I Alice i underlandet på Teater Viirus härskar drömlogiken och allt är därför möjligt. Dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Och många svåra frågor: Vem är jag? Var är jag? Vart ska jag?

Strax innan jag går in i salongen på Teater Viirus’ föreställning Alice i underlandet träffar jag en bekant inne på toaletten. “Hur står det till?” frågar hon. En artig och enkel fråga. Men jag är usel på small talk. Dessutom tror jag av någon anledning att den bristen kan ersättas med ärlighet. Så trots att jag mår alldeles som vanligt säger jag: “Det var en svår fråga. Jag vet inte vad jag ska svara.”Klockan blir sju och ljuset går ner. Framför mig visar sig ett rum fullt av möjligheter och omöjligheter, dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Och många fler svåra frågor: Vem är jag? Var är jag? Vart ska jag?

I vardagen definierar vi ofta någonting med hjälp av dess tänkta motpol. Det är en hund, inte en katt. Hon är en flicka, inte en pojke. Regissören Pernilla Glaser skriver i programbladet att hon redan i tidig ålder upplevde ett krav på sig att upprätthålla ordningen genom att ställa upp på det förväntade. “Man kan inte flyta runt planlöst mellan kön, åldrar och uttryck. Det stör. Det förstör.”
Men Alice i underlandet gör just det. Hon flyter omkring, till synes utan riktning, utan att veta vart hon är på väg eller vem hon är. Hon är han. Han är hon. Hon är stor och liten, utanför och innanför, den som styr och den som blir styrd. Hon finns i en dröm och drömmen finns i henne.
Drömlogiken härskar och därför är allting möjligt. Brutaliteten i dramaturgin är befriande. Den lockar mig till att sluta intellektualisera och istället vara öppen för allt och alla som finns i detta underland. Samtidigt råder en skrämmande oförutsägbarhet. Alice befinner sig mitt i ett virrvarr utan kontakt med vare sig sig själv eller någon annan.
Och allt är bara en lek. Allt är en lek. Man sjunger. Man skrattar. Man trummar på kastruller. Man dansar lustiga danser. Man leker krig. Man dödar. Just det, vilken sekund som helst kan du bli halshuggen. Men det är ju en lek. Allt är en lek.
Eller är det? Vems lek är det? Vem leker med vem? Och vem bestämmer reglerna?
Det gäller att överleva genom att hitta sitt eget sätt att vara på. Och i underlandet är det inte lätt att försöka definiera sig utifrån en motpol. För det finns ingen norm, det finns ingen medelväg, inga vägvisare. Vem du är får du själv bestämma. Om du vågar. Bara du först vet hur man hälsar artigt: “Hur står det till? –Tack. Hur står det till?” För det måste man kunna.
Och tillslut slutar Alice fråga sig vem hon är och vart hon är på väg. Det finns inget svar som inte förminskar eller ljuger. Hon är som hon är. Jag är som jag är. Vi är de vi är. Nervösa kaniner, brölande fiskar, kålmaskar i rullstolar, pojkar i klänningar och flickor – med eller utan skam.
Och vart vi är på väg? Det beror på vilken väg vi tar.

Alice i underlandet på Teater Viirus, efter boken av Lewis Carroll. Regi och dramatisering: Pernilla Glaser. På scen: Robert Enckell, Nina Hukkinen, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Hellen Willberg. Scenografi och dräkter: Johan Killgren. Musik: Erik Vårstedt. Ljus: Mari Agge. Maskdesign: Tuija Luukkainen. Koreografi: Liisa Risu.

 Sanna Huldén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.