Den senare, ”Agitation för lyckan” (bra namn) är extremt konservativ t.o.m. för att vara målad under vårt sekels medeltid (1930- till 50-talet) och det kanske är en av orsakerna till utställningens stora popularitet — i Petersburg, Kassel, Prag och nu senast på Wäinö Aaltonen.

Det här är m.a.o. ”bra” målade tavlor, gott hantverk och man ”ser vad det föreställer” — fast mest lockar förstås utställningens avgjorda kitsch-värde: inget känns så hopplöst föråldrat som förra årets mode och inget så befriande att skratta åt som nyss fallna diktaturers symboler.

Det finns en klar Bonk-faktor här: vi får nostalgiska skärvor av en hel skrotad stormakts omsorgsfullt framställda fabriksmärken, logon och förfalskade historieskrivning — och liksom på Bonk är poängen att bedrägeriet inte (längre) är påbjuden sanning, här är det tillåtet för icke-proffsen att skratta åt konsten och att se att kungen är naken.

Ledarna

Titta t.ex. på ett ’privatporträtt’ av Stalin (65k) (av Alexandrov Bubnov, 200 x 103 cm) — en ljusomstrålad gestalt, målad 1949. Inte en fläck av 30- och 40-talens utrensningar, av tiotals miljoner offrade mänskors blod, på den vita jackan. Det kunde vara reklam för OMO.Eller hela kategorin ledaruppställningar — t.ex. Dimitrij Nalbandjans För folkets lycka. Politbyrån vid Kommunistiska partietes centralkommitté sammanträder (94k) (1949, 280×380 cm): lite rörande naivt hur alla beundrar den store Ledarens djärva lösningar i stadsplaneringen (eller är det kanalbygge?). Tills man minns att de här mysande typerna alla är totalt cyniska massmördare, dessutom hela tiden otroligt skitskraja för varann, när som helst beredda att riva vem som helst av dom andra i strupen.

Det är ironiskt att också författaren Gorkij ska vara med, på Anatolij Jar-Kravtjenkos bild (243k) (194 x 220 cm) — just Gorkij var av arkivbrev att döma en av dom ytterst få personer som faktiskt utnyttjade sin status till att säga Stalin också mindre behagliga saker. På bilden läser han dock, enligt uppgift, upp sin saga ”Flickan och döden” 13.10.1931 för dom alltid kulturintresserade mördarna Stalin, Molotov och Vorosjilov. Gorkij själv dog 1936, oklart varför, men målningen är daterad 1941 (vi ser en replik från -49). Klart är att man ville dra växlar på honom också efter döden (vilket f.ö. i allmänhet är enklare).

Nåt lurt?

Går ni på utställningen, titta närmare på Aleksandr Gerasimovs Oktoberhyllning (66k) från 1942 (4 x 7m) — på nära håll ser man nämligen att det är nåt lurt med ansiktena på tribunens första rad.Uppenbarligen har dom suttit modell och målats in en efter en, men det förklarar inte varför konstnären plötsligt, i det annars välproportionerade kitschiga mastodontverket, gjort deras huvuden aningen för stora jämfört med alla andra i den superborgerliga teatersalen, inklusive Stalin himself. Effekten blir att de här huvudena är en sorts svällda ballonger som sitter löst och vid behov lätt kan bytas ut.

Utställningskatalogen på finska och svenska ger en bra allmän bakgrund, men man saknar kommentaren till dom enskilda verken, t.ex. det här. Det kunde också vara viktigt att veta t.ex. vilka tavlor som målats av officiella, vilka av bara tolererade konstnärer, om och när dom ställts ut o.s.v. — överhuvudtaget verkhistoria.

Intressanta är t.ex. dom ganska öppet erotiska 30-talsbilderna i mindre format Serafima Rjanginas Efter en simtävling (1934-35), Alexej Pachomovs Vid Peter-Paulfästningen(!) (1934): här är det bara dom nästan parodiskt konstruerade titlarna som skyler brudarna. Vilken roll hade de på sin tid?

I brist på fakta kan man förstås själv spana efter dolda budskap som kanske inte alls finns där. Men medge att när Vasilij Jakolev målar Guldgrävare skriver brev till skaparen av den stora konstitutionen (159k) (1937, 3×5 meter) så är den uppenbara parafrasen bakåt på Repins Kosackerna skriver brev till sultanen (1880-91, inte på utställningen) intressant. Guldgrävarna utanför sina ruckel ser som sej bör ädla och allvarliga ut, men kanske brister dom sekunden efter poserandet ut i samma enorma, hånfulla skratt som är hela idén med Repins tavla?

