1,1K
Att organisera en valkampanj fodrar eftertanke, goda vänner, tålamod, övertalningsförmåga, entusiasm, en viss självtillit och långa nerver. Också om man vet vad man vill ha sagt uppenbarar sig genast frågan: hur säga det så att det går fram och kan urskiljas bland de hundratals andra stämmor som försöker göra sig hörda och söker sina öron.Mötet med valmaskinerna blev en påminnelse om världens komplexitet och svårigheten att svara entydigt ja/nej på invecklade frågeställningar. Hur ställa sig till trepartssystemet inom arbetslivet? Hur bli av med onödiga snuttjobb? Hur skapa ökad sysselsättning och få ner arbetslösheten samtidigt som det gäller att ta ställning till importen av utländsk arbetskraft?
Skall inkomstskatterna höjas eller sänkas? Varför är kapitalskatten lägre än inkomstskatten? Vad med arvsskatten? Borde kommunalskatten göras progressiv? Skall vi gå in för medborgarlön? Borde låga inkomster helt befrias från skatt?
I avsnittet om utrikes-och säkerhetspolitik gäller det sedan att hålla sig lugn och inte hetsa upp sig till vansinne.
I avsnittet om utrikes-och säkerhetspolitik gäller det sedan att hålla sig lugn och inte hetsa upp sig till vansinne.
Skall Finland söka medlemskap i Nato? Givetvis inte? Men varför inte? Motivera! Ja, jag skall göra mitt bästa: Nackdelarna med ett Nato-medlemskap är först och främst, att vi då skulle underordna oss USA:s krigspolitik. Nato är visserligen inte USA, men ingenting görs i Nato mot USA:s vilja, och om USA vill göra något finner sig Nato alltid i det.
I praktiken skulle medlemskapet innebära, att Finland blir delaktigt av och medaktör i en expansiv global våldspolitik, som lett till det ena folkmordet, katastrofen och blodsutgjutelsen efter det andra. Afghanistan har utvecklats till ett gerillakrig utan ände, som det verkar. Irak är en enda stor katastrof, med över sexhundratusen döda sedan invasionen började (enligt den medicinska tidskriften Lancet) och ett inbördeskrig som dagligen skördar hundratalet offer.
Bombningarna av Somalien, helt utan FN:s eller annan internationell legitimation, kan för sin del ytterligare förvärra situationen i det redan tidigare söndersargade landet. Om Bush ännu hinner realisera sina planer på att militärt angripa Iran (och Syrien?) finns alla ingredienser till den stora världsbranden.
I sin ”kamp mot terrorismen” har Bush åtminstone lyckats med att tio- eller hundrafaldiga antalet terrorister runtom i världen. Samtidigt kan folkmordet och övergreppen i Tjetjenien relativt ostört fortsätta, som en del av just ”kampen mot terrorismen”.
Vad skulle Finland ha som medlem i USA:s Nato att göra, som lierad och lojal (?) med en dylik vansinnespolitik?I valmaskinernas avdelning ”välfärden” gäller det att ta ställning till två olika samhällsmodeller, den klassiska nordiska modellen (som högern förklarar ha spelat ut sin roll) och alternativet, en samhällsmodell där de universella välfärdstjänsterna ersätts med privata tjänster, av det slag man har i USA.
Den nordiska modellen har enligt alla erfarenheter visat sig vara den mest jämlika och också den kostnadseffektivaste och den som bäst garanterar samhällsfreden. När borgarna nu vill privatisera bort de universella tjänsterna tänker de kanske inte på, att det samhälle som blir följden av deras strävan är ett polis-och väktarsamhälle, där inte ens de mest välbärgade mår bra därför att hela samhällsatmosfären präglas av ojämlikhet, hot, osäkerhet och kontroll.
Varje valmaskin avslutas med en fråga om vilket regeringsalternativ som vore det bästa efter valet. De borgerliga partierna tycks ha inspirerats av den svenska alliansens knappa valseger, som dock redan några veckor efter valet hade förlorat sin sympati och majoritet bland folket.
I en demokrati är det självfallet legitimt att föra fram idéer och förslag som sedan prövas vid val.
Om, som det verkar, valet utvecklas till ett val av dels blivande statsminister, dels mellan en höger- eller vänsterregering, kan denhär kontellationen bana väg för en rödgrön regeringsallians där SDP, Vänsterförbundet och De gröna tillsammans kunde räkna med 45–47 procent av rösterna. För att nå en majoritet borde trion kompletteras med något mindre pari – skulle SFP ställa upp? Historien säger: troligen, varför inte?
