När mötet äger rum.

Rummet – scenen och salongen, skådespelarna och publiken skapar i ögonblicket, framkallar bilder ur ditt inre, tänder en gnista djupt inom dig där kanske mörker råder. Du får syn på dig själv genom den andra. Det är i själva mötet som någonting sker, inte nödvändigtvis i orden utan i själva avståndet. Dialog kan uppstå i tystnaden, i minnet eller i en rörelse, i ljusets reflektion över den vita väggen eller varför inte i rytmen, i själva lyssnandet. Det magiska sker då det inte endast är skådespelarna som ger och publiken som tar emot, i bästa fall kan rummet fyllas av närvaro som inbegriper alla. Det är inte längre endast de agerande som skänker av sina drömmar och inre bilder, utan likväl föds nya tankar, oväntade spontana reaktioner hos åskådaren som ingen kunnat förutse. Vi är alla med och skapar den gemensamma föreställningen.

All konst handlar om dialog. Men teatern är kanske den allra svåraste formen i sin komplexitet, där det inte räcker med orden eller det fysiska gestaltandet, det kräver likväl en dramaturgi av rytm, ljus och rymd och därtill en historia eller tanke som vill förmedla sig.

För de som dagligdags sysslar, nej inte sysslar utan arbetar med teater, för det är i högsta grad frågan om arbete, mycket möda och ständig närvaro, är dessa tankegångar bekanta, kanske självklara. Men många tycks alltjämt leva i tron att teater är nånslags hobbyverksamhet (vilket det självfallet också kan vara), att skådespelare, regissörer, scenografer, dramaturger, ljus- och ljudmästare egentligen inte GÖR så mycket, ja menar det ser ju så lätt ut! (Den klassiska och alltjämt levande kommentaren till den professionella skådespelaren är ”tänk att du kan minnas så där mycket text utantill!”)

Att det ser så lätt ut, naturligtvis är detta strävan. En föreställning skall ge sken av att födas här och nu, mödolöst som av en slump. För att nå till utsatt mål krävs mycket jobb, samarbetsvilja, pengar och utrymme, och en benfast tro på att det vi gör är livsviktigt. Men det behöver och skall inte vi som publik behöva tänka på. Vi vill dricka ljuset och snusa rymden mellan ord och gester, vi vill vila i andningen, i det sanna och unika ögonblicket av nu och nu och nu. Det är därför vi har kommit, för att bli överraskade av varandra och oss själva. För att för en flyktig stund lägga de egna bekymren utanför dörren och stiga in i skeendet av det oväntade. Där varje stund är unik och aldrig återuppstår i samma skepnad.

En sömnlös natt ligger jag och skriver denna hyllning till teatern. Efter en teatervecka i Stockholm med ett halvt dussin teaterförälskelser i färskt minne och med Klockriketeaterns Sonen ännu på näthinnan, vill jag ropa högt i vårnatten. Teater, ja tack! Naturligtvis kan du bli besviken men det är en risk som är värd att ta. Om och om igen.

Skribenten är skådespelare och regissör