Pskov om morgonen

är ingen sprittande upplevelse. Kommer man med nattbussen från Riga, som stannar här halvsextiden innan den fortsätter till S:t Petersburg, är det som en resa tillbaka i tiden att stiga in på busstationen: halvsovande mänskor i slitna kläder i en ekande hall som inte målats på decennier.

Bilden ljuger inte så farligt. Pskov-oblastet sägs vara den fattigaste regionen i nordvästra Ryssland, alltså fattigare t.o.m. än ryska Karelen. Ändå är guiden Anna Bogdanovaomåttligt stolt över sin stad, hon bor här mycket hellre än någon annanstans och hon ger deltagarna i den konferens om samarbete över gränserna som Nordiskt Forum för säkerhetspolitik och Finländska kommittén för europeisk säkerhet (STETE) arrangerade i Pskov i maj tillsammans med lokala samarbetspartner en snabblektion i pskovsk kyrkbyggarstil: inte utsmyckad, eftersom man inte heller på den gamla tiden hade pengar, men smakfull.

Och Pskov har faktiskt en märkvärdig historia. Namnet har enligt en teori finsk-ugrisk bakgrund (kanske finska Pihkova är äldre än ryska Pskov?), men den slaviska krivitj-stammen (vitryssarnas anfäder) bosatte sig i området någongång efter 500-talet. Det första omnämnandet av Pskov i historiska urkunder är från år 903. Det året gifte sig den blivande furst Igor med Olga i hennes hemstad Pskov. Igor var son till Rurik, mannen som ansetts ha grundat till Kiev-Rus. Olga tros ha varit av varjagisk härstamning – bröllopet var alltså en svensk affär. Furstinnan Olga står numera staty i Kiev, där hon äras som den första kristna härskarinnan och den ryska ortodoxa kyrkans första helgon.

 

Folkförsamlingen

– vetje – styrde i Pskov, liksom i systerrepubliken Novgorod och i andra städer i området (de första omnämnandena i ryska krönikor gäller Belgorod vid Dnjepr 997, Novgorod 1016 och Kiev 1068). Så när läroböckerna i statslära nämner de italienska stadsstaterna under tidig medeltid som de som tog upp den demokratiska traditionen från Grekland borde de kanske också nämna de slaviska stadsrepublikerna i en liten fotnot.

Folkförsamlingarna beslöt om krig och fred, antog lagar och tillsatte och avsatte härskare. När församlingen i Novgorod avsatt sin furste år 1137 valde man ingen ny, utan styrde ensam fram till 1478.

I Pskov verkade vetje fram till 1510, när staden erövrades av moskoviterna och anslöts till deras rike.

– Tills dess hade vi demokrati, säger Anna Bogdanova och visar på platsen innanför Pskov Kremls yttre murar där folket församlades (d.v.s. männen, kan man anta).

 

En utpost mot väst

var Pskov, så de långa befästningsmurar som man fortfarande kan se hade en viktig funktion. De räddade staden från både den polsken kungen Stefan Batorys och Gustav II Adolfs trupper – de senare belägrade staden i ett halvår. Utanför Pskov, på Peipussjöns is, besegrade furst Alexander av Novgorod tyska svärdsriddare och senare slog han svenska trupper under ledning av Åbobiskopen Thomas vid Nevan och fick sedan tillnamnet Nevskij.

Men det var också i Pskov som Peter den store beslöt att bygga S:t Petersburg, som med tiden skulle suga mycket av musten ur Pskov, och det var här som tsar Nikolaj II i mars 1917 undertecknade sin abdikation. Fram till 1650 slog Pskov sina egna mynt. Alexander Pusjkin levde och skrev här, och han är begravd här.

Skenet bedrar alltså, Pskov är inte vilken avsides stad som helst.

 

En port till Europa

kunde Pskovregionen vara i dag – den gränsar mot Estland, Lettland och Vitryssland. Men av en eller annan anledning används den porten inte särskilt mycket. Detta var säkert en av orsakerna till att man denna gång valt att hålla konferensen just i Pskov (tidigare konferenser har hållits bl.a. i Kaliningrad, Torneå, Murmansk och Gdansk).

Michail Margelov, ordförande för det federala rådets utrikesutskott, ansåg för sin del att Pskov borde bli just en port till Europa och underströk också att Pskov var en gammal demokrati som tidigt upphävde dödsstraffet. Margelov, som avvek från mängden av panelister genom att uppträda utan slips, med scarf, kritiserade bristen på engagemang från Moskvas sida i samarbetet över gränserna.

Under den öppna diskussionen analyserades inte orsakerna till situationen, vilket kanske inte är så märkligt. Det fanns tillräckligt med tillfälle till privata diskussioner – alla Östersjöstater var representerade och många av de organisationer som har gränsöverskridande verksamhet i området.

För en analys kan man gå t.ex. till en skrift av forskaren Andrej Makaritjev som Danska institutet för internationella studier (DIIS) gav ut 2004 om Pskovs och Ivangorods roll i Rysslands relationer till utlandet – Ivangorod ligger ju vid gränsen mittemot Narva.

Makaritjev visar hur historieläsningen anpassas till det budskap man vill föra fram och till de politiska kulturerna. Den estniska forskaren Eero Mikenberg, som bl.a. deltagit i försöken till samarbete mellan Tartu och Pskov, har skrivit att ”Pskov spelat en central roll i den långa ryska traditionen av motstånd mot västligt inflytande”.

