Brecht lever

åtminstone bland gamla sextitalister. Det märkte man vid minnesfesten för Matti Wuori på G18 i mitten av december och vid Ilkka och Vappu Taipales 40-årsbröllopsfest på Östersjöcentret i Mariefors i Tusby i slutet av december. Gemensamt var en insikt om att tron kan försätta berg, inte en tro på något övernaturligt, utan tron på medvetna mänskors goda vilja och förmåga att tillsammans göra världen bättre. Ett konkret exempel på det är just det gamla, förfallna festhuset i Mariefors bruk, som under Ilkka Taipales ledning till stor del på talko rustats upp till dagens vackra och sympatiska Östersjöcentrum. (Utan att jämföra de både festplatserna i övrigt kan man konstatera att akustiken i Östersjöcentrets varma festsal trots försvunnen mikrofon var milsvitt överlägsen den i den gamla flickskolans asketiska aula, som pryds av devisen Fruktan för Herren är början till vishet, en tanke som går illa ihop med Wuoris livsgärning.)

Minnesfesten för Matti Wuori påminde om på hur många olika områden han hann göra viktiga insatser. Själv framträdde han i några klipp från radioprogram och videostumpar som Peter von Bagh valt. Kavalkaden avslutades med en sång som i tiden ofta avslutade Wuoris och von Baghs nattradioprogram, Brechts Minne av Marie A. i Muksuts version, den överjordiskt vackra sången om ett kärleksmöte under ett ungt plommonträd för länge sedan.  Nu kanske plommonträden redan har huggits ned, nu väntar kvinnan kanske redan sitt sjunde barn. Mannen minns sin kärlek som en dröm, han kommer inte ihåg hur hon såg ut, han minns bara kyssen. Också den hade han för länge sedan glömt, om det inte varit för det lysande vita molnet på sommarhimmeln som han tittat på. När han tittade upp på nytt efter kyssen var det borta. Men molnet kommer han att minnas resten av sitt liv.

På festen i Östersjöcentret sjöng Kristiina Elstelä andra Brechtsånger, om kärlek och om annat.

 

En renässansmänska

 

var Matti Wuori, det framgick på olika sätt under kvällen på G18. Han hade en bred och djup bildning, han talade många språk, han hade en klar uppfattning om vad som borde göras för att världen skulle bli bättre, och gjorde vad han själv kunde – och det var inte lite. Han levde helt och fullt, med en mer asketisk livsstil hade han kunnat leva längre, men hans läggning var inte sådan. Han kom till rätta i de mest olika sammanhang, med de mest olika mänskor. Under kvällen på G18 överraskades säkert många radikala miljöaktivister av att den forna Greenpeaceledaren också hann ägna sig åt Plan, som arbetar för att förbättra barnens situation i världen, medan människorättsjurister fick höra om Wuoris verksamhet i kulturklubben Virtaa.

En glimt av Matti Wuoris många engagemang ger boken Kaikki on totta som är en samling av kolumner från de senaste åren. Han nämner i förbigående sitt barndomslandskap som var arbetarkvarteren kring Braheplan med sina trähus, råttor, klabbhandlar, pappersinsamlingspunkter och spritförsäljare.  Det var de stora årskullarnas tid och i folkskolan måste man arbeta i tre skift för att klara av de 2 500 eleverna. ”Inte heller senare log livet välvilligt mot särdeles många av dem.”

Själv hörde han till undantagen. Lika i förbigående nämner han i ett annat sammanhang hur han som skolpojke var dragen till pacifism och en kort tid korresponderade med Bertrand Russell (man påminns om hur Veronica Pimenoff i samma ålder brevväxlade med Henry Miller). På ett tredje ställe nämner han att han började skriva i tidningar som 13-åring. Av en fjärde kolumn framgår att han 1962, som 17-åring, gick i skola i Chicago och där upplevde hotet om ett kärnvapenkrig under Kubakrisen.

