Den här krönikan skrivs söndagen den 16 mars. Det finns risk att det amerikanska kriget mot Irak har inletts när ni läser detta. I skrivande stund vet jag heller inte vilken utgången av riksdagsvalet blev. Inte för att jag tror att det spelar någon större roll om nästa statsminister i Finland heter Paavo Lipponen eller Anneli Jätteenmärki. Ideologin präglar inte precis finländsk politik. Att rösta i riksdagsval har länge känt som att handla tandkräm på snabbköpet. Läser man innehållsdeklarationerna på tuberna upptäcker man att de i stort sett innehåller samma substanser, oavsett om det står Colgate, Pepsodent eller någonting annat på dem.

En av de stora frågorna som hamnar på den nya riksdagens bord blir om Finland skall söka medelmskap i Nato eller ej. Regeringens säkerhetspolitiska redogörelse skall avlämnas om ungefär ett år. Själv har jag redan onda aningar.

Strax innan valkampanjen på allvar drog igång hävdade Kalevi Sorsa i en krönika att den politiska eliten i Finland avsiktligt skulle se till att Nato hölls utanför debatten. Sorsa vet nog vad han talar om; under sin aktiva tid var han förmodligen själv delaktig i att mer än en fråga som de stora partierna inte ville ha ventilerad lades under gröna klädet. Det blev mycket riktigt som Sorsa förutsåg. I valdebatten tassade alla parter försiktigt runt Nato.

Att den finländska politiska eliten inte gärna vill diskutera Nato blir uppenbart om inte förr så när det förfärliga ordet FOLKOMRÖSTNING uttalas. Det är tydligt att tanken på en folkomröstning om en eventuell finländsk Nato-anslutning väcker nervositet på många håll. Av gammalt existerar hos oss en syn på landets säkerhetspolitik som varande alltför svårfattlig och känslig för att överlämnas till folkets avgörande. Men det är nog inte det enda skälet till nervositeten. Jag tror att Nato-anhängarna vet med sig att deras argument inte är riktigt starka.

Dan före dan före valdagen gjorde Sveriges television ett inslag om den finländska valkampanjen som enbart handlade om Nato-frågan. Prioriteringen var ingen slump. Ivrarna för ett svenskt medlemskap – framför allt Moderaterna och Folkpartiet – hoppas på en finländsk anslutning, eftersom det skulle jämna vägen för ett allvarligt menat försök att baxa in även Sverige i försvarsalliansen. Här följs den finländska debatten om Nato noga – i den mån den existerar, vill säga. I Rapport-inslaget intervjuades den säkerhetspolitiske forskaren Tomas Ries och försvarsminister Jan-Erik Enestam. Båda talade om en Nato-anslutning i ordalag som antydde att de ansåg den ofrånkomlig, nödvändig och rent av naturlig. Gräsrötterna representerades i inslaget av en socialdemokratisk veteran. Aningen uppgivet antydde han att saken redan var mer eller mindre avgjord.

återigen får man intrycket att politiker och experter vill säga att det bara finns en väg att gå. I detta fall leder den raka vägen till Nato-högkvarteret i Bryssel. Alternativa rutter gives ej.

Men inte heller några riktiga sakskäl, som skulle övertyga en kritisk opinion om att det finns bättre alternativ än vår hittillsvarande neutralitet.

De senaste åren har såvitt jag kan förstå det finländska försvaret målmedvetet anpassats till Nato när det gäller materiel, kommunikationer, organisation och doktriner. Inget europeiskt land satsar för närvarande lika mycket på att förnya sitt försvar som Finland. Det är mycket möjligt att man räknar med att om man bara får tillräckligt många Leopardstridsvagnar och Hornetplan så blir Nato-medlemskapet ofrånkomligt.