Dåvarande biträdande guvernören för Pskov-oblastet Vladimir Blank har däremot (2001) placerat regionen i ”centrum för integrationen mellan Ryssland och Europa”. Dåvarande guvernören själv, Jevgenij Michailov, har för sin del (2003) betecknat den som ”centrum för en slavisk bosättning”, där den första ryska banken öppnades och en av de första tullstationerna upprättades. Pskov sägs också ha varit en pionjär på försäkringsbolagens och konsumentföreningarnas område.

På oblastets webbsida har man jämfört Pskov med S:t Petersburg, vars historia baserar sig på ständig imitation av Europa med revoloutionära och våldsamma medel. I Pskov har man däremot ”bearbetat utländska erfarenheter och gradvis anpassat dem så att de passar in i den nationella traditionen”. Spåren av det syns dock inte i gatubilden, åtminstone vid en hastig blick.

På vissa håll profilerar man sig också mot Moskva, som anses som alltför påverkat av utländska influenser. Man klagar över att Pskov i tiden försvarade riket mot attacker västerifrån, men nu nonchaleras. Makaritjev citerar en ortodox präst som säger att Pskov i tiden var ”Guds hus på jorden”, men förlorade sin andlighet och sin moraliska auktoritet när staden gav upp sin självständighet och anslöts till Moskva-riket.

 

Pskov är ett lapptäcke

med både europeiska och östliga inslag, har det sagts, men åtminstone i Makaritjevs framställning är det nog de östliga inslagen som dominerar, det samma gäller i stadsbilden. Kanske man ännu inte riktigt accepterat att S:t Petersburg fick överta Pskovs forna roll som ett fönster mot världen och därför valt rollen som bastion mot väst?

Den ryska nationalismen har varit stark i Pskov-oblastet och Michailov representerade dessa strömningar – han valdes som representant för Vladimir Zjirinovskijsliberaldemokratiska parti och han har skrivit en bok om hur Ryssland måste mobiliseras mot ”hotet söderifrån”.

Men man har inte heller på centralt håll velat stöda förslag om att göra Pskov till en frihandelszon eller andra initiativ som skulle ha stött en ökad handel med utlandet.

Huvudorsaken till att samarbetet över gränsen mellan Ryssland och dels Estland, dels Lettland är litet är dock enligt Makaritjev den fientliga inställningen tilll Ryssland i de båda baltiska staterna. De ser inte, enligt honom, att dagens Ryssland är något helt annat än Sovjetunionen. I Pskov och Ivangorod har man, enligt honom, i högre grad lämnat historien bakom sig: trots att vardera staden många gånger angripits och erövrats av västliga makter, som Sverige och Ryssland, går man in för ekonomiskt och annat samarbete med väst.

Makaritjev är själv lite tveksam till det samarbete som EU erbjuder bl.a. genom programmet för den nordliga dimensionen och grannskapspolitiken eftersom det syftar till att göra områdena öster om EU:s gräns mer anpassade till EU. Det samma gäller det rätt omfattande amerikanska stödet till ryska medborgarorganisationer.

Medborgarorganisationer

har det inte alltid så lätt i Ryssland. Lev Shlosberg, ledare för resurscentret Vozrozjdenije(Återfödsel) i Pskov, kan berätta om ett medborgarsamhälle som inte är så svagt som man ibland frestas att tro. Centret drevs ännu år 1996 enbart av frivilliga, men har nu tolv anställda. Det ägnar sig åt inrikes- och utrikespolitiska frågor, den regionala ekonomin, medborgarsamhällets struktur, mediafrågor och opinionsundersökningar. För olika projekt har man fått stöd från amerikanska, tyska och svenska organisationer.

Lagen som Vladimir Putin nyligen lät stifta för att skärpa kontrollen över medborgarorganisationerna har enligt Shlosberg redan försvårat verksamheten.

– Nu går det mera tid åt till att fylla i papper för myndigheterna än för riktig verksamhet. Lagen ger staten möjligheter att utnyttja brister i pappren som orsak till att stänga organisationen Om vi använder t.ex. hundra euro för något måste det meddelas staten. Varje finansiell aktion måste bokföras på en speciell blankett från justitieministerier. De lokala myndigheterna vägrar att ta emot blanketterna. ”Hur många nya tjänstemän, hur många nya rum behöver vi för detta”, frågar de. Så jag postar i stället blanketterna…

– Resultatet är att många som funderat på att starta en medborgarorganisation avstår från det. Också vi som ändå verkat i 16 år har svårt att klara det.

Den skärpta kontrollen märks också på andra plan:

– FSB i Pskov följer med vår verksamhet och avlyssnar mig. Men allt det vi gör är öppet för offentligheten, allt vi publicerar får vem som helst tillgång till.

 

Petjoraklostret

som ligger ännu till väster om Pskov nära estniska gränsen är ett skyltfönster för den ryska ortodoxin, men samtidigt ligger det i en region med blandad befolkning som under mellankrigstiden tillhörde Estland. Setufolket är med sin ortodoxa religion, sina egna seder och sin estniska men för ester svårförståeliga dialekt har i sekler bott i området söder om Peipussjön, oberoende av administrativa gränser. De ståtligaste estniska männen finner man i Petjoraklostret, säger en del estniska kvinnor, med ett visst beklagande, eftersom munkarna förutsätt inrikta sig på andliga ting.