Ifall vi har ärende till en orientalisk basar slås vi omedelbart av den annorlunda atmosfär som råder i jämförelse med västerländsk torghandel. Handeln är offensiv, en invitering på en kopp té innebär inte en inbjudan på en kopp té utan betyder långa, segslitna förhandlingar, mera utdragna än en arbetsplatsintervju. Köpslagan på basaren är en konfrontation och en kamp mellan säljaren och köparen. Handeln och handlingen är konkret; uppgörelsen är unik och personlig. På marknaden däremot möter kunden en abstrakt valsituation. Köparen eller spekulanten kan fritt gå omkring och jämföra priser, ty på marknaden råder konkurrenssituationen inte mellan säljaren och köparen, som i basaren, utan försäljarna sinsemellan med avseende på pris och kvalitet. Uppgörelsen på markanden baserar sig inte på förhandling, negotiering (från negotio som också betyder butik) utan på fritt val. Köparen kan fritt och trolöst välja det för dagen mest attraktiva erbjudandet. Basaren, däremot, etablerar (med tiden) ett personligt förhållande mellan parterna. Köparen går till den person han eller hon är släkt med eller annars har mest förtroende för. De dagliga uppköpen förvandlas för kundens del till en fråga om tillit och trohet. Det skapas (eller fanns från början) en icke-monetär relation mellan parterna i uppgörelsen. Man går till sin handlare. På basaren gäller alltså inte, ifall inte villkoren för handeln omförhandlas, valfrihet med avseende på de i uppgörelsen involverade personerna. Medan marknaden, däremot, för den optimala aktören är och förblir abstrakt, opersonlig, likgiltig, anonym och neutral inom de villkor som egennyttan och det fria valet förutsätter.

Ifall vi nu, såsom salig Nicolaus Cusanus i tiderna uppmanade sina samtida lärda, lyfter blicken från basarens umgängessätt och sociala spelregler upp “mot det högsta”, vad ser vi då? Vi ser att basarens konkreta handelsmönster har en motsvarighet i samhällsmaktens konkreta karaktär och verkningssätt. Medan den representativa demokratin är en abstrakt styresform, vars maktelit medborgarna har ett trolöst förhållande till och kan byta ut efter fritt val, motsvaras det styre som har basaren som cellform av en despoti, vars maktutövning är konkret och bunden vid personlig, fysisk lojalitet. Härskaren är ständigt närvarande i ord och bild i sina undersåtars vardag. Kärlek eller hat är de oförmedlade känslolägen i vilka relationen till makten tar form. Omvänt bildar brutalitet och älskvärdhet en motsättningsfri helhet i härskarens personlighet, eftersom dessa är gensvar på de affekter som nerifrån riktas mot honom i enlighet med ifrågavarande medborgares grupptillhörighet och släktband. När den forne klanledarenSaddam al Tikrit övertog styret i det av främmande makter konstruerade landet Irak, ändrade han i ett försök att omsätta klankänsla i statskänsla namnet till Saddam Hussein. Att ändra namn ändrar emellertid inte verkligheten, och Saddams lojalitetsbas var och förblev förankrad i landets sunnimuslimska minoritet. (I den israeliska radions sändningar på arabiska kallades han dock retsamt nog ständigt Saddam al Tikrit.)Religion och heder
Men basarekonomins konkreta umgängesformer gäller inte bara kvinnan som går till basaren för att köpa sina kikärter eller härskaren som planerar sitt nästa framträdande framför TV-kamerorna. De går igen på alla plan däremellan, genomsyrar alla begrepp och föreställningar man har och kan ha inom basarismen som livsform. Också de uppfattningar som vill ändra detta sätt att leva.
När det gäller marknadstänkandets och kapitalismens uppkomsthistoria kan vi till exempel hos Hobbes se hur han med retoriska grepp och betonad förnuftsanvändning försökte lansera ett lidelsefritt och rationellt samhällskontrakt baserat på ömsesidighet till nytta för alla. Det är den offensiva sidan av Leviathan. Samtidigt var han tvungen att “göra front åt bägge håll och bita ifrån sig som en varg i hundars flock” genom att motarbeta de värderingar som stod i vägen för hans samhällsförnyelse. De två ting som han särskilt vände sig emot, var religionen och hedern.
