Det fanns en tid då man i det litterära Svenskfinland suktade efter den Stora Romanen. De långa berättelserna i det episka formatet. Den drömmen infriades ju sedan med namn som Lars Sund och Kjell Westö. Ett annat föremål för långlivad trängtan är romaner med rötter i arbetarmiljö, skrivna av författare som vuxit upp på samhällets skuggsida. Svenskfinland saknar ju nästan helt den statarlitteratur som varit så central i den svenska litterära traditionen.
Det finns undantag förstås, som Anna Bondestam och Rainer Alander. Och på sistone det moderna prekariatets röst, Mathias Rosenlund. Och så Tom Paxal; sjömannen, gymnastikläraren, socioterapeuten med mera, och sedan länge författare på heltid. Paxal har i en rad böcker återgett minnen och erfarenheter från ett minst sagt färgstarkt liv, både från barndomens ruggiga kvarter i Rödbergen, fjärran dagens hippa Helsingforsstadsdel, och från senare sjömansliv, med strandhugg i mer eller mindre sjabbiga hamnkvarter.
Tom Paxal har en berättarstil som är speciell: korthuggen och rak, rå och osminkad. Också böckerna är oftast korta till formatet, med ännu kortare avsnitt, oftast skrivna i jagform. Minnesbilder alltså, med en stark tillsats av både humor och lika grova som uppenbara överdrifter. En form av skrönor, med andra ord. En litterär genre med en lång historia, men med väldigt få företrädare i dag. Den enda jag kommer att tänka på är Lars Huldén, som ibland skrev alldeles underbara skrönor. Men väldigt snälla sådana, jämfört med Paxals hårdkokta historier, ofta förlagda till sunkiga hamn- och krogmiljöer. Dessutom ofta i östlig riktning, där jagpersonen är bara hårsmånen ifrån att råka illa ut. Han klarar det vanligen med hjälp av sin humor och sin naiva ärlighet, egenskaper jag antar att Paxal haft glädje av också i det verkliga livet.
Så också i den senaste boken, Sirenernas sång, där Paxal bland annat drar en rövarhistoria kring författarkryssningen runt Östersjön 1992, med 300 författare ombord. Jagpersonen medverkar i syfte att göra en dokumentärfilm om resan, men inser snabbt att hela kryssningen är en bluff, orkestrerad av Kreml och KGB – och klarar sig med nöd och näppe ifrån att bli enleverad av den ryska maffian.
I två av de kortaste texterna beskriver Paxal både skickligt och ömsint hur svårt det kändes att som barn växa upp i en utfattig familj, med trasiga kläder och utan egen cykel. Medan han i en längre text gottar sig i gamla minnen från skoltiden i Norsen, uppenbarligen inspirerad av en faktisk träff med forna klasskamrater, eftersom de som återger gamla anekdoter från skoltiden figurerar med sina egna namn. Många av dem välbekanta herrar i åldern 70+, som Henrik Helenius, Thomas Micklin och Erik Mickwitz.
Två texter är förlagda till Borgå, Tom Paxals hemstad sedan många år. I den längre sitter jagpersonen på sitt stamlokus i Gamla Stan, Hanna-Maria, och snackar ditt och datt med sin goda vän. Den kortare Borgåtexten är en historia förlagd till Runebergs hem som – ja, är rena rövarhistorian.
Till Paxals stil hör som sagt att den är tämligen grovhuggen, och skriven på en långtifrån felfri svenska. Boken är dessutom sällsynt dåligt korrekturläst och felen följaktligen många, nästan på varje sida. Det står exempelvis på en och samma sida både Runebergstårtor och Runebergstortår, om vartannat.
Men kanske det inte alls har brustit i korrekturläsningen, eller förlagsredaktörens noggrannhet? Kanske man helt medvetet har lämnat kvar tyrckfelen, de omkastade bokstäverna och andra skrovligheter, just för att det är Paxals personliga stil, och det som ger hans texter deras speciella must? Jag vande mig åtminstone snabbt vid felen, även om jag begåvats med irriterande skarpa korrekturögon. För här är de skenbart slarviga småfelen faktiskt en del av charmen.
Tom Paxal:
Sirenernas sång.
Litorale, 2023.
