Boris Kagarlitskij
I kölvattnet på mordet på journalisten Anna Politkovskaja förutspådde jag att vi skulle få se en fortsättning på affären. Tyvärr hade jag rätt. Förgiftandet av Alexander Litvinenko har skapat rubriker i dagspressen, men inte i Ryssland utan i Storbritannien. Och det är ju logiskt – engelsmännen står inte bara och ser på när en politisk flykting bosatt i England under brittisk asyl blir expedierad.
Ett par dagar efter incidenten bekräftade Scotland Yard offentligt att Litvinenko, en före detta KGB-agent som fått brittiskt medborgarskap bara för någon månad sedan, hade blivit förgiftad. Fredagen den 24 november dog han. När tillkännagivandet kom skyndade sig Litvinenkos arbetsgivare, eller åtminstone sponsor i London, Boris Berezovskij, som väntat att peka ut den huvudmisstänkta – Vladimir Putin.
Angreppet mot Litvinenko tycks vara kopplat till lönnmordet på Anna Politkovskaja, vilket gör intrigen mer komplicerad. Utredarna tror att den före detta KGB-agenten blev förgiftad i en sushirestaurang där han stämt möte med en italiensk journalist som skulle ha information om fallet Politkovskaja. Efter att ha blivit förhörd av brittiska detektiver flydde journalisten för sitt liv till okänd ort i Italien.
Hela affären kunde utgöra en perfekt intrig för en politisk detektivroman. Enligt genrens regler skall bevismaterialet leda till makthierarkins topp; mängden offer växa allt medan undersökningarna fortskrider. Men i det långa loppet kommer inga åtal att lyftas fastän fallet är glasklart.
Litvinenko hade anklagat Kreml och den ryska underrättelsetjänsten för att ha banat Putins väg till makten genom att spränga bostadshus i Moskva. En del av Litvinenkos argument var mycket övertygande, andra mindre. Hur som helst kommer fallet med sprängningarna i Moskva aldrig att lösas, lika lite som sanningen om terroristattackerna den 11 september i USA, mordet på John Kennedy och många andra av det tjugonde seklets hög profil-fall aldrig kommer att komma fram.
Tumregeln är att den officiella versionen tappar trovärdighet med tiden, medan alternativa versioner saknar bevis och småningom urvattnas p.g.a. att myndigheterna vägrar att undersöka dem. Privatundersökningar producerar motsägelsefull fakta och spekulationer. Men domen fälls av den allmänna opinionen som alltid står i opposition mot makten.
Makt över makten
Att väcka spöken från det förflutna skulle under dessa omständigheter vara mycket ofördelaktigt för den ryska administrationen. Litvinenko, bosatt som han var i London, var inte en tagg i sidan på de ryska myndigheterna, speciellt inte som hans version av explosionerna i Moskva 1999 bara var en bland många, och inte ens den mest övertygande. Men när en före detta KGB-agent blir offer för ett attentat, får hans anklagelser trovärdighet och affären når löpsedlarna. Fiender till Kreml kommer inte att försumma chansen att använda förgiftandet av Litvinenko som ännu ett argument mot myndigheterna och sätta det i linje med mordet på Politkovskaja och sprängningarna i Moskva 1999. Moskva kommer ännu en gång i väst att ses som huvudstaden för ”Ondskans Imperium”. Men vad vinner Kreml på det?
Det är bara ytligt sett som de kända kritikerna av den nuvarande regimen verkar vara de en da offren för de aktuella händelserna. Om vi granskar situationen närmare, märker vi att myndigheterna är extremt sårbara inför händelsernas pågående utveckling. Slagen träffar kommentatorerna av spelet och lämnar oppositionsledarna välbehållna. Oppositionen får sina martyrer och myndigheterna utmanas. Under dessa omständigheter har pro-Kreml analytiker all orsak att försäkra att förgiftandet av Litvinenko och mordet på Politkovskaja är rena provokationer av oppositionen själv, och att Boris Berezovskij i egen person har dirigerat händelserna för att misskreditera Kremls styrande elit.
Ändå är det svårt att tänka sig att herr Berezovskij skulle mörda sin närmaste kollega i London. Han må vara ond men han är inte galen. Berezovskij är fullkomligt medveten om att så fort Scotland Yard får reda på något så kommer han inte undan.
Sprängningarna i Moskva 1999 speglade maktkampen inom den härskande eliten. De aktuella morden verkar höra till samma kategori. Varken president Putin eller Berezovskij skulle beordra sådana mord. För båda väger möjligheten av ett bakslag tyngre än de eventuella vinningarna. Jag räknar med att det finns andra aktörer på lägre nivå med egna intressen och metoder.
Slutresultatet av deras aktiviteter är en intensifierad maktkamp. Ju instabilare situationen i landet är, desto mera mark bereds för drastiska förändringar i landets politiska liv. En underminering av Rysslands position i världen fäster den politiska elitens grepp om presidenten; han blir gisslan för dem som fört honom till makten. Smutsiga och ineffektiva politiska trick gör efterföljaren mer beroende av krafter bakom Kremls tron.
Man spelar med höga kort men det är inte presidentposten som står på spel utan inflytandet över vem det än vara må som får den posten.
Övers. Mikael Brunila
Boris Kagarlitskij