Hobbes använde många ord på att utreda begreppen heder / vanheder, och jag ska inte gå in på detaljerna, det kan var och en göra själv. Föreställningen om heder var ännu på Hobbes tid djupt förankrad i anor och blodsband, framför allt inom aristokratin med dess uppfattningar om familj och ära. Vi kan säga att hedersbegreppet bidrog till att upprätthålla “vertikala”, fysiska samhällsrelationer. Det modärna marknads- och konkurrenssamhället däremot måste bygga på horisontala relationer, där människorna – oberoende av anor – mötte varandra som jämlikar och som partner i ett avslutat eller potentiellt kommersiellt eller politiskt avtal. Lojaliteten i förhållande till familjen måste därför överges i förhållande till lojaliteten beträffande fördragspartnerna. I stället för heder måste alltså ett annat begrepp insättas, ett begrepp som inte gällde vertikalt i förhållande till familjen utan horisontellt i förhållande till fördragsparterna. Det begreppet var hederlighet.
Ungefär hälften av det omfattande verket Leviathan ägnas religionen. Ofta lämnas den delen bort i nyutgåvor, eftersom den anses vara snårig och förlegad. Detta är illa, eftersom det förmenar den modärna läsaren insikt i vilka spetsfundiga, hängivna och kunniga argument Hobbes använde sig av för att framföra sin syn på en religion som stod i samklang med de övriga delarna av hans verk. Kort sagt kan man säga att han eftersträvade en relativistisk och konventionell religion – precis så som marknadens värderingar skulle vara. Hobbes religion saknar inte paradoxala inslag – till exempel blir varje religion som varje härskare i varje enskilt land omfattar den enda sanna och riktiga religionen eftersom statssanningen är den högsta sanningen och statsnyttan den högsta nyttan. Det är givetvis idén om en statskyrka som dyker upp i detta retoriska fyrverkeri.
I sin bok Systems of Survival. A dialogue on the Moral Foundations of Commerce and Politics (sv. Morallära för 2000-talet.) beskriver Jane Jacobs två moralsystem, det ena byggt på maktutövning, kallat (med lån från Platon) “väktarnas moralsyndrom“; medan det andra är baserat på byte, handel och köpslående. Det senare kallar hon “kommersens moralsyndrom“, och det bygger på överenskommelse och konventionalitet.Göran Rosenberg (i Plikten, profiten och konsten att vara människa, s. 203 f.) gör en systematisering av olika handlingssätt i förhållande till de två moralsyndromen, enligt följande:

Och Markus, när jag ofta talade om det ena men avsåg det andra, så kunde det kanske vara lämpligt att sammanfatta allt i en sensmoral (som är detsamma som moralens mening eller eftersträvansvärda inriktning). Den kunde lyda så här: Det vore önskvärt att våra skickliga strateger i västerlandet inte bara kände till Orientens och Österlandets samhällen och tänkande, utan att de också ägnade en tanke åt varför och på vilket sätt våra har blivit det de blivit. – En oroande möjlighet är förstås att de läst Hobbes, och bara den del där Hobbes skriver om erövringskriget.
Jag kan tänka mig, att den amerikanska optimismen under planeringen av kriget i Irak, baserade sig på erfarenheten att eftersom det gått att införa demokrati i Förbundsrepubliken Tyskland efter kriget (och senare i DDR) samt på lite andra villkor i Japan (som ännu dras med kvarlevor av äldre mentalitetsformer), skulle det gå lika lätt i Irak. Det man då glömde var begreppet heder. I det sönderslagna Tyskland rådde efter kriget en djup känsla av skuld och skam; en förnimmelse att det är vi själva som är skyldiga. Vilket i sin tur skapade förutsättningar för den ödmjukhet i förhållande till historien och till de nya krav som en omvärderingar av tidigare värderingar krävde. Denna känsla kunde inte uppstå i Irak; tvärtom. Oberoende av vad man anser om Saddam Hussein, så stod angreppskriget i strid med gällande folkrätt, förbereddes med lögner och skapade, framför allt inom Irak självt, en djup och förbittrad känsla att det är USA som är skyldigt.
Till slut några korrigeringar:
Det finländska telekombolaget som du tänker på köpte inte luft i Turkiet, utan delar i Turkcell. Det har förmodligen varit dess mest lönsamma affär genom tiderna. Att det senare uppstått problem med ägandet beror på att de turkiska och ryska medintressenterna velat följa basarens och inte marknadens lagar.
Det är riktigt att det också i vårt land uppstått såväl en grå som en svart arbetsmarknad, men för den stora merparten av alla anställningsförhållanden gäller dock fastslagna regler och överenskommelser.
Jag hoppas du trivs lika bra som tidigare i Istanbul, vi ses snart, och då skall vi givetvis besöka Stora basaren.