Varför är homofobi
Judiska religiösa fundamentalister och högerextremistiska grupper – bland dem anhängare av den beryktade rabbi Meir Kahane – bildade en allians med den reaktionära Islamiska rörelsen och dess parti Ra’am-Ta’al för att stoppa demonstrationen och organisera en motaktion.
Bosättarrörelsen och kahanisterna vill fördriva och döda araber, men det hindrade dem inte från att tillsammans med Islamiska rörelsen fylla väggarna i Jerusalem med plakat med texten ”Judar och araber mot den smutsiga paraden”.
För de extrema judarna finns det alltså något som är ännu värre än muslimer, nämligen homosexuella. De är inte ensamma om avskyn mot dem. 70 av 120 medlemmar av knesset undertecknade en petition mot paraden och regeringen utövade påtryckningar för att få staden att stoppa den.
En ortodox bosättare
angrep förra årets Gay Pride-parad i Jerusalem och knivhögg tre deltagare i paraden, och ortodoxa kretsar har varnat för ett blodbad om paraden hölls också i år. Man talade om att mobilisera en miljon mänskor till en motaktion. De första övningarna hölls i de ortodoxas stadsdel Mea Shearim, där ortodoxa män i svarta kostymer och svarta hattar satte soptunnor och bilar i brand och kastade sten mot poliser. Ett dussintal poliser skadades. I synagogor i Mea Shearim sattes plakat upp som jämförde polischefen i Jerusalem med en SS-officer i Treblinka och uppmanade honom ”Åk tillbaka till Tyskland”. (Jämförelsen är svår att förstå, nazisterna satte ju homosexuella och judar i samma förintelseläger.)
En amerikansk ortodox jude förvånade sig i ett inlägg i Jerusalem Post över att homosexualitet föreföll vara det största hotet mot det israeliska samhället. Schmuley Boteach medgav att homosexualitet stämplas som synd i Bibeln, men han undrade om det inte finns värre synder.
”Jag har alltid funnit det märkligt att religiösa mänskor från alla samfund fortsättningsvis ser homosexuella män och kvinnor som det allra största hotet mot civilisationen och represententanter för den värsta synden. För islamiska andliga ledare utgör de homosexuella paraddeltagarna en större skymf är de tusentals mänskor som dödar i islams namn.”
Inte är det mycket bättre i USA, där de homosexuella för religiösa kristna utgör ”det största hotet mot familjen”, konstaterade Boteach.
Vatikanen
uppvisade inte heller någon större förståelse för de homosexuella och krävde att den planerade paraden skulle inställas eftersom den skulle kränka den stora majoritetens religiösa känslor. Stormuftin av Jerusalem Mohammed Hussein förklarade för sin del att det var ett brott att vara homosexuell. Ultraortodoxa judiska ledare utlyste en dödlig förbannelse över paradarrangörerna. ”Om det kom an på mig skulle jag sända de homosexuella som insisterade på att fira i Jerusalem till Sodom och Gomorra”, sade Eli Yishai, en av Israels vicepremiärministrar.
Resultatet av dessa förenade ansträngningar var att det inte blev någon parad, utan enbart ett massmöte på ett stadion bevakat av 3 000 poliser och gränspolisens helikoptrar.
Yehuda Levin, en ultraortodox rabbi som kom till Jerusalem enkom för att lobba mot Gay Pride-paraden, var nöjd: ”Idag uppnåddes en stor seger för religionens makt. Sodomiterna har tvingats tillbaka in i den symboliska garderoben. De är inte fria att provocera.” Han ansåg att deras manifestation riktade sig mot Gud själv.
I ”Vatikanstaten” Polen
har homofobin blommat upp under de senaste åren, sedan den yttersta och nästyttersta högern kommit till makten. President Lech Kaczynski och hans tvillingbror premiärminister Jaroslaw Kaczynski har underblåst dessa stämningar. Lech gjorde det redan som borgmästare i Warszawa, då förbjöd han två gånger Gay Pride-marscher.
Nu har de som landets obestridliga ledare både själva legitimerat homofobin genom kritiska uttalanden om homosexuella och allierat sitt parti Lag och Rättvisa med det ultranationalistiska och öppet homofoba Polska familjers förbund (LPR).
Följden är, enligt en rapport i brittiska The Independent för en vecka sedan, att de homosexuella i Polen upplever sig belägrade: grupper av högerungdomar tågar med plakat som kräver ”förbud mot pedofili och kastar stenar mot Gay Pride-marscher, medan politiker i mittfåran hotar att avskeda homosexuella lärare för att ”skydda nationens barn”. Attackerna mot homosexuella har blivit allt vanligare.
Undervisningsminister Roman Giertych från LPR ses av många som ett hot mot den sekulariserade skolan. Hans pappa Maciej Giertych har ordnat ett seminarium om bristerna i utvecklingsläran i EU-parlamentet, vilket visar hur en del ledande polacker vill rusta upp hela EU moraliskt. I juni beordrades statsåklagaren att undersöka alla grupper av homosexuella för att kolla illegal finansiering, förbindelser till kriminella och kopplingar till pedofili.
Pederaster
är numera i Polen ett vanligt uttryck för homofiler, och det gör det naturligtvis lättare att stena dem. I april kastade demonstranter, många av dem från LPR:s ungdomsorganisation, stenar och ägg mot deltagare i en Gay Pride-parad i Kraków. Gay-aktivisten Pawel Leszkowicz säger att valet av Roman Giertych till undervisningsminister uppmuntrar vanliga polacker att anse att homofobi är acceptabel.
