Hur står det till med ditt minne?
Hur står det till med dina minnen?
Du har kanske bunkrat vatten och tändstickor och wc-papper – men hur är det med minnena? Om det skulle komma en dag, en tid när du blir tvungen att leva på dem? Eller av dem? Hur tar du vara på dem, var har de en fristad? Hur ser den fristaden ut? Hur säker är den? Eller är den alltför säker? Hur kommer du åt den? Vem har nyckeln? Vem har tappat nyckeln?
I takt med att människan i accelererande fart utrotar djurart efter djurart nedmonterar
hon samtidigt sig själv, bit för bit.
Och minnet? Är det utmärkt? Är det dåligt? Är det överhuvudtaget i bruk, använder du det ofta/sällan/aldrig?
Jag är en sådan som tappar anteckningsböcker, därför har jag min kalender i huvudet (det tappar jag inte lika ofta). Jag är inte helt övertygad om det livsnödvändiga i att trampa en cykel i ett gym så länge vanliga cyklar och vägar (och mål) finns, däremot är jag väldigt övertygad om att minnet behöver sina träningspass. Ännu mindre kan man betala någon annan för att göra jobbet, lika lite som man kan anställa någon för att ta hand om ätandet (eller toalettbesöken) i ens ställe.
En av minnets viktigaste uppgifter är att lagra minnen av erfarenheter som kan bli relevanta i ett senare skede, i en annan situation. Om tillgången till minnet vaktas av drakar med namn som nyckelord och minneskod kan man plötsligt bli illa ute.
Det är det som skrämmer vettet ur mig.
I takt med att människan i accelererande fart utrotar djurart efter djurart nedmonterar hon samtidigt sig själv, bit för bit. En funktion här, en funktion där. Ett sinne här, ett sinne där. Ett minne mer, ett minne mindre.
Kommer det en dag när vi helt och hållet har avstått från vårt aktiva minne och våra minnen, överlåtit dem till robotars händer och hjärnor? När man inte längre kan glömma sina kodord eftersom de inte längre är ens ”ett minne blott”?
Vem ska då minnas?
Minns träden?
Minns stenarna?
Jag minns just nu medan jag skriver det här en berättelse från en liten bergsby i Spanien. ”Om Sorgstenen”:
”Det är en stor sten som ligger utanför byn. När någon har dött går vi till stenen och berättar det för den. Stenen tar emot vår berättelse och den bevaras i stenen.”
Är rentav minnet, minnena livets mening?