Det mest sannolika är dock, att följande regering bildas av SDP och antingen Centern eller Samlingspartiet. I en sådan konstellation har Vänsterförbundet en möjlighet att vara med i ett rödmyllesamarbete. Med Samlingspartiet torde det inte vara möjligt att än en gång sitta i samma regering.
I praktiken skulle medlemskapet innebära, att Finland blir delaktigt av och medaktör i en expansiv global våldspolitik, som lett till det ena folkmordet, katastrofen och blodsutgjutelsen efter det andra. Afghanistan har utvecklats till ett gerillakrig utan ände, som det verkar. Irak är en enda stor katastrof, med över sexhundratusen döda sedan invasionen började (enligt den medicinska tidskriften Lancet) och ett inbördeskrig som dagligen skördar hundratalet offer.
Bombningarna av Somalien, helt utan FN:s eller annan internationell legitimation, kan för sin del ytterligare förvärra situationen i det redan tidigare söndersargade landet. Om Bush ännu hinner realisera sina planer på att militärt angripa Iran (och Syrien?) finns alla ingredienser till den stora världsbranden.
I sin ”kamp mot terrorismen” har Bush åtminstone lyckats med att tio- eller hundrafaldiga antalet terrorister runtom i världen. Samtidigt kan folkmordet och övergreppen i Tjetjenien relativt ostört fortsätta, som en del av just ”kampen mot terrorismen”.
Vad skulle Finland ha som medlem i USA:s Nato att göra, som lierad och lojal (?) med en dylik vansinnespolitik?I valmaskinernas avdelning ”välfärden” gäller det att ta ställning till två olika samhällsmodeller, den klassiska nordiska modellen (som högern förklarar ha spelat ut sin roll) och alternativet, en samhällsmodell där de universella välfärdstjänsterna ersätts med privata tjänster, av det slag man har i USA.
Den nordiska modellen har enligt alla erfarenheter visat sig vara den mest jämlika och också den kostnadseffektivaste och den som bäst garanterar samhällsfreden. När borgarna nu vill privatisera bort de universella tjänsterna tänker de kanske inte på, att det samhälle som blir följden av deras strävan är ett polis-och väktarsamhälle, där inte ens de mest välbärgade mår bra därför att hela samhällsatmosfären präglas av ojämlikhet, hot, osäkerhet och kontroll.
Varje valmaskin avslutas med en fråga om vilket regeringsalternativ som vore det bästa efter valet. De borgerliga partierna tycks ha inspirerats av den svenska alliansens knappa valseger, som dock redan några veckor efter valet hade förlorat sin sympati och majoritet bland folket.
I en demokrati är det självfallet legitimt att föra fram idéer och förslag som sedan prövas vid val.
Om, som det verkar, valet utvecklas till ett val av dels blivande statsminister, dels mellan en höger- eller vänsterregering, kan denhär kontellationen bana väg för en rödgrön regeringsallians där SDP, Vänsterförbundet och De gröna tillsammans kunde räkna med 45–47 procent av rösterna. För att nå en majoritet borde trion kompletteras med något mindre pari – skulle SFP ställa upp? Historien säger: troligen, varför inte?
Det mest sannolika är dock, att följande regering bildas av SDP och antingen Centern eller Samlingspartiet. I en sådan konstellation har Vänsterförbundet en möjlighet att vara med i ett rödmyllesamarbete. Med Samlingspartiet torde det inte vara möjligt att än en gång sitta i samma regering.
Men varför denna åga att vara med i nästa regering?
Jo, därför att oppositionsrollen i vårt nuvarande parlamentariska system, med sina strikta majoritetsregler som gör det omöjligt att alls påverka regeringens lagförslag, är minst sagt frustrerande. Det enda oppositionen kan göra är att använda sig av sin kritiska röst och sin retorik – vanligen dock till ringa nytta och med minimal effekt.
Därför skriver jag in i alla valmaskiner mitt alternativ: min regering efter valet består av SDP, Centern och Vänsterförbundet, eventuellt kompletterad med De gröna. Den regeringen skulle ha de bästa förutsättningarna att arbeta för ökad jämställdhet, att försvara och utveckla vårt universella välfärdssystem och att internationellt hålla oss borta från vålds- och krigspolitiken.
Claes Andersson