Den tanken kan man åtminstone inte låta bli att tänka. Liksom att Isaak Brodskijs Fest för konstitutionen (49k) 1930 (återigen denna konstitution som aldrig följts) med sin krokan-formade tribun återger en hierarki mycket lik den klassiska anti-kapitalistiska teckningen från 1800-talet, ni vet den där ”vi styr er — vi lever på er — vi dödar er — vi föder alla”.

Ljus över landet

I alla diktaturer krymper antalet tillåtna motiv och tekniker otroligt, nåt som bara kompenseras av dom godkända verkens enorma mått. Stalins, Hitlers, Maos, Kim Il Sungs och Saddams officiella ”konstsyn” är mördande likformig — bokstavligen. Alla dom kännetecken som Frank Borg beskrev i sin artikel i nr 8 i år, fast under etiketten ”fascismens estetik” (45k) återfinns också här: musklerna, optimismen, den påbjudna personkulten. Stalins vita jacka nämndes redan, man kan överhuvudtaget ägna en stund åt att studera ljusets funktion t.ex. i kategorin ”scener ur folklivet”. Ljuset är huvudsymbolen för lyckan och det nya samhället. På kolchosfesten från 1937 (108k) (Arkadij Plastov, 188 x 307 cm) belyser det bordens överflöd i Schlaraffenland, det är som i Muminböckernas avslutningsfester. Ett ljus som bländar och döljer den samtidigt pågående otroliga svälten i stora delar av landet. (Stalin-porträttet i övre kanten är visserligen överbelyst, nästan diskret.)

Från 1950 har vi en riktigt typisk ljus-studie, kolchosarbeterskorna kommer mot oss med klar himmel som bakgrund på På fredens fält (65k) av Andrej Mylnikov (2 x 4 m). Ett typexempel på den produktionsromantik som av nån anledning kallades ”socialistisk realism” och som skulle ha fått åtminstone Courbet, uppfinnaren av termen ’realism’ inom konsten, att gråta av harm.

Från 50-talet kommer dock en ny typ av bilder, med mycket ljus men inget av heroism och välbyggda elitmänskor — gatan ses ur städerskans perspektiv i Jurij Pimenovs En vanlig morgon (1957) och på Anatolij Levitins En varm dag från samma år har hon t.o.m. tillåtits ta en paus, ta av sej skorna och titta ut genom fönstret i en Ingres-pose.

När idealet var så noga fastlagt, blev varje avvikelse betydelsefull. Redan skiftningen i ljuset på Alexandr Deinekas Full frihet (333k) från 1944 (2 x 3 m) är intressant. De ljusklädda jumppaflickorna (eller en och samma, målad 9 gånger) bryter fram mot en mörk flod-fond — kriget?. Efterkrigstiden var ju till omväxling optimistisk också i verkligheten, inte bara på målningarna: folk upplevde i en ny självmedvetenhet att de segrat, inte Stalin. Paradoxalt nog gav det konstnärerna en grad större ”full frihet” att redan under kriget måla också mörka och relativt o-heroiska bilder. Deinekas Nedskjuten elitstridsflygare (136k) (1943, 283 x 188 cm) saknar inte bara det påbjudna ljuset, bilden är inte heller ett dugg ”positiv”. Med sin öppna surrealism blir den utställningens mest oväntade, avvikande, faktiskt chockerande verk.

Agitation för lyckan kunde inte ha ställts ut i Finland ännu för bara 15 år sen utan att dra på sej allvarliga utrikespolitiska komplikationer. Det är snyggt gjort av Jevgenija Ptrova och gänget på Museet för rysk konst att nu bjuda på den utan dom moraliserande kommentarer den lätt kunde föda. Och Wäinö Aaltonen-gänget vill jag tacka för den strålande WAM-agitations-pin dom låtit göra — ytterst smakfull och av ovanligt hög kvalitet. Jag vet inte om det är symboliskt menat, men den tål t.o.m. att glömmas i tvättmaskinen i 60 grader.

Agitation för lyckan. Sovjetisk konst från Stalins tid.Visades på Wäinö Aaltonens Museum, Åbo 19.2 — 21.5.95