”Polens extremhöger är nu på väg in i politikens huvudfåra. Det värsta med Polen är att politiker i regeringen officiellt ger uttryck för homofobi eller fördomar mot homosexuella, medan de flesta högerpartier i Västeuropa för länge sedan övergett den ståndpunkten.” Alla försök av lärare att befrämja sexuell jämlikhet i skolorna har kvästs. När biträdande undervisningsministern ombads kommentera detta för en polsk tidning svarade han lugnt: ”Ja, världen har hittills klarat sig utan tolerans och den kommer att göra det också i fortsättningen.”
Men alla gör det inte som individer. En psykolog vid en organisation som motarbetar homofobi säger att situationen förvärrats betydligt de senaste åren. ”Jag får varje vecka brev från tonåringar som säger att de är på väg att begå självmord eftersom de inte längre orkar vara homosexuella.”
Dessa stämningar underblåses av Radio Marija, en extremkatolsk radiostation som har ett stort inflytande i Polen.
”Kanalen har en väldigt stark kontakt med sina tre miljoner lyssnare och får många telefonsamtal och donationer, vilket gör att de blivit starka, en institution i institutionen. Kanalen har ofta ett hatiskt antisemitiskt språk”, säger journalisten Witold Pawlowski i en intervju i Flamman.
Thomas Illman
har blivit Svenskfinlands aktivaste nutida homofob, och uppenbarligen också han av religiösa skäl. Han har de senaste åren kört om alla andra insändarskribenter i Svenskfinland från höger (ingen dålig prestation) genom sina kommentar prestigefyllda finlandssvenska skolan, har hans åsikter väckt uppståndelse och det finns föräldrar som inte vill att deras barn undervisas av honom, även om det bara är i fysik och kemi.
Illman är antagligen en pionjär på det finlandssvenska bloggandets område (www.bloggen.fi/thomasillman), knappast har någon annan lockat till så många kommentarer.
Bloggen visar hans drivkrafter: ”Både islamisterna och gaylobbyn är ytterst exempel på själafiendens arbete i vår värld.” Om man är övertygad om att alla de som är av annan åsikt än man själv i viktiga frågor är styrda av Djävulen är det självklart att man ska kämpa mot deras åsikter. Det ska man göra också om man befinner sig i en liten minoritet. I kampen mellan Gud och Djävulen är demokratin irrelevant.
Frågan om kvinnopräster
är lättare att förstå i det ljuset. Om en grupp inom kyrkan anser att existensen av kvinnliga präster strider mot Guds vilja representerar de som är för dem antagligen medvetet eller omedvetet Djävulen. Då är det klart att man inte får följa demokratiska beslut.
Fast detta är något som Thomas Illman själv inte tar ställning till, han är en frikyrkornas man (metodistkyrkan, missionskyrkan) som anser att de kristna inte ska behöva dras med några präster utan ska ha en direkt kontakt med sin Gud.
Men hans logik förklarar inte bara kristen utan också annan fundamentalism. Som taistoiternas, som inte behövde följa demokratiska beslut inom den egna rörelsen, eftersom de var övertygade om att just de följde det himmelska ljuset.
Fundamentalisten Illman upplystes av Ny Tid om att han var fundamentalist, framgår det av en intervju i Hbl-bilagan Volt: ”Han googlade på sitt eget namn och fick upp en artikel i tidningen Ny Tid där han kallades ’fundamentalisten Thomas Illman’. Själv skulle han nog föredra kristen konservativ, men han tänkte att om andra nu kallar honom fundamentalist kan han väl själv göra det också.”
Han förnekar att han skulle vara bokstavstroende, men det är just det han verkar vara. Främst naturligtvis för att han har en bokstavstrogen tolkning av Bibeln som utgår från att det som gällde i ett helt annorlunda samhälle för 2000 år sedan också gäller i dag. Men också på ett mera magiskt sätt.
18 dollar
gav Thomas Illman till Israels armé i augusti. Han förklarar att 18 är en symbolisk siffra som använts så länge staten Israel existerat. Om man räknar ihop siffervärdet av bokstäverna i det hebreiska ordet för ”liv” blir det enligt honom18.
Men 18 är ju framför allt en kod som nynazistiska grupper använder för Adolf Hitler(den första och åttonde bokstaven i alfabetet). Det vet förstås Illman, men han struntar i denhär mycket vanligare kopplingen eftersom han vet att hans synvinkel är den rätta.
Kanske detta speglar en grundläggande egocentricitet hos en fundamentalist: den som vet att den har rätt och tjänar den rätta saken kan fullständigt strunta i andra mänskors åsikter. Kanske det också förklarar inställningen till homosexualitet. Någonstans i Gamla testamentet finns det ett avståndstagande och det väger tyngre än levande mänskors öde.
Samma bibelställen gäller uppenbarligen också inom judendomen och inställningen har övertagits också av islam (som i mycket högre grad än Thomas Illman skulle medge är en tillämpning av kristendomen).
Detta gäller förstås inte bara inställningen till homosexualiteten, utan inställningen till all sexualitet. Hos bokens folk (anhängarna av de tre religionerna som uppkommit i Främre orienten) är rädslan för det sexuella stor. Antagligen ses den som ett Djävulens påfund.
PL
