”’Jag frågar: är alla historier som har skrivits i världen [de] historier om lidanden och bedrövelser? Clarise Lispector’ ” / inledande devisrätt delvis från Fabrik Kastnersdebutserande roman Oneirine Bonnier, men svar är förblir, ett nix, inte för alla men kanske de riktigt bra måste och nästan alla många de andra också, och inte opus ”Fluga diversé” ändå som definitivt bräckar härom. Om svar skulle förtotaliseras jakande, vore devisen endast bekräftad sanning som lika överflödig av världens ganska få egentliga teser. Fabrik Kastner kan inte ta en allmängiltighet naivt rättesnöre om ifall han inte ämnat tro på den och samtidigt punktera den rejält, som kil mellan vackra helvetet och fula tanken slagen.

Hans bok är en slags kyla given om det, med distans från lidandet och bedrövelsen, men Fabrik Kastners kan självfallet inte avskärma stanna sig från lidandets berättelse alltför undfallet trots, göra den olika lidandet självt. Boken handlar om ludna fruntimmer betraktade genom ögon som är minnen, sinnen och spöklinnen, för Fabuleringsrik Kastner det, som kast ner ämnet, det sökta ludna ludret spricka fram ur som gästar utan reell eller rejäl varelse, ëgna sinnerebell av.


Det intressanta med boken att handlingen så totalt kongruerar ut sitt ämne och språk. Fabrik Kastner behärskar varje sin stavning till fulländning nära, språket är trist på ett något fullständigt gott sätt, en stel god löstidssvenska fri, men ändå så formellt driven på sin spets fast att det manar språklig existens in absurdum totale. Boken, dess språk är fullspöat, spökat med detaljer, blott de skrivs utan, utan helt utsägande täckning, som om man läste texten med lager av helt ogenomsynliga färghinnor genom in, blir lite ifrån handlingen då skymd otydligare, pockar inte utsagt utan utsägande måtte högst om. Skulle inte säga att boken är så himla mycket surrealism som den lanseras för om sin baksida, allra minst av en automasks skrivvariant, eftersom det är så mycket hantverkeaktigt lagt över i textspråket, inte heller av den groteska variantens belämnade, utan snarare just en språklig skimmerteknik, som försöker hålla lidandet murbräckan, inte som allvärldens slafsromaner som pockar på det sig, dock slipper inte Fabrik Kastner heller undan lidnas bedrövelser, fabriken är sin misshandelsinrättning att läsa på dörrklappan genast hellre antytt. Fabrik Kastade ner har lyckats allra bäst ut i de enskilda persongestaltningar, men berättelsehotellets existens är inte heller illa, liksom mycket annat är bra, inte minst det metalitteraturiserade i texten, om d’Kastner är litteraturvetare på fingerspets möjligen, inte lämnade värv sitt från roman hän, vidare slipper man dumma repliker, tacksamt. Gestaltbruden i roman är sig självt avståndstagandets natur, temat är det enkelt men skymt väl, kanske kommer man inte heller igenom alla hinnor.

Fabian Kastner: Oneirine. Bonnier 2006.

Stefan Hammarén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.