Hur nära det kriget verkligen var berättade han i en kolumn 40 år senare. Då hade veteraner från båda sidorna samlats i Havanna och för första gången berättat för varandra vad som verkligen hände. Mest kritiskt var det 27.10.1962. En amerikansk jagare som ingick i blockadstyrkan hade börjat fälla sjunkbomber mot en sovjetisk ubåt för att tvinga den upp till ytan. Skrovet skakade och samtidigt började syret ta slut och temperaturen steg – en del av besättningen hade redan förlorat medvetandet. Ubåtscheferna rådslog. Befälhavaren såg bomberna som ett tecken på att krig brutit ut och ville avfyra torpeder med kärnstridsspetsar. Han var medveten om att det skulle bli också ubåtens slut, men han ville sjunka ”med flaggan i topp”, för att försvara den sovjetiska äran. Men reglerna var strikta, kärnvapen kunde tas i bruk bara om enhetens tre högsta befälhavare var eniga om det. Den ena underbefälhavaren var med om saken, men den andra var inte det. I stället gick ubåten B-59 upp till ytan.

Förre försvarsminstern Robert McNamara, som deltog i konferensen i Havanna, sade om de för amerikanska dittills okända uppgifterna att en sänkning av jagaren med största säkerhet hade lett till krig. Mannen som sade nej och räddade världen från ett kärnvapenkrig hette Vasilij Archipov. Att Matti Wuori på detta sätt betonar det personliga ansvaret är typiskt för honom.

 

Advokaten

 

var av Matti Wuoris alla identiteter den främsta och under kvällen på G18 påpekade professor Kaarlo Tuori att det för Wuori inte bara handlade om de enskilda rättsfallen, hur viktiga de än i sig var, utan ofta också om att förändra rättsskipningens praxis i vårt land. Och det lyckades ofta, t.ex. när det gällde att vidga yttrandefrihetens gränser. Här spelade han en större roll än de flesta andra. Wuori blev redan som ung jurist känd som försvarare i Schüllerrättegångarna (som ju handlade om uppvigling till att vägra värnplikt) och rättegångarna mot deltagare i shahdemonstrationerna 1970. Den höga profil som dessa processer gav honom ledde till att han senare ofta anlitades i liknande fall.

Senare blev han som Europaparlamentets mänskorättsrapportör så känd internationellt att han omöjligt kunde besvara alla hänvändelser från mänskor som ansåg sig illa behandlade av den offentliga makten.

 

Sextitalisten

 

Wuori kunde på ett helt säreget sätt hålla sig både i och vid sidan om makten. Kaarlo Tuori berättar om Helsingfors universitets studentkårs (HUS) 100-årsjubileum som ju flyttades till konservatoriet sedan radikala studenter ockuperat Gamla studenthuset. Som ordförande för HUS-styrelsens allmänna utskott deltog Wuori i festen på konservatoriet och skyndade sig sedan, i frack, till studenthuset för att delta i ockupationen.

Under åren i Europaparlamentet var uppdraget hans främsta sysselsättning och tydligen trivdes han också delvis med det, han ställde upp för en andra period. Men benämningen politiker tyckte han illa om, kanske han hellre skulle ha kallat sig utomparlamentariker, eller medborgaraktivist.  Han nådde ju långt också på den sidan, som ordförande både för internationella Greenpeace och flera nationella avdelningar.

I en kolumn från 2004 berättar han om sina partipolitiska erfarenheter:

”På 60-talet kastade jag mig som ung man in i socialdemokratin, när Paavo Lipponen bad mig komma med i det då ännu vitala partiet. Jag verkade där några år som sekreterare för försvarspolitiska frågor. Jag såg enligt egen uppfattning på nära håll hurudan politikens vardag verkligen är. Jag stötte på den korporatism, monopolens och kartellernas slutna intressebevakning, som breder ut sig överallt som en kvävande, dammig matta. Mycket har under årens lopp sopats under den.

