i relation till ålder, psykisk hälsa och kulturell bakgrund.
Vad ligger bakom justitiemord?
Väldigt få läsare kommer att förvånas av forskningsresultaten som Korkman hänvisar till. Exempelvis det faktum att minnesbilder formas av ledande frågor och suggestion. En fråga är ju ledande just på grund av att den för med sig ett implicit innehåll gällande den ifrågasatta minnesbilden som tenderar att obemärkt accepteras av vittnet som en förment del av det egentliga minnet. Om vår utgångspunkt är att vittnets minnesbild inte bör påverkas av förhörets form så är det en självklarhet att man bör undvika ledande frågor. Vi behöver inte vänta på empiriska rön för att förklara varför ledande frågor tenderar förleda.
Det som däremot troligen förvånar många läsare – undertecknad inräknad – är hur det ens är möjligt att våra rättsinstitutioner gång på gång begår justitiemord till följd av ledande frågor, suggestion och socialt pressade förhörssituationer, vilket Korkmans bok redogör för på ett föredömligt sätt. En följdfråga väcks: kan justitiemorden ens tillräckligt förklaras enbart som okunskap om hur minnet fungerar? Med andra ord, borde man utöver utbildningar om hur minnet fungerar, vilket Korkmans reformer föreslår, också mera systematiskt granska och försöka åtgärda de sociala relationer och maktstrukturer som återspeglas i rättsprocesserna? Exempelvis det systematiska förkastandet av asylansökningar med hänvisning till ’inkonsekvenser’ i vittnesmålen ter sig mindre som en brist på insikt om hur den asylsökandes minne fungerar, och mera som uttryck för politisk press och (o)vilja, vilket Korkman också kort noterar.
Begreppsliga förvirringar
Minnets makt är i regel saklig med ett tydligt fokus på minnets formbarhet i relation till händelser från rättsfall. Trots sakligheten innehåller boken tyvärr också vissa begreppsliga förvirringar som är vanligt förekommande inom populärpsykologi: till exempel, att forskaren förväxlar resultaten från sin empiriska undersökning av en central mänsklig förmåga i ett särskilt sammanhang – som minne i rättsfall – med ett avslöjande av ifrågavarande förmågas allmänna natur. Det här blir tydligt då Korkman verkar ta minnets bräcklighet i rättsfall som intäkt för minnets bräcklighet överlag. Minnet är, skriver Korkman, ”nyckfullt och ombytligt och flyktigt som ett norrsken”. Och hon tycks tro att exemplen från rättsfallen ger oss skäl att tvivla på minnets tillförlitlighet i vardagen, som en fascinerande insikt om minnets ”ofullständighet”.
Faktum är förstås att vad en människa lyckas minnas från ett knivrån inte ger oss allmängiltiga grunder för att avgöra huruvida Minnet som sådant är bräckligt. Från minnets bräcklighet i situationer av stress, trauma och våld följer på inget sätt att vi har skäl att oroa oss för minnets allmänna tillförlitlighet. Vi oroas inte heller för synens eller hörselns allmänna tillförlitlighet bara för att vi ser sämre i dimma eller hör sämre under vattnet. Den populärpsykologiska tesen om minnets allmänna bräcklighet har förstås en fördel: den uttrycker ett grandiost anspråk som tilltalar samtidens scientistiska fascination. Många ögonbryn höjs inte för den som enbart säger sig ha visat att minnet fungerar sämre i extrema situationer.
Varje morgon går jag till köket och knäpper på kaffekokaren. Inte en gång de senaste 25 åren har jag glömt var den finns och förgäves letat i andra rum. Då jag går ut på gården kör en bil förbi som ser exakt ut som vår – har grannen stulit vår bil?! Nej, nu minns jag, bilen är ju på service och grannen har en likadan. Jag går till bussen och hör en vackert sjungande lärka. Men det jag hör låter nog bara som en lärka: jag minns ju att lärkan är en flyttfågel och skulle vara dödfrusen denna januarimorgon. Se här: minnet ter sig helt bombsäkert samtidigt som det också piskar sinneserfarenheter till rättning! Följer det av dessa vardagliga exempel att minnet inte är bräckligt – att minnet är en klart lysande sol snarare än ett flyktigt norrsken? Nej, det som följer är att hur vi minns, vad vi minns och vad som räknas som att minnas tillräckligt varierar med sammanhanget. Minnet i sig är varken bräckligt eller ofelbart, och Korkman har skrivit en riktigt bra bok om hur människans minne fungerar i rättsfall.
Julia Korkman:
Minnets makt: berättelser från rättssalen.
Schildts & Söderströms, 2022.