Varken ryssar eller tyskar
Parallellen kan drivas ett steg längre. Finnarna är den västligaste delen av den finsk-ugriska familjen, som huvudsakligen är utspridd över norra Ryssland. Där har de olika folken till stor del smultit samman med ryssarna, eller så stannat på en lägre kulturell nivå. Finnarna har däremot genom att de hamnat under det svenska väldet blivit en del av den nordiska kulturkretsen. Det är självklart att den urgamla ”tvångssvenskan” varit förarglig, men att inte låtsas om det skandinaviska sambandet är fruktansvärt ohistoriskt. Finland föddes inte fixt och färdigt 1917, eller 1809.
Även om det finns de slovenska forskare som vill hänföra slovenerna till den västslaviska gruppen (med bl.a. tjecker och slovaker) har slovenerna allmänt ansetts som ett av de sydslaviska folken och dessa förenades också (frånsett bulgarerna) efter det första världskriget till det som så småningom blev Jugoslavien. Detta har förstås lett till att Slovenien allmänt förknippas med kroater, serber o.s.v. och det tycker alla slovener av naturliga skäl inte om.
Ändå vill många inte helt förneka det balkanska sambandet, det framgår t.ex. av intervjun på s. 3 med författaren Feri Lainšˇcek. När Slovenien övertagit Finlands roll som primuseleven i EU har det säkert ett samband med att landet i tusen år lydde under österrikarna och lärde sig centraleuropeisk byråkrati. Men åtminstone Lainšˇcek vill balansera den med balkansk spontanitet och känslosamhet. Kanske större öppenhet för det ryska skulle vara hälsosam hos oss, men vi blockeras väl av vår historia.
– Trots den förödelse som skapades i nationalismens namn skulle det vara farligt att tro att demokratiska institutioner, ens i dagens värld, inte har någon territoriell bas, skriver Debeljak.
– Den moderna nationalstaten växte fram ur de emancipatoriska rörelserna i 1800-talets Europa. De intellektuella eliterna hos ett antal underkuvade etniska grupper gjorde uppror mot de multinationella ryska och österrikiska imperierna och förenade sina krafter med dynamiska företagare i krav på kollektiv autonomi. De politiska fördelar som den självständiga nationalstaten erbjöd i förhållande till monarkistrukturer har lett till att dessa nationella rörelser under 1800-talet setts som progressiva och liberala.
Enligt Debeljak fanns det också ekonomiska stordriftsfördelar att vinna på en standardisering av språket som gjorde det lättare att styra en större skara arbetare. Det var ofta den ekonomiskt längst utvecklade regionen vars dialekt upphöjdes till rikets språkliga standard. Detta kompletterades med en nationell mytologi som tidens intellektuella sammanställde på basen av folklore m.m.
Fram till andra världskriget kontrollerade nationalstater av denna modell mer eller mindre fullständigt alla krafter och tendenser, också ekonomiska, på sitt territorium. Men i dag är en sådan kontroll nästan omöjlig.
Framför allt beror det på att de stora multinationella bolagen blivit så mycket starkare än nationalstaterna. Numera är det huvudsakligen de som bestämmer villkoren.
I vissa områden
har utvecklingen varit långsammare och t.o.m. kunnat gå åt motsatt håll. Jugoslavien var en säregen kombination av primär etnisk identitet och en högre identitet och på så sätt en modern skapelse. Alltför modern för serberna, som under Slobodan Miloševics ledning gick tillbaka till en primitiv nationalism och krävde att de andra skulle underkasta sig den.
Mot denna bakgrund vill Debeljak inte ge begreppet nationalism en positiv klang, utan föredrar patriotismen som en ”tämjd och civiliserad” form av den. Kosmopolitism är också bra, men man kan inte övergå till enbart den, speciellt inte i Central- och Östeuropa där den etniska samhörigheten fortfarande spelar en viktig roll. I Västeuropa och speciellt i USA börjar mänskorna däremot redan se sig som medlemmar av multikulturella och multireligiösa samhällen där den grundläggande principen är respekt för lagen och konstitutionen.
