– hur går det för honom? Det undrade Ny Tid som inom ramen för Åle Råhkea-kampanjen (som inte är så kortvarig som Hbl:s Ota riski-kampanj) ordnade en paneldebatt i Joensuu om överlevnadsutsikterna för Nordkarelen.

Putoaako Eno Veneestä? var rubriken för debatten, och historikern Heikki Kirkinen, f.d. rektor för Joensuu universitet, konstaterade att uttrycket egentligen används om en morbror som faller ur båten på ett dramatiskt sätt.

Och nog är det ganska dramatiskt när Nordkarelen och de andra randområdena faller ur båten, eller ramlar av kärran, och lämnas åt sitt öde medan kust-Finland rusar vidare.

Landsbygdssociologen Pertti Rannikko från Kiihtelysvaara (som diskuterade dessa frågor i vårt Nordkarelennummer julen 1997) berättade hur det gått både för hans egen morbror och för kommunen Eno, öster om Joensuu. Morbrodern bröt upp från ödemarkerna i Pirttivaara och blev målare i Joensuu, för att sedan på äldre dagar återvända till sin födelsekommun. I Eno åter byggde Enso under början av 90-talet en cellulosafabrik. Så för både morbrodern och Eno har det hittills gått bra.

Men hur ser framtiden ut? Samhället har förändrats starkt och numera har regionalpolitiska intressen ingen tyngd. När cellulosafabriken i Uimaharju åldrats så att den måste förnyas eller läggas ner är risken stor för att det senare alternativet blir verklighet. Numera svenskdominerade Stora Enso har inte nödvändigtvis intresse av en fabrik så långt borta i obygden, misstänkte Pertti Rannikko.

Det finns ingen lag

som säger att Nordkarelen måste falla ur båten, underströk Heikki Kirkinen.

– Trots att vrånga lagar samlar resurserna till södra Finland och det internationella kapitalet kräver en allt effektivare verksamhet är detta inte slutet.

– Jag bodde sju år i Frankrike och där skulle folket ha revolterat om situationen hade blivit sådan den nu håller på att bli hos oss. Vi måste bli av med våra mindervärdeskänslor. Varför skulle vi behöva några Harkimohallar här? Vi har i stället en stor frihet, en ren natur och ett på många sätt bättre liv än helsingforsarna.

Heikki Kirkinen ansåg också att vi haft en alltför romantisk uppfattning om demokratisk verksamhet. Vi har tänkt att det räcker med att gå till valurnorna vart fjärde år, så sköter regeringen det praktiska. Men det har lett till att majoriteten inom demokratin är för att koncentrera allt till centrum.

En del av Finland

är Nordkarelen tillsvidare, konstaterade också landskapsförbundets chef Tarja Cronberg, men tillade att det verkade som om landskapet skulle ha mera att ge andra regioner i utlandet än i hemlandet. Hon hade just haft diskussioner med representanter för italienska Veneto, och tidigare dryftat gemensamma problem med andra europeiska regioner.

– Nordkarelen har sin identitet som ett europeiskt gränsland. Jag har kanske haft mera kontakter med Katalonien än med Nyland.

Ändå skulle man också i Finland kunna ha nytta av att följa med det som sker i Nordkarelen.

– Här möter vi tidigare problem som resten av landet så småningom också ställs inför, med en åldrande befolkning och välfärdstjänster som nog behövs men är svåra att finansiera med den befolkningen.

Hon ville se Nordkarelen som en bro över gränser, och också som ett mänskornas landskap.

Karelska piroger

som vägkost för den nya regeringen – det önskade Ny Tid av panelen. Kolumnisten Tuula-Liina Varis ville att de skulle bakas i små bagerier.

– Värdet av ekonomisk verksamhet i liten skala måste erkännas.

– Ofta siktar man in sig på en enda lösning, som en lottovinst. Men det finns ingen enda stor lösning, det kan bara finnas många små lösningar.

Tarja Cronberg sade att nordkarelarna nog kan baka in vad som helst i en deg, men att italienarna kan exportera sina varor, medan nordkarelarna är dåliga på det.

Tuula-Liina Varis betecknade sig som en optimist och idealist och trodde inte att morbror skulle trilla ur båten.

