”Utveckling först” är den centrala tesen i kinesiska regeringens fackliga politik och ”riktiga” fackföreningar skulle hota denna politik, anser man på officiellt håll i landet. Fackföreningscentralen, med den engelska förkortningen ACFTU, styrs av partiet och anser att oberoende fackliga organisationer skulle hota jämvikten i samhället och skapa kaos.

Maippi Tapanainen har för den fackliga solidaritetsorganisationen SASK sammanställt en skrift om de ekonomiska produktionszonerna (EPZ) världen runt, där globaliseringen visar sig från sin mest obarmhärtiga sida. I Enemmän nopeammin halvemmalla – Vapaatuotannon voittokulku visar hon hur arbetarna i dessa zoner är ännu mer skyddslösa än sina kolleger i de u-länder där zonerna ligger. Det är en del av vitsen med dessa zoner att arbetsvillkoren är ännu mer flexibla än vanligt, arbetsgivaren kan göra ungefär vad som helst. T.ex. låsa in dem på fabriken, vilket ibland fått ödesdigra följder vid eldsvådor.

I Kinas frizoner arbetar man 60–70 timmar i veckan och arbetarna bor i rum för 8–16 personer och förtjänar ofta mindre än minimilönen, ca 35 euro i månaden. Tapanainen ger ett exempel på kostnadsbilden. På Kingmaker Footwear i en EPZ i provinsen Guangdong tillverkar 4 700 arbetare ca 50–60 000 par arbetsskor av märket Timberland i månaden. För en sko behövs tre arbetsskeden och de som utför dem får mellan 15 och 22 cent per par. Arbetskraftskostnaderna för att tillverka ett par skor uppgår därmed till knappa 60 cent. När de kommit till affären i USA har skoparets pris stigit till ca 100 dollar. Arbetets andel uppgår alltså till inte mer än en dryg halv procent av produktens butikspris.

Inte alla arbetare nöjer sig med sådana villkor. År 2004 bokfördes i Kina 74 000 arbetsnedläggelser, demonstrationer eller liknande protester och antalet fortsätter att stiga. Men den som uppfattas som agitator råkar lätt illa ut. Personer som verkat för oberoende fackföreningar har sänts till arbets- eller rehabiliteringsläger eller isolerats på mentalsjukhus för obestämd tid.

Skriften tar upp frizoner världen runt, från Mexiko över Mauritius till Bangladesh. Den är en hälsosam påminnelse om hur det går när globaliseringens logik drivs till sin yttersta spets. Globaliseringen är till nytta för konsumenterna, men inte alltid för producenterna. Utsugningen av arbetare, också barn, under industrialiseringens första skede i slutet på 1700-talet lindrades så småningom genom brittisk lagstiftning om arbetarskydd. Nu behövs det en motsvarande världsomfattande reglering.

Maippi Tapanainen: Enemmän nopeammin halvemmalla – vapaatuotannon voittokulku, Työmaana maailma 9, SASK 2006, 106 s.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.