Medan nationalisten ser på sin nation som en inkarnation av de högsta idealen och den yttersta sanningen och kan använda våld och främlingshat för att försvara dessa idéer, styrs patrioten enligt Debeljak av respekt för kulturell diversitet.
Koncentriska cirklar
av identitet är Debeljaks ideal. Förr kunde han känna sig som sloven, jugoslav, centraleuropé och europé, numera känner han sig som exjugoslav och som EU-medborgare. Kanske i viss mån också som amerikan – hans hustru är amerikanska och språket i familjen huvudsakligen amerikanska och åtminstore dethär läsåret bor familjen i USA.
Har man flera olika identiteter är det lättare att motstå både etnisk fundamentalism och marknadens neoliberala fundamentalism.
De intellektuellas tyngd
har minskat i Slovenien, liksom i andra postsocialistiska länder sedan andra frågor kommit på dagordningen, konstaterar Gorazd Trusnovec, som sköter det slovenska studentförlagets utlandskontakter, och essäisten Mitja Cander, som deltog i den slovenska författarturnén i anslutning till Helsingfors bokmässa.
Under socialismens sista år var det de intellektuella som kom med krav på något nytt och som utvecklade kravet på självständighet. Fast egentligen handlade det om krav på yttrandefrihet och demokrati i hela Jugoslavien. Om de hade förverkligats skulle det inte ha funnits några skäl att tala om självständighet.
– Dehär subkulturerna var starkast i Slovenien. Nu slåss de mot varandra om vilka som var viktigast när det begav sig, och man går så långt att man förändrar sig personliga historia.
En av de mer originella subkulturerna var nätverket Neue Sloweniche Kunst, som bl.a. bestod av musikgruppen Laibach.
– På 80-talet var Laibach mycket underground, men på 90-talet blev de respektabla och framträdde t.ex. på självständighetsdagen, när de spelade för en publik på bortåt 50 000 personer. De har förändrats och blivit mindre radikala och kritiska. De existerar fortfarande och publicerade nyligen ett nytt album. Numera fungerar de enbart som musiker.
Man kan inte längre tala om någon intellektuell rörelse, bara om individuella intellektuella som fungerar var för sig. ”Standup-filosofen” Slavoj Žižek är antagligen den mest kända och han och Heidegger präglar starkast den filosofiska diskussionen i landet.
– Heidegger har varit en idol för en äldre generation av författare och också för antiglobalister. Men motsättningarna kan vara så starka att en del filosofer inte vill delta i TV-diskussioner med andra. Det kan vara svårt med öppen diskussion i ett litet samhälle där också paranoida tänkesätt frodas.
Individualismen har också lett till att ”var och en skriver sina memoarer”.
Äldre författare och andra intellektuella deltog i kampen för demokrati och oberoende och de var också efter 1991 aktiva i politiska partier, på både vänster- och högersidan. Många dissidenter gick till höger. Men unga författare har velat hålla distans till politiken.
Populismen tilltar
klagar Trusnovec och Cander.
– Folk orkar inte längre läsa seriösa saker, utan intresserar sig bara för skandaler. Internet och andra nya medier tar över och tidningarnas upplagor minskar. Den offentliga TV:n har blivit en statlig TV som är med i det politiska spelet.
– Varför ska man visa konstnärliga filmer som ses av 5-6 procent när man kan visa filmer som ses av 20 procent? Stats-TV:n är inte till för att förändra mänskan utan den ska följa folkets smak, säger man.
Ändå anser de att utvecklingen på det stora hela varit positiv, demokratin har blivit starkare och de är nöjda med självständigheten.
– Det är svårt att längre föreställa sig hur det var att leva i Jugoslavien. Vi har det bättre än i andra exjugoslaviska republiker. Problemen med populism och kommersialism är sådana som hotar alla länder, speciellt små länder. Vi har bara två miljoner invånare så vi måste arbeta med kvalitet, inte kvantitet.
Den allvarligaste debatten i Slovenien under de 15 år som gått efter självständighetsförklaringen har gällt uppgörelsen mellan hemmaarmén och partisanerna.
– Det finns vänstermänskor som säger att de andra var kollaboratörer. Det var tabu under den socialistiska tiden att diskutera deras öde. Men det var tiotusentals mänskor som mördades.
Peter Lodenius