– Landet ska nog vara bebott också i framtiden, ända till kanten.

Men hon ville att hela landet skulle leva i nutiden. När hon, för rätt så länge sedan, flyttade hit till det inre av Finland från Helsingforstrakten upplevde hennes kolleger att hon flyttade femtio år bakåt i tiden.

– Randområdena har uppfattats som andliga och materiella reservat, som områden för nostalgi. Till Senatstorget i Helsingfors inbjuds landskapen att i tur och ordning visa upp sina pittoreska sidor och helsingforsarna gör sina exkursioner till oss för att återuppliva gamla tider.

Karelianismens värde

kunde man inte enas om. En annan av tidningens frågor till panelisterna gällde den östliga dimensionen – borde Finland driva också på den och inte bara på den nordliga? Heikki Kirkinen såg den som viktig:

– Var dikterna som blev Kalevala skapades vet man inte, men här bevarades de. Den östliga identiteten bidrar till den egna prägeln. Det här är något som intresserar också utlänningar och det borde man utnyttja.

Han undrade också varför det inte finns någon professur i karelska i Joensuu och efterlyste en livligare dialog med den ryska och bysantinska kulturen. Kulturell utveckling förutsätter spänningar, motsatser och växelverkan.

– Jag respekterar nog den karelska kulturen, men vi kan inte bara vara nostalgiska, utan måste också diskutera hurudan kultur vi kan skapa just nu, sade däremot Tuula-Liina Varis.

Och när Heikki Kirkinen sade att vi borde hjälpa stamfränderna på andra sidan gränsen när de nu har det svårt ansåg Tuula-Liina Varis att vi borde hjälpa dem som har det svårt där, oberoende av etnisk tillhörighet.

Medborgarlön

i en eller annan form efterlyste Pertti Rannikko.

– Det viktigaste är att stärka mänskors möjligheter att leva sitt liv och ta egna initativ. Med en reform av medborgarlönstyp kunde man stöda mänskors egen värld och undvika marginalisering.

Han berättade också att han själv, fast han på mödernet har sina rötter i Nordkarelen, vuxit upp i Pargas.

– Och det ses som en stor synd att inte vara född här. Här finns en hel del intolerans och avund i inställningen till dem som kommer utifrån. Ändå har aktiva inflyttare fått mycket till stånd.

Tuula-Liina Varis hade liknande upplevelser.

På Wanha Jokela

– där debatten hölls – var inställningen till Ny Tid däremot mycket positiv. En häcklare hördes i publiken, men kom ändå senare och klappade om tidningens utsände.

På denna krog tycker folk om att snacka och diskussionen var livlig. En grek som bott 32 år i Joensuu (”när jag kom till Finland var vi 5 000 utlänningar, nu är vi 50 000”) tyckte att man talat lite väl mycket i ekonomiska termer.

– Nog har vi väl också andra värden, och de kränks om vi måste tömma Nordkarelen. Nu känns det som om vi skulle drivas bort. Joensuu har traditionellt varit en stad som upprätthålls av staten, en stor del här har varit tjänstemän. Nu drar staten undan sitt stöd.

Som grek tyckte han om tanken på en östlig dimension och såg den sluta i Bysans.

En annan debattör sköt in sig på den pessimistiska läggningen hos nordkarelarna:

– Nyss hade vi tjugo grader varmt, men många kunde inte njuta av stunden utan talade om den eftervinter som säkert skulle komma.

Skådespelaren Anneli Sauli, själv zigenare på fädernet, efterlyste större tolerans mot zigenarna. Hon var glad över att poliskommissarie Erkki Kanerva, känd för sin kamp mot rasismen i Joensuu, blivit invald i riksdagen.

Till hans företrädare hörde landsbygdspartiets legendariska partisekreterare Eino Poutiainen som åkte länet runt på moped och gjorde partiet till val-kretsens största.

– Det var den generationens protest och motstånd, sade Pertti Rannikko som utnämnde Poutiainen till en av de viktigaste företrädarna för nordkarelskheten.

– Ni kommer väl igen om sådär tio år, sade en representant för Svenska klubben i Joensuu, som var med om arrangemangen.

Nej, nog kommer vi oftare om vi blir lika bra emottagna och stämningen på Wanha Jokela är lika hög.