I en intervju för FNB konstaterar Stubb att en politisk union omfattande ett gemensamt försvar är nästa logiska steg i integrationsutvecklingen. Först var EU en frihandelszon, sedan utvecklades det till en tullunion, en inre marknad och nu den ekonomiska och monetära unionen EMU.

– Kärnan i EU kommer att vara EMUoch ett gemensamt försvar.

– Man måste vara en struts som sätter huvudet i sanden för att inte se att ett gemensamt försvar kommer att utvecklas. Då får Finland frågan om vi vill vara med i EUs kärna eller inte.

För Stubb är det självklart att Finland också måste vara med i Nato om landet ska omfattas av det kollektiva försvaret.

Stubb understryker att han talar som forskare, men nog låter det ju mera som ett diplomatiskt utspel.

Katten på bordet?

– ska man tro att UM nu börjar köra med en öppnare linje och förbereda oss vad som kanske komma skall? Om vi har varit strutsar med huvudet i sanden så är det ju just utrikesministeriets tjänstemän som velat ha det så.

Vid en annan disputation förra veckan försvarade Tuomo Mörä sin avhandling om ”EU-journalismens anatomi” och sympatier och antipatier som kan ha påverkat behandlingen av EU-frågor i media före folkomröstningen 1994. Av den framgår det att huvuddelen av journalisterna var för en anslutning till EU, men också att exceptionellt starka påtryckningar i vissa fall gjordes. Två journalister hotades t.ex. med skyddspolisen om inte tonen i deras EU-rapportering förändrades, berättar Mörä i en intervju för Petteri Tuohinen i HS.

Men han konstaterar också att EU-journalismen starkt dominerades av jordbruksfrågorna på bekostnad av utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. President Mauno Koivisto medgav senare i sina memoarer att man medvetet betonade de ekonomiskt-politiska argumenten samtidigt som man teg om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

– Det var kanske ett arv från Kekkonens och VSB-paktens tider. Journalisterna vågade inte skriva artiklar om utrikes- och säkerhetspolitiken om de inte fanns någon som man kunde citera.

Och det fanns det inte, eftersom den utrikespolitiska ledningen valt att tiga.

Enfopol

är en fråga som inrikesministeriet vill tiga om. För en månad sedan togs planerna på att inom EU anpassa lagstiftningen till amerikanska FBIs krav för att göra telefonavlyssning gränslöst möjlig upp i TVs Kanal 1, i en artikel av Johanna Rami´c i Ny Tid 16.4 och i Hbl. Detta fick inrikesministeriet att tala om en nyhetsanka. Enligt tekniska direktören Kimmo Himberg är Enfopol inte ett projekt eller en arbetsgrupp, utan bara en diariekod för dokument om polisiärt samarbete inom EU. I ett faxat meddelande 15.4 hänvisar han till dokumentet 10951/1/98 Enfopol 98 REV 1 om ”rådets teleavlyssning”, och talar sedan om ”rådet (rättsliga och inrikes frågor)” som tydligen är det organ som tycker om avlyssning.

Men i en insändare i Hbl 17.4 förklarar han att dokumentet i fråga nu har diariekoden 6715/99 Enfopol 19 och hävdar att bara är fråga om tekniska justeringar i ett gammalt beslut och att det inte rör sig om att skapa obegränsade möjligheter till avlyssning.

Nu håller nyhetsankan dock på att bli verklighet och den är ännu större än Alvar Gullichsens skära Posankka i Åbo.

Kai Hirvasnoro rapporterade i KU förra veckan att europarlamentet godkänt ett beslut om övervakning av telekommunikation och internet under namnet Enfopol 19, på basen av en framställning daterad 14.3 (vilket innebär att Himberg borde ha varit medveten om saken eftersom det är han som representerat Finland i ifrågavarande arbetsgrupp).

Hirvasnoro antar att röstningen överraskade parlamentet, eftersom bara de gröna hunnit framställa motförslag. De röstades dock ned i parlamentet, som likaså förkastade det motförslag som utskottet för medborgerliga rättigheter framlagt. Detta hade krävt att hela projektet skulle slopas, medan de gröna hade nöjt sig med att skjuta upp förverkligandet av det.

Hirvinoro noterar att röstningen såtillvida var betydelsefull att avlyssningsprojektets existens överhuvudtaget bekräftades, med tanke på att inrikesministeriet dementerade det ännu för en månad sedan.

Fortress Europe?

är en liten grupp som vill sätta frågetecken för tanken på att Västeuropa skulle befästa sig mot omvärlden. Den presenterar sig som ett informellt nätverk som följer med den europeiska harmoniseringen på den inre säkerhetens, polisens, rättsväsendets, dataskyddets, immigrationens och asylväsendets område och den inverkan denna utveckling har på grundläggande fri- och rättigheter. Så man kan anta att gruppen granskar också Enfopol.

