På svensk teve visades nyligen ett inslag i genren ”kvinnor kan” om en ung tjej som var utbildad sotare, eller skorstensfejare som den officiella benämningen lyder. Reportern frågade tjejen om hon vill uppmana flera kvinnor att söka sig till yrket. Ja-a, tyckte hon, gillar man att jobba fysiskt och är man inte rädd för att bli skitig så… Att vara kvinna i en mansdominerad bransch var inget problem för henne: kul att jobba med män, mindre skitsnack och så vidare.

Typiskt. I ett inslag där man egentligen vill visa att kvinnor bryter med könsbundna förväntningar bekräftar man till slut fördomar och stereotyper. Den kvinna som ”kan” blir ett undantag. ”Vanliga” kvinnor aktar sig för smuts, sitter helst stilla och snackar skit.

Hur är det möjligt att en ung kvinna kan leva så totalt okunnig om (det ”vanliga”) kvinnolivets realiteter? För att ta ett exempel så är det ju kvinnor oftare än män som bokstavligt talat kommer i närkontakt med, ursäkta direktheten, skit.

Den tuffa manliga ”skitigheten” som den kvinnliga sotaren talade om är något annat än när någon (ofta en kvinna) i tysthet städar undan skit. Barbara Ehrenreich, journalisten som gick ut i den amerikanska låglöneverkligheten, beskriver i sin rapportbok hur ”shit happens” städerskor varje dag. Ehrenreich konstaterar stolt att hon åtminstone aldrig anlitat hemhjälp, till stor del för att hon inte vill ha den typen av relation till en annan människa.

Ehrenreichs jobb på en städfirma blir i boken nästan en metafor för den verklighet hon skildrar. Städerskan kommer till ett välbärgat hem där allt är planerat för att visas upp: orientaliska mattor, azurblåa simbassänger, de mest häpnadsväckande prydnadsföremål och porträtt på kändisar som man är personligen bekant med. I nästa ögonblick står man öga mot öga med en nersölad toalett eller kryper omkring på jakt efter klientens könshår på botten av bubbelpoolen. Första gången Ehrenreich upplevde detta var hon ”chockad över denna oönskade intimitet”. En städerska är, åtminstone i låglöne-USA, inte en jämlik, alltså någon man behöver göra intryck på. Inför städerskan känner man ingen skam.

En annan sida av saken är förstås att en del (åldringar, spädbarn, handikappade) inte alltid kan ta hand om sitt eget skitjobb. I Marilyn French Women’s Room (1977) citerar den idealistiska Val Mortimer psykoterapeuten Alfred Adler som sagt, att ingen skulle behöva göra skitjobbet i en idealisk värld. Blöjor skulle bytas maskinellt. Val däremot påminner om att blöjbyten också är att umgås med och röra vid babyn. I Vals idealiska värld skulle alla göra skitjobb.

När French skrev sin bok var blöjbyten en kvinnlig angelägenhet. Idag är de, åtminstone i det ”jämlika” Norden, också en del av den manliga kompetensen. Sedan är det en annan sak att kvinnor fortfarande byter kvantitativt sett flera blöjor än män, och att blöjbyten i det offentliga livet, till exempel på långvårdsavdelningar, fortfarande nästan enbart sköts av kvinnor.

Vem som tar hand om skiten är i allra högsta grad en fråga om både klass och kön. Vissa skitjobb utförs av kvinnor, andra av män, och en del är mer könsneutrala. Män kan till exempel tömma avloppsbrunnar, mocka i ladugårdar och gödsla åkrar. Män hanterar kanske skit i större mängder men mera ”på distans”.

Det finns ett djupt rotat hierarkiskt tänkande kring vem som ska städa efter andra och hantera skit (i både bokstavlig och överförd bemärkelse). Problemet är alltid att någon måste ta hand om skiten. Fast det egentliga problemet är förstås inte skiten, utan hierarkin.