Under 70-talets gång började återstoden av glädje och färg förblekna. De stora årsklassernas generation splittrades, den ’allmändemokratiska’ gemenskapen ersattes av lurpassande och skyttegropstänkande. Medborgarsamhället sjönk ner i statstrons grå famn. Finland började igen se ut som sig självt. Nu förverkligades det som Paavo Haavikko beskrev i sin dikt: ’Jag röstade på våren/Hösten blev vald/Vintern råder.’

Senare har också politikens innehåll förbleknat, och det är inget under. Den ekonomiska makten har fått övertaget, drängen har blivit herre. Regeringarnas förtroende mäts på börser och marknader.”

Han talar också på andra ställen om ekonomins övermakt och hur ”politiken blivit ekonomins stumma fortsättning.”  Det kalla krigets egentliga segrare i slutet på 80-talet var det internationella finanskapitalet och marknadskrafterna. ”Thatcherismen och reagainismen var barnlek, lokala stormar i enskilda ekonomiers vattenglas, jämfört med den grymma gungning som globaliseringens orkanvågor skapar.”

Ändå tror han på arvet från 60-talet och de ensaksrörelser som då uppstod. De mänskliga rättigheterna har stärkts och de kvinno- och miljörörelser som uppstod på 60-talet har fått övernationellt inflytande. Då tänker han inte så mycket på Finland – här är statstron fortfarande så stark att den antiauktoritära rörelsen bara vann ett blygsamt insteg.

Hans misstro mot partipolitiken är så stor att hans lista över företeelser som borde förbjudas, som handeldvapen, mobiltelefonsamtal på offentliga platser, ljud över hundra decibel, toppas av partierna.

 

Internationalisten

 

Wuori blev bekant och vän med många av världens stora, personer som dyker upp i hans kolumner är Václav Havel och Ivan Klíma, Kofi Annan, Noam Chomsky. Han deltog i internationella rådslag för att diskutera Serbien efter Milosevi´c och Kuba efter Castro.

Hans viktigaste internationella insats var i alla fall säkert hans uppdrag som rådgivare åt Sydafrikas sannings- och försoningskommission. Därför var det på sin plats att huvudtalaren vid minnesfesten var Albie Sachs, den vita, judiska aktivisten i ANC som flera gånger satt fängslad, som i exilen i Moçambique fick ena ögat, ena armen, ena benet och en del annat, men inte sitt mod, bortsprängt av en sydafrikansk bilbomb och som nu är domare i Sydafrikas författningsdomstol.

Matti Wuori skriver i en kolumn om hur ärkebiskop Desmond Tutu sköter den depression han ibland drabbas av: han går upp på publikläktaren i parlamentet i Kapstaden och följer med hur terrorister stiftar lagar. Han skriver om hur författningsdomstolen byggts på den plats där den gamla fästningen i Johannesburg låg. Till dem som suttit där hör Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, landets mest kända advokater genom tiderna – exempel på att världen kan förbättras, vilket är en av hans teser.

Bilden han tecknar av Finland är inte lika optimistisk. Han beskriver Finland som världens mest övervakade samhälle, med trafikljus i alla korsningar, ett land där konsumtionens frivilliga diktatur råder. Han skriver om trafikljusmoralen som innebär att en bilist som har grönt ljus kan köra över en fotgängare som går mot rött, om Sosnovyj Bor som det största hotet mot landets säkerhet och om koncentrationslägren som Finlands gåva till världen och inspiration för moderlandet Tyskland.

Han efterlyser dialog hellre än konsensus. Han försvarar tvåspråkigheten. På G18 berättade MEP-kollegan Astrid Thors om hur han ofta i Ny Tid och Hbl fann sådant som han inte funnit i den finska pressen.

Boken är värd att läsa, men inte i ett streck eftersom en del resonemang upprepas. Den är ändå en stor inspirationskälla.

Kanske Brecht har rätt i sin sång om Marie A, kanske vi med tiden glömmer detaljerna, kanske vi glömmer vem det handlade om, kanske vi till slut bara minns det strålande vita molnet som gav oss styrka den kvällen på G18.