Inga andra än några få inbitna kalla krigare, som går in i framtiden med stjärten före för att tala med den gamle bitvargen J. K. Paasikivi, kan på fullt allvar hävda att Finland numera skulle behöva Nato till skydd mot ryssen. Då Atlantpakten bildades 1949 skedde det för att skapa en motvikt mot ett förment hot från Sovjetunionen. Även om det sovjetiska hotet mestadels var en fiktion hopfantiserad av antikommunister i USA tedde sig en västlig försvarsallians logisk – världen var delad i två block och konfrontationer gav mallen för det politiska och militära tänkandet. Men Berlinmuren föll och plötsligt fanns ingen konfrontation längre. Warszawapakten upplöstes. I väst fanns emellertid inga ”återtågets hjältar” som skulle ha haft modet att göra samma sak med Nato. Istället sökte man nya uppgifter åt alliansen. Och öppnade den för en snabb expansion.

Tidigare Warszawa-paktsländer ställde sig omedelbart i kö för medlemskap. Det var knappast förvånande med tanke på deras närhistoria och behov av att känna sig upptagna i den västliga gemenskapen. Men det finns skäl att vara försiktig med historien – man hamnar lätt vilse om man låter den styra för mycket. Det samma kan sägas om storlek, vilket dinosaurierna är synnerligen döda bevis för. Natos framgång kan i förlängningen bli dess fall. Ett Nato som omfattar största delen av Europa riskerar att till sist att växa till en dinosaurie, som saknar existensberättigande – vem skall detta monster egentligen skydda oss emot? En invasion från Vitryssland eller Nordafrika? Usama bin Laden??

Vi Nato-motståndare bör i dessa dagar kanske sända en tacksamhetens tanke till president George W. Bush. Får han till stånd sitt hett åstundade anfall på Irak riskerar inte bara FN att ta stryk. Tysklands och Frankrikes fronderande när det gäller Saddam Hussein har försatt Nato i dess svåraste kris hittills. Fortsatt unilateralt agerande från USA:s sida kan mycket väl undergräva alliansens hela trovärdighet. Att Nato spricker är en reell möjlighet.

I sin nya roll har Nato inte precis rosat marknaden. Det finns skäl att påminna sig om att flygkriget över Kosovo 1999 var ett misslyckande (trots att man försöker framställa det som första gången enbart flyg har avgjort en konflikt). Det var inte Natos bomber som drev ut de serbiska styrkorna ur Kosovo eller framtvingade Slobodan Milosevicsavgång, utan främst det faktum att Ryssland drog tillbaka sitt stöd för regimen i Belgrad. Däremot skapade Nato förutsättningar för den etniska rensning man intervenerade för att förhindra – något som militärerna mycket riktigt varnat politikerna.

Nu när valet är över är det dags att rusta scenen för den säkerhetspolitiska debatt som väntar. Huruvida denna debatt kommer att föras i slutna kabinett eller i offentligheten beror, tror jag, i mycket hög grad på oss själva – om vi, medborgarna i republiken Finland, verkligen lyckas tvinga Nato-förespråkarna att ta en bred debatt som leder till att det slutliga avgörandet blir föremål för en folkomröstning.

Såvitt jag kan se har den Nato-kritiska opinionen åtminstone tillsvidare fördel. Flera undersökningar ger vid handen att majoriteten av finlädarna är emot att vi ansluter oss till Nato. Bevisbördan bör nu läggas på dem som förespråkar ett medlemskap. Vi ska kräva av dem att de motiverar varför Nato vore bättre för Finland än den hittills förda neutralistetspolitiken. Jag tror inte att de kommer att lyckas med det. Argumenten för Nato är helt enkelt för svaga.

En bred opinion borde ha rimliga chanser att få gehör för krav på en folkomröstning. Förutsättningen är förstås att vi inte i vanlig ordning tror att saken redan är avgjord och tiger och rycker på axlarna som vi brukar.

Kom ihåg att demokrati kräver delaktighet. Det är vi själva som avgör om vi skall låta oss bli överkörda eller ej när det gäller Nato. Så varför inte sätta igång den debatt som sopades undan i valkampanjen?

Lars Sund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.