832
Power och power. Den här gången befinner jag mig i Kenya när ett SMS från nytidredaktionen påminner mig om att jag borde skriva en liten kolumn om den lokala politiken. (Alldeles som om jag inte hade annat att syssla med.)
Det är valtider och valen gäller såväl president Mwai Kibakis eventuella andra femårsperiod vid makten som platserna i det nationella parlamentet och dessutom de lokala råden i städer och landsorter, inklusive huvudstaden Nairobis stadsfullmäktige. En kandidatlista med 2 600 namn offentliggjordes i onsdags. Partiernas mångfald bildar en vid första anblicken ogenomtränglig djungel och kvicksilverpelaren i den politiska termometern stiger från dag till dag.
President Kibakis rådande styre backas upp av partiet PNU (Party of National Unity), som liksom huvudkontrahenten Raila Odingas ODM (Orange Democratic Party) har tillkommit enkom för valen den 27 december. Under de senaste dagarna har man anklagat varandra för att sprida anonyma hatbroschyrer. En ODM-politiker sköts till döds igår i Nairobi och ett antal människor har misshandlats till döds, av vilka en för att han bar fel partis t-skjorta. För många kenyaner verkar för övrigt t-skjortor vara åtminstone den nästviktigaste valfrågan. Det handlar om att förtjäna shillings på försäljningen. Och man behöver inte rösta på ett parti fast man säljer deras t-skjortor.
Vad valen i övrigt, och särskilt då lokalvalen, egentligen handlar om är kanske inte alldeles lätt att få reda på. När det ovannämnda textmeddelandet från Ny Tid nådde mig i förrgår var jag på väg till Nakuru. Bilresan tar ca fyra timmar. Hemma hosMatthew, 84, ett stycke utanför Nakuru, hade jag möjlighet att i lugn och ro diskutera lokalpolitik i trädgården. Vägförbindelserna verkar ligga högst på farmaren Matthews lista över saker som bör åtgärdas. Alla partier lovar också förbättra vägarna. Jag noterar att flera avsnitt av huvudvägen har breddats och belagts med ny asfalt sedan januari i år. Delvis med stöd från EU om man får tro skyltarna längs vägen.
Varken Matthew eller någon annan jag träffat tycks räkna med den gamla järnvägen från Mombasa till Ugandas gräns. Den förekommer inte heller i valtalen. Privatiseringen av järnvägen för några år sedan blev tydligen en total flopp. Matthew med hustru jämte besökande barn och barnbarn får vatten rörledes ända från Naiwasha. Vattenförsörjningen sköts av ”the government” och fungerar till belåtenhet bara man betalar avgiften. Och himlens makter ser till att hålla Matthews majs, pumpor, apelsiner, avocadoträd och bananer vid liv.
– From where comes the power?, frågar jag på min brutna engelska. Innan Matthew hinner svara inser jag att min fråga kunde behöva en närmare förklaring. Men medan jag mumlar något om “electricity” börjar Matthew tänka i en mer filosofisk och strategisk riktning. ”The power comes from the government”, konstaterar han efter en stund. Där är vi igen. Makten emanerar från centralmakten, vilken politik det än gäller. Efter lite diskussion, varunder det bl.a. framgår att Kenya köper el från Uganda, vänder sig Matthew till Julie, som kommer från Förenta Staterna. ”Nå vem styr i ditt land då”, undrar han. ”Vi styrs av multinationella korporationer”, får han till svar. Ja, och vem är det egentligen som bestämmer att vi ska få ytterligare ett, två eller tre nya kärnkraftverk till Lovisa, undrar jag i mitt stilla sinne.
President Kibakis rådande styre backas upp av partiet PNU (Party of National Unity), som liksom huvudkontrahenten Raila Odingas ODM (Orange Democratic Party) har tillkommit enkom för valen den 27 december. Under de senaste dagarna har man anklagat varandra för att sprida anonyma hatbroschyrer. En ODM-politiker sköts till döds igår i Nairobi och ett antal människor har misshandlats till döds, av vilka en för att han bar fel partis t-skjorta. För många kenyaner verkar för övrigt t-skjortor vara åtminstone den nästviktigaste valfrågan. Det handlar om att förtjäna shillings på försäljningen. Och man behöver inte rösta på ett parti fast man säljer deras t-skjortor.
Vad valen i övrigt, och särskilt då lokalvalen, egentligen handlar om är kanske inte alldeles lätt att få reda på. När det ovannämnda textmeddelandet från Ny Tid nådde mig i förrgår var jag på väg till Nakuru. Bilresan tar ca fyra timmar. Hemma hosMatthew, 84, ett stycke utanför Nakuru, hade jag möjlighet att i lugn och ro diskutera lokalpolitik i trädgården. Vägförbindelserna verkar ligga högst på farmaren Matthews lista över saker som bör åtgärdas. Alla partier lovar också förbättra vägarna. Jag noterar att flera avsnitt av huvudvägen har breddats och belagts med ny asfalt sedan januari i år. Delvis med stöd från EU om man får tro skyltarna längs vägen.
Varken Matthew eller någon annan jag träffat tycks räkna med den gamla järnvägen från Mombasa till Ugandas gräns. Den förekommer inte heller i valtalen. Privatiseringen av järnvägen för några år sedan blev tydligen en total flopp. Matthew med hustru jämte besökande barn och barnbarn får vatten rörledes ända från Naiwasha. Vattenförsörjningen sköts av ”the government” och fungerar till belåtenhet bara man betalar avgiften. Och himlens makter ser till att hålla Matthews majs, pumpor, apelsiner, avocadoträd och bananer vid liv.
– From where comes the power?, frågar jag på min brutna engelska. Innan Matthew hinner svara inser jag att min fråga kunde behöva en närmare förklaring. Men medan jag mumlar något om “electricity” börjar Matthew tänka i en mer filosofisk och strategisk riktning. ”The power comes from the government”, konstaterar han efter en stund. Där är vi igen. Makten emanerar från centralmakten, vilken politik det än gäller. Efter lite diskussion, varunder det bl.a. framgår att Kenya köper el från Uganda, vänder sig Matthew till Julie, som kommer från Förenta Staterna. ”Nå vem styr i ditt land då”, undrar han. ”Vi styrs av multinationella korporationer”, får han till svar. Ja, och vem är det egentligen som bestämmer att vi ska få ytterligare ett, två eller tre nya kärnkraftverk till Lovisa, undrar jag i mitt stilla sinne.
Mika Böök
