Till skillnad från den självrespekterande kulturmänniskan, hyser jag inte misstro mot självhjälpslitteraturen. Jag sätter inom parentes den upplysta utgångspunkten att självhjälpslitteratur bör genomskådas som ett banalt uttryck för vår samtid, en kapitalistisk svindelfabrik, näring åt själen i form av popcorn i stället för en biff.
Jag förstår att självhjälpsböcker, med löften om en sund själ i en sund kropp, kan skapa frustration, speciellt om man inte förhåller sig öppen till att låta sig bli hjärntvättad, om man inte är beredvillig att sätta sig själv på spel. Det gäller att långsamt, dröjande, sävligt läsa plattityderna. Att aningen själsfrånvarande reprisera alla upprepningar ad absurdum. Att läsa om natten precis vid gränsen mellan vakenhet och sömn, för att uppnå de mest framgångsrika resultaten. ”REMEMBER THE MOMENT BETWEEN WAKEFULNESS AND SLEEP. Try to remember the exact transition from being awake to asleep. For some, fatigue acts as a stimulant. Duration: A Brief Moment.”
Last Bellini at Harry´s Bar, Venedig, en eftermiddag i maj. På andra sidan av Canal Grande, på Dorsoduro hade jag just köpt The Marina Abramović Method: Instruction Cards to Reboot Your Life, i museishopen invid Peggy Guggenheim Collection i Palazzo Venier dei Leoni. Last Bellini, indeed. I juni skulle jag tillbringa tjugoåtta dagar på en purgatorisk retreat. Vad kunde vara bättre vägkost än lite rebootande metoder av den legendariska pionjären inom performance art, Marina Abramović.
Artistens metod gör anspråk på ett mer aristokratiskt självhjälpsprojekt, men varudeklarationen fastnar ändå i skeptikerns håv; ”Thirty instruction cards by Marina Abramović to teach you the great artist´s method for reaching a higher consciousness and confronting life´s challenges. Using exercises Marina Abramović has developed for herself to prepare for her legendary performance works, the Method will help you focus, reconnect with the present, and locate your highest creative potential.”
Ett slumpmässigt plock i kortpackan, med siktet ställt mot att trankilt konfrontera livets utmaningar: ”LIE DOWN AND HOLD YOUR BREATH. Lie down, inhale deeply, and hold your breath for as long as you can before exhaling. Repeat: 12 times”. Nästa kort: “INHALE AND EXHALE FORCEFULLY THROUGH YOUR MOUTH. One time in, one time out. Two times in, two times out. Continue in this way to ten times in, ten times out”. Alla dessa förbannade andningsövningar. Jag hatar andningsövningar, de får mig att känna mig som en misslyckad människa.
Så en intetsägande dag fann sig även en nätt liten bok i mina händer, The Miracle of Mindfulness av Thich Nhat Hanh. Den heliga andningen spökade så klart även där. För att exakt mäta sin andning uppmanas man att räkna till sju – eller använda en rytmisk fras med sju stavelser. ”A Buddhist might say, `I take refuge in the Buddha´. For a Christian it could be `Our Father, who art in Heaven´”, vilket egentligen är en opportun ramsa att mantra då man sitter i ett flygplan innan take off. Elegant visar man då sina medpassagerare att man kan det här med andning, att man är ”in the know”. Därtill kan man även tvångsmässigt göra korstecknet och be rosenkransen, om man alltså seriöst vill jaga upp sina medresenärer (det är antagligen vetenskapligt bevisat att performativ flygskräck inuti en flygkabin är hejdlöst smittsam.)
Det mest näringsrika fiskafänget jag fick av Thich Nhat Hanhs lilla mindfulnessguide var dock lärdomen om hur man diskar disk. ”While washing the dishes one should only be washing the dishes, which means that while washing the dishes one should be completely aware of the fact that one is washing the dishes.” Jag diskar alltså inte längre min tekopp för att dricka te ur en ren kopp, utan jag diskar den för att erfara att jag diskar den.
Som en extra börda i vågskålen; en kurs i Qigong. Att i en iskall sal djupt inne i en grotta försöka finna livets energi via långsamma kroppsrörelser, mässande meditation och andning efter metoder med rötter i traditionell kinesisk medicin, filosofi och kampsport. Min Mästare betraktade mig föraktfullt och knäckte mitt spirituella ego en gång för alltid. Men jag lyckades dock framkalla en energisfär, en idé baserad på Arnaldo Pomodoros Sphere No.3, som jag såg i Nasher Sculpture Garden invid Peggy Guggenheims palats. För att vitalisera min energisfär blandade jag rinnande guld med Capris Grotta Azzurra. Som en okontrollerad vattenmålning betedde sig min energisfär i vågskålen. Jag undvek Mästarens blick, det distinkta tecknet på skamkänsla.
Med anledning av att jag inte lyckades uppbringa någon tro på Qigong och det enda jag lärde mig av Mister Thich Nhat Hanh var att diska, fungerade inte dessa som nycklar till inre harmoni. För den gemensamma nämnaren för ett framgångsrikt liv via köksingångar som mindfulness, Qigong, Kundalini yoga och hela den vida genren av självhjälpslitteratur, är en orubblig tro. En övertygelse om att dessa praktiker fungerar i praktiken. Att göra empiriska experiment med den pragmatiska sanningsteorin. Ett roligt tidsfördriv, en aktivitet utan mål, för hur kan man veta vad målet är?
Jag andas. Jag andas in och jag andas ut. Antagligen gör jag det på helt fel sätt, men ändå tillräckligt bra, för att det i praktiken fungerar livsbejakande. Jag återgår till Abramovićs kortpacka. ”HOLD A MUTUAL GAZE. You will need a partner for this exercise. Sit on chairs opposite one another. For one hour, look each other in the eyes and try not to blink. Remain motionless. Duration: One hour.” En sorts hemversion av artistens performans The Artist Is Present i M.O.M.A, New York 2010. Fascinerande. Men jag känner ingen människa som jag skulle lita tillräckligt på för att göra denna övning med. Så jag drar följande kort. ”LOOK AT YOUR REFLECTION. Facing a mirror, sit on a chair motionless for an hour. Duration: One hour.” En timme är en lång tid.
Två timmar är en lång tid. ”MOVE IN SLOW MOTION FOR TWO HOURS. Move as slowly and deliberately as you can through every action. Do not speak. Duration: Two hours.” Tre timmar är en lång tid. “OPEN AND CLOSE A DOOR. Choose a door that opens towards you. Open the door without entering. Close the door without exiting. Repeat this action continuously. Duration: One to three hours.” ”HURRY UP PLEASE IT´S TIME” – T. S. Eliot
I sina Bekännelser (bok XI) frågar sig St. Augustinus vad tid är. ”Om ingen frågar mig vet jag vad tid är, men frågar någon och ber mig förklara, vet jag inte vad tid är”. Dock anländer Augustinus till en relativistisk teori om tid som enligt Bertrand Russell är värd beundran . (För att sätta en summerande anakronistisk one-liner i Augustinus mun; Gud är von oben alla världens Apple Watches.)
Det enda jag vet om tid är att man inte kan lura den. Jag kan vifta dörrar i tre timmar. Jag kan göra det idag. Jag ser fram emot mina reflektioner. Se upp! Julia ante portas! Imorgon kan jag sitta i en timme på en stol i tamburen och se mig själv i spegeln. Ett pragmatiskt sätt att se sanningen.
Foto: Mitchell Joyce, Flickr