Det var dock inte detta som var ämnet när Nicolas Busch, som redigerar gruppens cirkulärbrev med just detta namn, kom till Helsingfors för att medverka i en debatt anordnad av en Amnesty-grupp. Han talade i stället bl.a. om de nya regler för polisiärt samarbete mellan myndigheterna i olika länder som införts på basen av Schengenavtalet. Vid evenemang med deltagande från olika länder utbyter man informationer om grupper som tänker delta, deras aktiviteter, rörelser och transportmedel och man kan upprätta internationella ad hoc-poliscentraler. Detta har tillämpats vid stora idrottsevenemang, men också vid demonstrationer i anslutning till stora internationella möten.

– Vid EUs kommande toppmöte i Tammerfors i oktober är det tänkbart att tyska, franska och spanska poliser är på plats, trodde Busch.

De regler som nu tillämpas säger bl.a. att man kan anses delta i brottslig verksamhet även om brott inte alls begåtts. Det räcker med en överenskommelse om att begå en gärning som, om den utförs, är ett brott. Inte nog med det – tolkningen av vad som är en överenskommelse är mycket liberal.

– I samband med EUs toppmöte i Amsterdam arresterades flera hundra anti-EU-demonstranter anklagade för att delta i en brottslig organisation. Det räckte med att de gått in i en byggnad som sköttes av radikala motståndare till EU. Därmed ingick de i en brottslig organisation. Detta räckte för att de skulle underkastas polisförhör där man tog fingeravtryck av dem och där bl.a. tyska polisobservatörer var närvarande. Till slut blev de friade, men ingen vet om uppgifterna om dem finns kvar i det internationella spaningsregistret.

De demonstranter som samlas i Köln i slutet av maj när EU har möte där får alltså bereda sig på att tas emot som brottslingar.

Guilt by association, skuld genom ett löst samband, tyckte Busch att det rör sig om.

– Det finns risk för att åsikter blir straffbara.

För asylsökande

har EU upprättat en databas som bl.a. lagrar fingeravtryck för dem som är äldre än 14 år. EU utgår från att asylansökan behandlas bara i ett land, det första mottagarlandet, och tanken är att man genom kontrollen kan undvika att någon söker asyl också i ett annat land. Men Busch såg det ändå som oroande:

– Det innebär att man behandlar asylsökande som brottslingar, de är misstänkta på grund av sin livföring. Det finns ju risk för att flera riskgrupper kan misstänkliggöras, t.ex. zigenare, eller varför inte unga män – bland dem är ju brottsligheten högre.

Busch såg detta som en aktiv befolkningskontroll som kan komma att hota elementära medborgerliga rättigheter. Man kanske strävar till att minska konfliktpotentialen, men ofta går det snarare tvärtom.

– När t.ex. EU sökt minska invandringen har det lett till mänskosmuggling. Så länge klyftan mellan rika och fattiga länder växer i världen kan man inte förhindra att folk söker sig till rika länder.

– På dethär sättet uppstår mänskor som inte får synas, och det skapar en grogrund för brottslighet. Därför kan man ifrågasätta om ökade polisiära åtgärder ökar säkerheten.

– Europols datasystem kostar enormt. Nu är det skäl att ifrågasätta en utveckling som börjar bli automatisk och som hotar medborgarnas integritet och rätt till en privat sfär.

Kristina Stenman från Finlands flyktingrådgivning konstaterade att de europeiska flyktingorganisationerna är oroade över utvecklingen, men ansåg också att det finns vissa ljuspunkter. Genom Amsterdamfördraget som trädde i kraft i början av maj överförs asyl- och invandrarfrågor till EUs gemensamma pelare, och det innebär större insyn för Europaparlamentet, större roll för EU-domstolen, större offentlighet. Johanna Suurpää från utrikesministeriet delade Stenmans optimism.

Heidi Hautala konstaterade att hon som europarlamentariker ofta har svårt att göra något eftersom pappren kommer så sent till parlamentet, speciellt dokumenten från K4-kommittén, som samordnar justitie- och inrikesministrarnas arbete.

– Genom att det österrikiska strategidokumentet om en ny flyktingpolitik läckte ut innan det kom till Europaparlamentet fick jag ta del av det lite tidigare än vad som annars hade skett. Finska riksdagen hade ingen aning om det, så jag skickade det till stora utskottet, och också till Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter.

– Det finns en vandringslegend om hur ministrarna undanhålls information fram till sista minuten. När planet ska landa i Bryssel kommer en tjänsteman fram och visar dokumentet som ministern ska skriva under, medan han spänner fast bältet. Jag har börjat misstänka att det är ungefär så det går till…

Peter Lodenius