Tystnaden kring den indonesiska ockupationen av Västpapua och den ”folkomröstning” som hölls i området 1969 är ett stort svek. Mitt i konflikten står det amerikanska gruvbolaget Freeport och det svenska storföretaget Sandvik.

På 1960-talet kallades Västpapua – västra delen av ön Nya Guinea – för ”det mest avlägsna, primitiva och otillgängliga området i världen”. Samtidigt kastade en rad multinationella företag lystna blickar mot de enorma naturtillgångar som finns i området. Stormaktspolitiska intressen avgjorde områdets framtid. Med hårdföra metoder har Indonesien i över fyrtio år ockuperat Västpapua, och det med FN:s tysta godkännande.

Journalisten John Pilger beskrev nyligen Indonesiens ockupation av Västpapua som ”en av vår tids stora hemligheter”. Pilger var en av de första som lyckades rikta världens strålkastarljus mot det indonesiska folkmordet i Östtimor. I fallet Västpapua har han både rätt och fel. Det är sant att den indonesiska ockupationen är en av världens minst kända konflikter. Däremot går det inte längre att säga att vi ingenting vet. Den bedrövliga sanningen är numera alltför tydlig.

Den nederländske historikern Pieter Drooglever har i fem år undersökt förhållandena kring det val som hölls i Västpapua 1969. Han har grävt djupt i arkiven i ett flertal länder. Resultatet blev den 740-sidiga rapporten An Act of Free Choice (november 2005). I den beskriver han i detalj förhållandena kring det val som var ett krav för att Indonesien 1963 fick överta administrationen av Västpapua från FN och den tidigare kolonialmakten Nederländerna.

Vid valet handplockade den indonesiska militärregimen 1 026 papuaner som enhälligt sade ja till att Västpapua skulle bli en del av Indonesien. Valet föregicks av massmord och skedde under dödshot. Drooglever kallar det för ”en skamlig bluff”. Men enorma naturtillgångar stod på spel och det odemokratiska valresultatet skulle till varje pris göras acceptabelt. Trots att FN övervakade valet godkändes det. Med undantag för ett antal afrikanska länder ställde sig omvärlden på den regionala stormakten Indonesiens sida när valet hastigt godkändes i FN:s generalförsamling hösten 1969. Washington i nära förbund med den indonesiske diktatorn Suharto var pådrivande när beslutet drevs igenom under största möjliga tystnad.

Under senare år har det blivit allt tydligare vilka intressen som drog i trådarna bakom kulisserna.

 

”Grekisk tragedi”

Redan 1967 – två år före valet – skrev det amerikanska gruvbolaget Freeport ett avtal med Suharto om att bedriva gruvdrift i södra Västpapua. Det råder numera ingen tvekan om att både Freeport och militärregimen i Jakarta hade massiv uppbackning från Washington. Ömsom hand i hand, ömsom tätt omslingrade, vandrade Vita huset, Freeport och Suharto tillsammans mot framtiden.

Av nyligen offentliggjorda amerikanska regeringsdokument från 1967–1969 framgår det att USA:s regering var fullt medveten om det internationella bedrägeri som höll på att drivas igenom i Västpapua. I juli 1969 bedömde USA:s dåvarande ambassadör i Indonesien att 85–90 procent av den papuanska befolkningen var anhängare till ett självständigt Västpapua, men USA hade inga intentioner att styra valet i demokratisk riktning. Washingtons övergripande strategi var att ge sitt tysta stöd till den indonesiska ockupationen och det papuanska valet beskrevs i ett regeringsdokument som ”en grekisk tragedi”, där utgången var på förhand given.

Freeport arbetade länge ostört – skyddat av den indonesiska militären och områdets avskildhet. Under senare år har dock protesterna mot företagets närvaro ökat. Gruvdriften har tärt hårt på den unika naturen och den papuanska befolkningen har varit utsatt för tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter, tortyr, utomrättsliga avrättningar och ”försvinnanden”. Övergreppen har utförts av den beryktade indonesiska militären, som betalas av Freeport för att skydda gruvdriften.

Svenska Sandvik är ett annat internationellt storbolag som har utnyttjat den politiska situationen. Företaget vill av uppenbara skäl orda så lite som möjligt om det nya tolvåriga avtal man skrev med Freeport 2002. Kontraktet är värt 700 miljoner kronor och avser leveranser av avancerad gruvutrustning och service. Idag har Sandvik över två hundra anställda vid Freeportgruvan som är världens största guldgruva.

 

Dags att agera

Oroligheterna i Västpapua har eskalerat sedan tidningen New York Times i slutet av december förra året avslöjade detaljer kring Freeports utbetalningar till den indonesiska militären. Protesterna kring gruvan har varit omfattande och Freeport har periodvis tvingats till driftsavbrott på grund av det allvarliga säkerhetsläget. Så sent som den 16 mars krävdes minst sex dödsoffer i provinshuvudstaden Jayapura i samband med protester. Vid demonstrationerna krävdes att gruvdriften ska stoppas och att den indonesiska militären ska lämna Västpapua. Freeport och Sandviks anställda skyddas dock av den indonesiska militären och kan fortsätta sin lukrativa verksamhet.

Samtidigt håller världens regeringar tyst och fortsätter att värna om sina egna politiska och ekonomiska intressen. Med undantag för ett par småstater i Stilla havet, ställer sig omvärlden på Indonesiens sida. Östtimor vet bättre än något annat land vad ett hårdfört indonesiskt förtryck innebär. Ändå är det ett av de länder som vänt Västpapua ryggen för att istället värna om sin relation till Indonesien och USA.

Det ”självstyre” som infördes i Västpapua 2001 har endast genomförts i begränsad omfattning men det har blivit ett utmärkt alibi för världens regeringar att slippa ta tag konfliktens grundläggande orsak; det exempellösa svek papuanerna utsattes för av FN vid 1969 års folkomröstning. Om valet 1969 ordas det så lite som möjligt, samtidigt som den FN-sanktionerade ockupationen fortsätter att kosta liv. Enligt forskning i Australien och USA är det fullt möjligt att västpapuanerna kan vara utsatta för ett pågående folkmord, enligt FN:s egen folkmordskonvention.

Kunskapen finns där och för den som värnar om moral och mänskliga rättigheter så är det bara att öppna ögonen och agera. Varje regering som sätter mänskliga rättigheter framför politiska och ekonomiska egenintressen har anledning att höja rösten.

I en värld som inte domineras av det nationella egenintresset vore en ny och demokratisk folkomröstning i Västpapua fullt möjlig.

Skribenten är journalist och författare till två böcker om Västpapua: Brännpunkt Nya Guinea (1999, Hjalmarson & Högberg Bokförlag) och Dödlig tystnad (2005, samma förlag).